Vägen hem (1999)

Zhang Yimou är en intressant regissör. 1994 gjorde han eposet Att leva som innehöll kritik mot det kinesiska styret. Den filmen blev bannlyst, fick inte visas i Kina, och Zhang förbjöds att göra film under två år. 14 år senare är det Zhang som står som regissör av öppnings- och avslutningsceremonierna under de olympiska spelen i Beijing. Det går fort i landhockey. Min preblogg-text om Vägen hem skrevs i juli 2003.

Jag har sett Zhang Yimous Vägen hem (1999) och den var en besvikelse. Samma år som Vägen hem gjorde Zhang även Vikarien som jag tyckte var en underbar historia om en ung vikarie i en bergsby som åker in till staden för att leta efter en elev som rymt. I Vägen hem berättar en son historien om hur hans mamma och pappa möttes för 40 år sen i den lilla by han nu återvänt till efter att pappan just dött.

Nutiden utspelas i svartvit medan återblicken visas i strålande vackra färger. Det är alltså vackert men tyvärr ack så tråkigt. Vi får se Zhang Ziyi som spelar den unga mamman antingen laga mat eller springa fram och tillbaka med densamma på jakt efter den nya läraren i byn (som är den blivande pappan). Allt till Titanic-lik musik som jag ledsnade rätt snabbt på. Nä, Zhang Yimou, det här var inget vidare. Efter den som jag tyckte gripande Vikarien (se den förresten!!) så har både Vägen hem, som får betyg 2+/5, och nu senaste Hero varit något av besvikelser.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Ressources humaines (1999)

Rackarns vad jag såg mycket fransk film i början av 2000-talet. Just Ressources humaines såg jag på bio och jag slår vad om att den visades på Zita. Zita, denna biograf att både gilla och ogilla. Jag har sett många bra filmer där som t ex Det vita bandet och Take Shelter. Men salong ett är verkligen under all kritik. Det är trångt, varmt, dåligt ljud och dålig luft och om du inte ser upp så kan du förstöra din mobil där. Min preblogg-text om Ressources humaines skrevs i juli 2003 och lämpligt nog hade jag precis blivit uppsagd från Ericsson.

Jag har sett den franska filmen Överflödiga människor (Ressources humaines, 1999). Den är gjord av Laurent Cantet som även gjorde Time Out (L’emploi du temps, 2001) som kanske en del har sett. Precis som Time Out handlar Överflödiga människor om arbete. Sonen, Franck, i en familj kommer hem från studier i Paris för att jobba som praktikant på personalavdelningen på fabriken där hans pappa jobbat i 30 år. Tiderna har varit dåliga och året innan har företaget sagt upp ett antal personer. Franck ska jobba med införandet av 35-timmars arbetsvecka. Han är lite naiv och har sina idéer om hur det ska gå till och hamnar därför mitt i korselden mellan facket och företagsledningen. När han sen upptäcker ett dokument på personalchefens dator som involverar hans egen far får Franck det ännu svårare.

Det här är ingen spektakulär film men den handlar om, så kändes det i alla fall, verkliga människor. Den har liksom många andra franska filmer en dokumentär känsla. Den handlar om stolthet, klasstillhörighet och arbete. Låter kanske som blaha blaha men det är en engagerande film som är politisk utan att vara tråkig. Den kvinnliga fackledaren är en riktig karaktär. Betyget blir 4-/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Boys Don’t Cry (1999)

Regissören bakom Boys Don’t Cry heter Kimberly Peirce som jag nämner i slutet av min text. Jag undrar nu vart hon har tagit vägen egentligen? Det visar sig att hon 2013 gjorde remaken av Carrie men efter det har hon inte gjort några fler filmer. Men hon har inte på något sätt haft lite att göra utan istället fokuserat på att vara tv-serie-regissör. Jag antar att det visar att det inte är det enklast att ro i land en film med allt vad det innebär. Min preblogg-text om Boys Don’t Cry skrevs i juni 2003.

Hillary Swank spelar huvudrollen som Teena Brandon som blir Brandon Teena i denna film som bygger på en verklig händelse (tyvärr). Med tanke på att man på förhand vet vad som händer, om än inte i detalj, så kände jag när jag såg den ett jobbigt hot som hängde som ett mörkt flor över hela filmen. Detta gjorde samtidigt att nånting saknades. Det är ett välspelat realistiskt drama där Swank men även Chloë Sevigny, som spelar tjejen som Brandon blir kär i, är utmärkta. Ändå så kändes det ibland som en lång transportsträcka mot det oundvikliga slutet. Filmen innehåller även en del jobbiga scener, vilket inte är nåt negativt, men så var det i alla fall. Efter att ha sett denna film och Larrys Clarks Kids så har Chloë Sevigny blivit något av en favorit. Betyget blir en stark 3/5. Regissören är för övrigt en kvinna vid namn Kimberly Peirce som enligt IMDb bara gjort tre filmer varav en är en annan version av Boys Don’t Cry från 1995 (min kommentar: en kortfilmsversion).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Bron över Seine (1999)

När jag ögnade igenom rollistan för Bron över Seine (Un pont entre deux rives) på IMDb råkade jag se att en viss Mélanie Laurent var med. Ni vet Shosanna (eller Shoshanna som jag vill att det ska stavas) från Inglourious Basterds (här är felstavningen ok). Tydligen besökte en 15-årig Mélanie inspelningen av Astérix & Obélix möter Caesar där Gérard Depardieus spelar den bautastensbärande Obélix. Enligt IMDb så: ”…she caught the attention of Gérard Depardieu. He offered her a role in his next film Un pont entre deux rives”. Hmm, ”caught the attention”. Min preblogg-text om Bron över Seine skrevs i december 2003.

Det här är Gérard Depardieus andra film som regissör (min kommentar: regisserad tillsammans med Frédéric Auburtin) och handlar om ett äktenskap som tar slut. Kvinnan är otrogen, sonen upptäcker det men håller tyst inför sin far (som dessutom får jobb på ett (bro)bygge där fruns älskare jobbar).

Bron över Seine är en fransk film som är i blekaste laget för att få godkänt. Givetvis är det bra skådespelarinsatser men tyvärr leder de ingenstans. Filmen känns lika tråkig som huvudpersonernas äktenskap. Viss spänning uppstår när otrohetsaffären kommer fram men det rinner ut i sanden. Kanske var det detta Depardieu ville visa. Att två människor kan ledsna på varann, växa ifrån varann, och sen behöver det inte vara mer med det. Men det blev en tråkig film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Analyze This (1999)

Robert De Niro och komedier, hur går det ihop? Nja, inte alls, eller? Vad har vi för komedier med De Niro? Ja, i början av karriären knappt några alls. På 80-talet kom dock den underbara Midnight Run där Charles Grodin var en perfekt motspelare. Senare i karriären började det dyka upp fler komedier, som Meet the Parents och för inte så länge sen The Intern. Ingen av dessa filmer har jag sett så jag kan inte uttala mig om deras kvalitet. En komedi som jag däremot har sett är dagens film, Analyze This, och min korta preblogg-text om den skrevs i november 2003.

Billy Crystal spelar psykiater som får Robert De Niros maffiaboss som patient vilket inte visar sig vara den lättaste patienten man kan tänka sig.

Nja, jag tyckte inte det här var nåt vidare faktiskt. Bitvis kul är det kul men stora stycken tyckte jag var tråkiga och ytliga. Jag blev inte berörd alls. Jag småskrattade nån gång. När De Niro började gråta tyckte jag det blev pinsamt. Jag trodde knappt det var sant. Jag kan inte tänka mig att det är så han gråter. Han körde nån sorts parodi på gråt. Det lät väldigt märkligt det hela och det blev inte kul i vilket fall. Jag har inte så mycket mer att säga förutom att, som Czechflash (min kommentar: a.k.a. Movies – Noir) brukar säga, jag förstår att vissa kan gilla den. Betyget blir 2+/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Ratcatcher (1999)

Lynne Ramsay är något av en favoritregissör. Ingen av de filmer som jag har sett – Morvern Callar, We Need To Talk About Kevin, You Were Never Really Here och dagens film Ratcatcher – har fått sämre betyg än 3/5. Min preblogg-text om just Ratcatcher skrevs i juli 2003 och jag måste ha sett den på Cinemateket.

Det är här Lynne Ramsays debutfilm som hon gjorde innan Morvern Callar som ju gick på bio nyligen. Den utspelar sig i Glasgow 1973 och det är strejk bland sophämtarna. Tolvåriga James och hans familj bor i ett fattigt område och soporna ligger i stora högar utanför hyreshusen eftersom ingen hämtar dem. Där finns också en smutsig kanal som barnen brukar leka vid. Under ett låtsasbråk sker en olycka och James råkar döda en kompis. James blir förstås rädd och vågar inte säga nåt. Detta hänger som en ond skugga över James och resten av filmen. För att komma ifrån både sin tillvaro (pappan är inte alltför snäll) och sina tankar på olyckan tar James bussen till utkanten av stan där man bygger nya fina hus precis vid ett vackert sädesfält. Han drömmer att familjen ska få flytta dit.

Jag gillar den här filmen. Ramsay har en alldeles egen stil, ett lätt surealistiskt berättande, annorlunda klippning och bilder. En sorts bildpoesi skulle man kunna säga. Fastän den utspelas i fult område bland slitna hus, sopor och smutsigt vatten, så är det ändå en väldigt vacker film. Jag ger den 4/5. Rekommenderas om ni vill se nåt annorlunda men bra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Fröken Julie (1999)

Världens bästa filmår 1999 kom en filmatisering av Ågust Strindbergs pjäs Fröken Julie. Just för att det är en svensk pjäs från början så kändes det fel att använda den engelska titeln trots att det är en brittisk film. Miss Julie känns fel i mina öron. Fröken Julie heter pjäsen. Samtidigt som jag skriver det så är det lustigt hur Strindberg har valt franskklingande namn på sina karaktärer. Min text om Fröken Julie skrevs i augusti 2004.

August Strindberg skrev pjäsen Fröken Julie år 1888. Den handlar om den omöjliga ”kärleken” mellan betjänten Jean och grevens dotter Julie. Denna filmatisering gjordes 1999 och är regisserad av Mike Figgis med Saffron Burrows och Peter Mullan i huvudrollerna.

Njaha, det här var filmad teater vilket i sig inte behöver vara fel men om det är dålig teater så gör det inte saken bättre eftersom man inte kan njuta av andra saker som foto, bildlösningar och klipp etc. Min åsikt är att detta var dålig teater. Jag tyckte inte Saffron Burrows passade för fem öre i rollen som Julie. Att det skulle finnas någon kärlek mellan Jean och Julie var inget jag märkte. Det kändes bara som om de lekte med varandra. Det blev aldrig på riktigt. Nej, jag hade velat ha svensk regissör här. Då hade det blivit lite mer intensivt tror jag. Nu finns det tydligen en film i regi av Alf Sjöberg från 1951 fast den har jag inte sett, men jag tror den är mycket bättre. Ok, Peter Mullon som Jean är ganska ok men tyvärr är Burrows värdelös som Julie. Hon spelar över nåt så enormt. Slutligen så var dekoren, speciellt den som skulle vara utomhus, under all kritik.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Pixar: Toy Story 2 (1999)

Pixar-fredag igen, och leksaksdags igen. Det känns helt rätt att se Toy Story-filmerna i ett svep istället för att se de andra filmerna mellan. Bra förslag, Henke. När det gäller just Toy Story 2 så hade det kanske inte blivit nån större skillnad då endast en annan Pixar-film (Ant… eh A Bug’s Life) kom ut mellan Toy Story 1 och 2. Men för Toy Story 3 och 4 är det nog bra att köra det här upplägget.

Man kan säga att handlingen i den här uppföljaren är inverterad jämfört med ettan. I den första filmen är det Buzz som är både är desillusionerad och behöver räddas. I Toy Story 2 är det Woody som råkar illa ut och dessutom funderar på meningen med livet. Nu är det upp till Buzz och de andra leksakerna att genomföra en räddningsaktion, både en mental och praktisk sådan kan man säga.

Nu börjar jag lära känna leksakerna och deras olika tropes. Rex som vill besegra den onde Zurg och tar till alla medel för det. Mr Potato Head som när han inte vill lyssna på Rex helt sonika tar av sig öronen. Mrs Potato Head vars röst jag tror görs av George Costanzas mamma (ja, Estelle Harris!). Spargrisen Hamm som droppar cyniska eller ironiska oneliners i ett. Etc, etc.

Filmen går i nostalgins tecken. Woody upptäcker att han tillhör en gammal familj av, numera dyrbara, cowboy-leksaker. En Ond Man, vars röst görs av Newman!, hittar Woody på en loppis och då är hans samling komplett och ska säljas till Japan. (Newman! Från Seinfeld och måste sägas med ett utropstecken!) Woody får reda på att han i fornstora dagar var mäkta populär och hade t.o.m. en egen tv-serie (som alltid avslutades med en cliffhanger). Serien avslutades nån gång på 50-talet. Varför? För att det var rymden (Buzz!) som gällde förstås. Inte nån torr och dammig western-leksak.

Nostalgi och en svunnen barndom, det är vad Toy Story handlar om. Just hur man gestaltar detta genom leksakernas ögon. Leksaker som en gång var populära men säljs på en yard sale eller ställs ut på museum istället för att lekas med. Apropå att bli såld på loppis så fällde Andys mamma följande kommentar när hon inte ville sälja Woody till Den Onde Mannen: ”It’s not for sale. It’s an old family toy”. Hmm, jag undrar om det är så att den tillhört henne själv eller nån ännu äldre släkting?

Referenserna då? Haha, ja, de kryllar av dem som vanligt. Jag tyckte inledningen var lite väl övertydliga med sin Star Wars-inledning. Likaså tyckte jag inte ”I Am Your Father”-scenen mellan Zurg och Buzz funkade. Det kändes som att slå in öppna dörrar. En sak jag gillar är dock att filmerna inte tar ställning mellan Star Wars och Star Trek. Alla får påsar. Man kan faktiskt gilla bägge!

En referens som jag gillade var scenen med The Cleaner som bara måste vara en referens till Harvey Keitels The Wolf i Pulp Fiction. Ja, i alla fall inledningen, hur det var panik och att The Cleaner verkligen behövdes, kändes som tagen ur Pulp Fiction. Men jag gillade även själva rengörningsscenen där Woody skulle piffas till inför resan till Japan.

Animationen? Jag noterade att vi fick fler scener där vi faktiskt får se människor, både Andy, Andys mamma och Den Onde Mannen. Uncanny valley-känslan var borta. Jag tror det kan bero på att animeringen blivit bättre men kanske främst att man inte försöker göra verkliga människor. T ex Den Onde Mannen har överdrivna drag som en karikatyr. Det gäller även The Cleaners gigantiska näsa.

Jag kanske har några fler saker att säga men tror jag hoppar över dem alternativt väntar med dem till senare Toy Story-inlägg. Toy Story 2 var en mysig titt och betyget blir snäppet bättre jämfört med ettan. Om det fortsätter så här så kommer Toy Story 4 få ett riktigt högt betyg. Vi får väl se…

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Hoppa nu över till Henke för att kolla vad han tyckte om Toy Story 2 efter sin omtitt.

The Victim (1999)

För länge sen, på den tiden när man tittade på eller spelade in tablå-tv, så hade SVT nånting man kallade för Filmklubben. På tisdagkvällar visades filmer för såna som var lite mer intresserade av film än andra. Ja, det var för filmnördar, helt enkelt. Det handlade om lite udda filmer ibland eller kända klassiker ibland. Det kunde vara regissörs-teman eller andra teman. Ett av dessa teman var… Hongkong-action! Tre filmer ingick i temat och The Victim var den andra. Min text om filmen skrevs i april 2004.

Den andra filmen i SVT:s Hongkong-serie är till en del lik den första filmen, Full Allert. Regissör och huvudrollsinnehavare är samma, Ringo Lam respektive Lau Ching-wan och handlingen inte helt olik. Lau spelar en till synes normal man, Manson Ma, som blir kidnappad och torterad men hittas levande av polisen. Han blir förhörd men säger egentligen inget. Efter att han kommer hem, och träffar sin flickvän (Amy Kwok), beter han sig väldigt märkligt. Polisen fortsätter utredningen och kommer nåt skumt på spåren. Har Manson Ma verkligen rent mjöl i påsen?

Det lite lustiga med den här filmen var att den till en början hade inslag av en spökhistoria. Den kidnappad Manson Ma hittas nämligen på ett övergivet hotell i ett rum där ett fruktansvärt mord ägt rum, och det sägs spöka där. Bitvis är det riktigt bra gjort här, när polisen söker igenom rummet och en bra krypande stämning skapas. Filmen är också ganska oförutsägbar och man vet inte riktigt vad som ska hända. Tyvärr tappar man helt bort spöktråden. Varför då ha med den från början? Ja, kanske för att det blir oförutsägbart. Nja, här blir det varken hackat eller malet, tycker jag. Givetvis finns det en schysst biljakt också. Sen har vi också lite familjetrubbel för poliskommisarien (Tony Leung Ka-fai) samt lite samhällskritik instoppad. Det blev ganska spretigt till slut, men godkänt. Lite väl utdraget slut dock.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Observera att Tony Leung som spelar poliskommissarien alltså inte är den Tony Leung som figurerar i bl a Hero, Infernal Affairs och In the Mood for Love. Denne skådis, som väl är mer känd internationellt, fullständiga namn är Tony Leung Chiu-wai. Men de båda Hongkong-skådisarna går alltså under namnet Tony Leung allt som oftast. Smått förvirrande. Här gäller det att ha huvudet på skaft. Oh, well, man lär sig nåt nytt varje dag.

The Blair Witch Project (1999)

Ok, kommer jag få skäll nu? The Blair Witch Project är väl en allmänt hyllad film. Den anses både rejält läskig och innovativ. Jag är inget fan. Frågan är om det är found footage som är den enkla förklaringen. Det går nämligen nästan aldrig hem för mig. Min preblogg-text om filmen skrevs i december 2003.

Tre filmstudenter åker ut i skogen för att göra ett reportage om en legend om en häxa. De försvinner och ett år senare hittar man vad dem filmat.

Och vad de filmat visar sig vara en riktigt dålig film, enligt mig. Man ska få känslan av äkthet, att det är på riktigt, och därför ska man bli rädd. Ok, det känns kanske lite äkta men PROBLEMET är att jag inte blir rädd överhuvudtaget. Det bir bara tråkigt när man får se tre amerikanska snorungar springa omkring vilse i skogen och skälla på varann. Det blir aldrig läskigt, tycker jag. Jag vet att vissa tycker den är just läskigt men för mig gjorde den absolut inget. Det var kul att se den ändå. Jag hade velat se den ett bra tag och nu blev det äntligen av. Men dålig var den hur som helst. Nä, tacka vet jag The Ring. Då blev jag rädd så att jag darrade. När jag såg The Blair Witch Project darrade jag av kaffet som jag var tvungen att dricka för att hålla mig vaken. Betyget blir en svag tvåa. 2-/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: