The Virgin Suicides (1999)

Sofia Coppola, vad har vi på henne? Ja, bland annat hennes första långfilm The Virgin Suicides. Min preblogg-text om den skrevs i mars 2004.

Sofia Coppolas debutfilm om familjen Lisbon, mamma (Kathleen Turner) och pappa (James Woods) och fem systrar (bl a Kirsten Dunst). Historien om systrarna berättas ur en grupp grannpojkars perspektiv som ser systrarna som mysteriska (min kommentar: mystiska?) varelser. Mamma Lisbon uppfostrar sina döttrar på ett strikt sätt, vilket inte visar sig vara hälsosamt för nån.

Sofia Coppola har en egen berättarstil. I Lost in Translation är den än mer tydlig, kanske för att hon skrev manus själv till den filmen (hon vann för övrigt en Oscar för det manuset!). The Virgin Suicides bygger på en novell av Jeffrey Eugenides. Filmen flyter fram i en ganska drömsk och bitterljuv stämning. Handlingen (självmord) är ju ganska dyster egentligen, men filmen tar egentligen inte direkt upp problemen och orsakerna som ligger bakom på mer än ett ytligt plan. På ett sätt är det en brist i filmen. Det hela döljs under en skimrande slöja av nostalgi på nåt sätt, och därför blir historien aldrig helt engagerande för mig. Fotot och bilderna är vackra och musiken, som är skriven av Air, har en air (min kommentar: ehe) av melankoli över sig. Jag gillade inledningen när alla systrar presenteras när de kliver ur en bil. Den var snyggt gjord.

Nåväl, när det gäller skådisarna så är Kirsten Dunst bra på att spela mystisk syster. Vissa säger att hon är fulsnygg. Jag vet inte, hon har ett speciellt utseende men jag gillar det. Josh Hartnett spelar hennes kärleksintresse i filmen. Hartnett sägs ju också vara snygg men jag kan inte hålla med. Dessutom hade han en helt vansinnig frisyr i den här filmen. Var det verkligen så illa på 70-talet då filmen utspelas? Jag tror inte det eftersom det bara var han som hade nåt som liknande ett fågelbo på huvudet i filmen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Allt om min mamma (1999)

Jag undrar om inte Almodóvars senare filmer passar mig bättre. När han lugnat ner sig lite och inte är fullt så crazy. Sista Almodóvar-filmen ut för den här gången är Allt om min mamma och min text om den skrevs i januari 2006. 

Jaha, då har alltså äntligen min Almodóvar-retro nått vägs ände (puh!). Den sista filmen blev den Oscarsbelönade Allt om min mamma, som handlar om en mamma vars son dör, i början av filmen (ingen större spoiler alltså). Mamman, spelad av Cecilia Roth, beger sig då från Madrid till Barcelona för att söka upp sonens pappa som hon inte träffat sen hon drog till Madrid efter att pappan skaffade ett par bröst och blev transvestiten Lola. Under tiden i Barcelona träffar hon en godhjärtad ung nunna (Penélope Cruz), en berömd skådespelerska och pappans förra ”rumskompis” Agrado (också ha/on med nya bröst). Lola själv verkar ha flytt fältet.

Ja, att det är en grupp färgstarka människor vi får träffa kan man lugnt säga. Det är också en film som drivs framåt av sina karaktärer och inte av en en smart uttänkt handling. Precis som det brukar vara i Almodóvars filmer med andra ord. De Almodóvar-filmer som jag har sett den senaste tiden har dock gjort mig mäkta besviken. Den här gången tyckte jag dock det hela började lovande. Historien om mamman är gripande och bra, och Almodóvar är mer fokuserad än normalt. Cecilia Roth spelar sin roll utmärkt. Fotot och musiken är njutningsfulla.

Nånstans på vägen så tycker jag dock att Pedro tappar sitt fokus. Det blir för många personer inblandade och jag tycker att mammans historia liksom tappas bort i den snackiga dialogen och allt det färgstarka. Sen har jag bitvis ganska svårt för Pedros humor. Ibland är det bra men ibland blir det bara fånigt, tycker jag. En positiv ljusglimt är en av Pedros favoritskådisar, Marisa Paredes, som spelar en ganska excentrisk skådespelerska. När det gäller Cruz så gör hon sin naiv nunna helt ok men jag tyckte inte hennes rollfigur var så intressant. Och det här var problemet med filmen i mina ögon: det var för många karaktärer, vilket gjorde att i alla fall jag tappade den röda tråden.

Efter att ha sett några av Pedros filmer så är det en del teman som ständigt återkommer. I Allt om min mamma handlade det bl a om frågan om transplantationer av organ från hjärndöda människor och hur man ska hantera det. Detta har vi sett i t ex Tala med henne och Min hemlighets blomma. Det var faktiskt så att det finns i princip identiska scener i Allt om min mamma och Min hemlighets blomma, där två läkare i ett rollspel får möta en anhörig till en patient som ligger i koma. Lite udda och märkliga scener faktiskt. Som sammanfattning kan jag säga att jag gillade början av Allt om min mamma men att det sen återgick till Almodóvars vanliga snackiga och spretiga stil som jag har svårt för. Betyget blir en svag trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Matrix (1999)

Trots att The Matrix är en av mina absoluta favoritfilmer så har jag aldrig skrivit om den på bloggen. Det beror helt enkelt på att jag inte sett om den efter att jag startade bloggen. Nu har jag grävt en gammal och kort text som jag skrev på ett annat ställe efter en omtitt i samband med att Reloaded hade premiär i maj 2003. Det är mest en snabb genomgång av vad jag gillar (allt) men bättre än ingenting.

Jag såg om The Matrix innan jag kollade på The Matrix Reloaded för att komma in i rätt stämning. Jag tror det är 6:e-7:e gången jag ser den men den var lika bra som vanligt! Jag gillar allt i den: Trinitys inledande fight, Neos förvirring på kontoret, agent Smiths förhör, Neos uppvaknande, Morpheus och Neos första fight, agents Smiths monolog om den mänskliga rasen, lobbymassakern, helikopterkraschen som Trinity undkommer, slutet med Rage Against the Machines ”Wake Up”. Betyg 5/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Mina recensioner av uppföljarna:

The Matrix Reloaded
The Matrix Revolutions

 

Trinitys inledande fight

 

Neos förvirring på kontoret

 

Agent Smiths förhör

 

Neos uppvaknande

 

Morpheus och Neos första fight

 

Agents Smiths monolog om den mänskliga rasen

 

Lobbymassakern

 

Helikopterkraschen som Trinity undkommer

 

Slutet med Rage Against the Machines ”Wake Up”

Ringu 2 (1999)

Medan jag är nere i Sankt Anton am Arlberg och njuter av snödagar i backen och radlereftermiddagar på after-skin så fortsätter The Ring-temat. Nu har vi kommit till Ringu 2, en uppföljare som visade sig hålla måttet. Texten skrevs i januari 2004.

Hideo Nakatas uppföljare till Ringu utspelar sig precis efter den första filmen. Nu är det Mai, assistenten till matematikprofessorn Ryuji från första filmen, som försöker lösa mysteriet med det underliga videobandet och därmed kanske hitta orsaken till Ryujis död. Ett annat mysterium att lösa är varför Ryujis f.d. fru Reiko (reportern från första filmen) har försvunnit tillsammans med sin son.

Mmmm, jag gillade filmen. Ringu är snäppet bättre, det är ofrånkomligt. Även om den mystiska känslan från den första filmen inte går att återskapa helt eftersom vi nu känner till det mesta så infinner sig ändå den rätta krypande stämningen. Skillnaden jämfört med de flesta amerikanska skräckfilmer är inte att de klassiska överraskningseffekterna med högt ljud och snabbt klipp, s.k. ”hoppscener”, inte används i Nakatas filmer. De används nämligen. Skillnaden är att de inte används så mycket att det går inflation i dem samt att det mellan dessa byggs upp en krypande läskig stämning som gör att hoppscenen, när den väl kommer, blir så mycket mer effektiv. Detta tycker jag för övrigt var något som Gore Verbinski tog lärdom av och applicerade i sin version, The Ring, vilket tillsammans med utmärkt foto och skådespeleri gjorde att den filmen blev väldigt bra enligt mig.

För övrigt insåg jag när jag såg Ringu 2 att The Ring inte är en ren remake av Ringu utan ett hopkok av både Ringu och Ringu 2. En del scener och idéer från The Ring kommer från Ringu 2. Obs! små spoilers… Det gäller bl a de scener som utspelas på sinnessjukhuset, där kompisen till det första offret hamnat, samt sekvenser i en brunn. (Jag har för mig att det aldrig förekom nåt badande i brunn i Ringu.) Och scenen där Mai klättrar upp ur brunnen och Sadako jagar efter, på sitt karakteristiskt ryckiga sätt, var den bästa i Ringu 2.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Dogma (1999)

Efter att ha skrivit alldeles för långt om The Dark Tower skickar jag idag ut en kort gammal preblogg-recension istället. Det handlar om Dogma, min första Kevin Smith-film som jag såg och skrev om i juli 2003. Jag ser att jag skriver att jag kommer se fler Smith-filmer. Well, det har bara blivit två till: Tusk och den jag skriver om imorgon.

Denna komedi om Gud och katolicismen är den första film av Kevin Smith (ClerksMallrats) som jag sett, och jag kommer nog se fler. Jag tyckte nämligen den var rolig. Den handlar om änglarna Loke (Matt Damon) och Bartleby (Ben Affleck) som är utslängda från himlen (de har förvisats till Wisconsin av alla ställen) men som nu hittat ett sätt att komma tillbaka. Detta kan få fruktansvärda följder eftersom det då visar att ofelbara Gud inte alltid får som Han/Hon (min kommentar: här hade det väl passat med Hen?) vill. Om änglarna lyckas kommer världen ”as we know it” att sluta existera. De måste alltså stoppas. Gud ger i uppdrag till religiöst tvivlande Bethany (Linda Fiorentino) att utföra detta. Hon får diverse hjälp, bl a från Smith-figurerna Jay och Silent Bob (som faktiskt har två repliker).

<spoiler>Jag kan avslöja att Gud är en hon och att hon dessutom spelas av Alanis Morrissette, utan en enda replik. Ja, well, förutom ett högt och långt skrik som spränger Ben Afflecks huvud då. Hehe, kul. Och sen var Jesus svart också.</spoiler>

Dogma är en film som förs fram av en rolig dialog som bl a är full med referenser till främst amerikanska filmer (kul om man är ett filmfreak). Mycket bibelsnack och religion blir det också förstås. Betyget blir en stark trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Änkans tre döttrar (1999)

Franska snackfilmer har jag av nån anledning sett en hel del av (gillar jag dem månntro?). Dels har jag sett några på Stockholm Filmfestival, på den Franska Filmfestivalen eller på Zita resten av året. Dels dök det upp en del Provence-prat när SVT hade nåt som de kallade för Filmklubben en gång i tiden. La bûche var en sån Filmklubben-film och den här preblogg-texten skrevs i oktober 2005.

Denna franska snackfilm handlar om tre döttrar och en mamma. För länge sen, när barnen var små, skilde sig mamma och pappa, och när vi hoppar in i handlingen så har precis mammans nya man begravts. Efter begravningen uppstår dilemmat om hur man ska fira jul. Ska barnens pappa, som fortfarande är i livet, vara med? De tre döttrarna är tre ganska olika typer: en bohem, en perfekt familjemamma som handlar julmat och en rebell. Eller är de egentligen så olika?

Mmm, jag tyckte det här var en skön fransk snackfilm. Den hade en värme som jag ofta saknar i den här typen av film. Den påminde mig lite om Agnès Jaouis Se mig som även den hade en mänsklighet som bestod av mer än filosofiskt dravelsnack över en flaska vin. Det som känns bra med filmen är att de tre döttrarna till en början känns ganska olika men att de i slutändan ändå bara är människor med ganska likartade problem, även om de kanske är i olika skeden i livet. Oj, det lät ganska pretto men faktum är att det kändes rätt jordnära. Den smarta dialogen mellan personerna i filmen förstärks av att skådespelarna är genomgående mycket bra och ofta får briljera.

Det finns en skön, rå men hjärtlig, stämning mellan personerna i filmen. Det visar på hur det kan vara i en familj. Man kan irritera sig nåt så enormt på varandra men man blir inte av med varandra… på gott och ont. Och speciellt så blir man inte av med varandra under julen… på gott och ont, men mest gott tycker jag nog. Filmen innehåller ett lite annorlunda grepp: då och då brister en skådis ut i en monolog mot tittarna och berättar om en speciell händelse i livet. Det kändes lite konstigt men funkade ändå, och var lite annorlunda. Mmm, jag gillade filmen och den gav en varm känsla så det blir klart godkänt, snudd på fyra faktiskt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Filmen innehåller den sämsta fiolspelsimitationen jag nånsin sett plus Emmanuelle Béart som en av döttrarna.

PPS. Den franska titeln La bûche syftar på ett bakverk som ser ut som en timmerstock som man festar på under julen i fransktalande länder.

Flickan på bron (1999)

Patrice Leconte är namnet på en fransk regissör som bl a har gjort två halvdana filmer som jag av nån anledning har sett. Eller ja, anledningen är nog att jag såg filmerna på den tiden som jag var och varannan dag sprang på Sture och såg på franska snackfilmer eller kollade in arty-farty-filmerna som SVT:s Filmklubben visade. Den ena filmen, Änkan från Saint-Pierre, har jag redan publicerat en text om. Den andra är Flickan på bron (La fille sur le pont) och den handlar det om idag. En sak som binder samman filmerna är skådisen Daniel Auteuil som jag gillade mycket under mitten av 00-talet. Texten skrevs i oktober 2005.

Vanessa Paradis spelar en ung tjej som lever ett kaotiskt liv där hon ständigt och jämnt blir utnyttjad. En kväll står hon på en bro i Paris redo att hoppa i vattnet för att ta sitt liv. Hon räddas dock av en knivkastare spelad av Daniel Auteuil som tycker hon istället ska bli hans cirkuspartner; om hon nu är trött på livet så har hon ju inget att förlora liksom. När de slår sin påsar ihop verkar det som om lyckan vänder för de båda.

Eftersom Daniel Auteuil är en av mina favvoskådisar (han är bl a grymt bra i Motståndaren) hade jag en del förväntningar på den här rullen. Det visade sig dock inte vara min typ av film. Jag blev aldrig gripen av historien som jag tyckte kändes tillgjord och… överdramatisk (i brist på mer träffande ord). Det snackas en hel del men jag tyckte det var en konstlad dialog med en massa floskler. Båda huvudrollsinnehavarna gör väl egentligen väl godkända insatser men, som sagt, det är själva historien som inte funkar tycker jag.

Hmmm, ibland är det svårt att komma på nåt att skriva när det handlar om en film som inte gjorde nåt större intryck, en film som man varken hatade eller gillade riktigt mycket. Det här är en sån film. Handlingen kändes helt enkelt tråkig och ointressant. Varför? Ja, jag vet inte, jag kunde kanske inte identifiera mig med karaktärerna. Det fanns i alla fall en liten ljuspunkt, nåt som jag aldrig sett i en film tidigare (vad jag minns just nu i alla fall). När Paradis och Auteuil är skilda åt ett tag under filmen så pratar de ändå med varandra, trots att de är i olika städer, i en sorts inre fjärrdialog (min kommentar: magisk realism?). Sen var fotot stilfullt snyggt i svartvitt. Well, thats about it folks, det blir en tvåa till filmen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Vinden bär oss (1999)

vinden-bar-ossI somras gick den iranske regissören Abbas Kiarostami bort. Jag har bara sett två av hans filmer men jag är ändå fascinerad av hans stil och jag skulle vilja se fler. Texten om Vinden bär oss skrevs i september 2005.

He, den här snubben, Abbas Kiarostami, gör ganska balla filmer. På ett sätt är det en befrielse att se dem. De påminner lite om Tarkovskijs filmer i och med det lååångsamma tempot, men till skillnad från ryssens filmer så finns här en melankolisk lite eftertänksam humor. Jag har sett en annan film av denne iranske regissör och det är Smak av körsbär. De båda filmerna påminner om varandra ganska mycket, men Vinden bär oss blir lite för ”lös” i historien för att det ska funka fullt ut. Man vet nästan inget om karaktärerna och det gör att det är lite svårt att bli engagerad. Å andra sidan gör det att det är intressant att följa vad som händer och försöka klura ut vad som egentligen pågår. Om nån har sett filmen så vet ni att det finns en speciell scen, kopplad till mobiltelefoni och bilkörning, som upprepas om och om igen. Den återkommande scenen blir som ett mantra för filmen. Den mals om och om igen och blir rolig på ett hypnotiskt och envist vis. Jag ber om ursäkt för den dåliga och fullständigt osammanhängande recensionen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

10 i topp: Filmer 1999

1999I inlägget med min lista för filmåret 1993 skrev jag att jag brukar ha svårt att säga om ett filmår är bra, lagom eller mindre bra. Det finns dock undantag och 1999 är definitivt ett av dem. 1999 är ett bra år, ett grymt bra filmår. Jag tror t.o.m. att det är mitt absoluta favoritår. På de tre första platserna på listan hittar vi tre 5/5-filmer. Tre (!?) 5/5-filmer. Det måste vara ett rekord. Vissa år har inte ens en enda femma, och här hittar vi alltså tre. Jag gillar det här året så mycket att det blir en topp-22-lista.

En sak jag noterar är att de filmer som hamnar på topp-10 med ett undantag (plats 10) är favoriter som jag såg på bio då när det begav sig. Det är de filmerna som sätter sig. Nu såg jag i och för sig även många av de som hamnade precis utanför topp-10 på bio men… Oh, well.

Då ger vi oss av på resan!

 

23. The Lost Son
22. Ressources humaines (Överflödiga människor)

21. Ring 2

20. Rukajärven tie (Bakhåll)
19. Une liaison pornographique (En erotisk affär)
18. Ratcatcher
17. The Limey
16. The Sixth Sense
15. Fight Club

14. The Green Mile
13. The Insider
12. American Beauty

 

11. Plötsligt i Vinslöv
Plötsligt i Vinslöv
För alla underbara oneliners om grillning, minigolf, konst, fåglar och annat. Finns att se i Öppet arkiv hos SVT. Rollin’, rollin’, rollin’… ut från topp-10!

10. eXistenZ
eXistenZ

För pickadollen gjord av fiskben. Pang!

9. Vikarien
Vikarien
För att David påminde mig om denna filmpärla av Zhang Yimou som jag av nån anledning missade i den första versionen av listan.

8. Ghost Dog: The Way of the Samurai
Ghost Dog
För RZA:s härligt mystiska och svängiga score. Gissa var jag hittade bilden, Henke? 😉

7. Sleepy Hollow
Sleepy Hollow

För att det kan vara ett av de sista (senaste?) riktigt bra samarbetena mellan Tim Burton och Johnny Depp. American Gothic!

6. Being John Malkovich
Being John Malkovich
För att John Malkovich, John Malkovich, John Malkovich, John Malkovich, John Malkovich, John Malkovich, John Malkovich, John Malkovich och John Malkovich. Mitt IMDb-betyg: 7 ½.

5. Office Space
Office Space

För scenen där printern avrättas ute på en äng till tonerna av Geto Boys. ”I’m gonna have to go ahead and sort of disagree with you there”.

4. Eyes Wide Shut
Eyes Wide Shut

För att jag älskar nattliga mysteriefilmer med skumma sektmöten. Fidelio!

3. The Matrix
The Matrix

För att den var epokgörande när den kom och för att den fick mig att glömma ett brutet nyckelben under en flygresa hem från Australien. Dodge this!

2. The Straight Story
The Straight Story
För värmen, musiken, sädesfälten, gräsklipparen och Richard Farnsworth. The Magic Hour!

1. Magnolia
Magnolia
För att jag var totalt fångad av filmen från och med scenen där John C. Reillys polis pratar med en uppretad svart kvinna som försöker dölja nåt i sin lägenhet. Paddorna! Eller är det grodor!? Kanske en mix.

 

Bubblare? Ja, 13 stycken. Se ovan.

De flesta av filmspanarna har redan publicerat sina 1999-listor men några nya tillkommer idag. Här nedan hittar ni alla. Check them out!

Filmitch
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Movies – Noir
The Nerd Bird
Flmr
Filmfrommen
Filmmedia
Rörliga bilder och tryckta ord

Johan Falk: Noll tolerans (1999)

Noll toleransJag hade egentligen tänkt köra ett regelrätt tema om de 20 filmerna om polisen Johan Falk under namnen Falk-februari eller kanske Juni med Johan Falk. I februari blev det dock en Vikander-vecka istället och nu är det snart juni (hjälp!) och jag har inte riktigt kommit till skott med texterna. Istället för att skjuta upp det igen och döpa om det till en Juli med Johan Falk så låter jag helt enkelt startskottet ljuda nu istället och så portionerar jag ut inläggen när de är klara.

Mellan mina funderingar om Falk så kommer det recensioner som vanligt om andra filmer. Jag kan tycka att det blir ganska bra att lägga upp det så i slutändan. 20 inlägg i rad där jag jiddrar om Johan känns lite väl mastigt och enahanda. Nu blir det lite uppblandat. Fast visst, jag hade kunnat köra ett inlägg i veckan, men nu finns det ju ingen veckodag som börjar på F eller J. Eller, vaafaan, det gör det ju. Falk-fredag hade jag ju kunnat kalla spektaklet. Men så blir det inte. Håll till godo! 😉

Då börjar vi alltså. Från början. Första filmen om Johan Falk heter Noll tolerans och kom 1999. Regissör är Anders Nilsson (som skrivit manus tillsammans med Joakim Hansson) och i huvudrollen ser vi Jakob Eklund.

På julafton är Johan Falk ute på stan och ser ett rån äga rum. Han lyckas stoppa rånarna och dessutom rädda livet på en liten flicka. Leo Gaut, en av rånarna, skjuter i samband med tumultet en man utklädd till tomte. Tomtemannen dör senare och nu är det alltså mord det handlar om. Tre vittnen har alla identifierat Gaut (Peter Andersson) men när det är dags för rättegång tar de alla tillbaka sina vittnesmål.

Johan Falk blir vansinnig och går rouge, dvs han tar lagen i sina egna händer. Nu är det faaaaan noll tolerans mot kriminella som gäller.

Noll tolerans är en kompetent polisthriller. Inledningen har en bra nerv och intensitet. Peter Andersson är suuuverän som slemmig skurk. Helt galet bra faktiskt. Halleluja.

Det var kul att se Marie Richarsson också. Samma år som hon i Noll tolerans spelade Helén – mamman till flickan Nina (Hanna Alsterlund) som Falk räddar i inledningen – så var hon med i Stanley Kubricks sista film Eyes Wide Shut. Lite skillnad på produktioner kan man väl säga. I Eyes Wide Shut är hon endast med i en scen men den gör hon mycket bra tycker jag.

Det finns en scen i Noll tolerans som jag vet att Fiffi skrivit om tidigare (men inte i recensionen av Noll tolerans som jag länkar till men nån annan gång). Precis som scenen i Eyes Wide Shut handlar det om en scen där Richardsson är mycket upprörd. Hon skriker och gråter så att saliven sprutar, bokstavligen. Det hamnar t.o.m. med en loska på hennes haka som hon torkar bort medan hon fortsätter skälla ut Falk. I en amerikansk produktion kan jag inte tänka mig att scenen hade fått vara kvar. Här blev det nåt som bidrog till den jordnära känslan.

Jakob Eklund är bra som avig och gnällig polis. Jag har inga klagomål där.

Under eftertexterna spelas låten ”Sanning och konsekvens”, en riktigt skön (eller nostalgisk) svensk poplåt, skriven av Uno Svenningsson och sjungen av en viss Yasmine Garbi ser jag nu. Rackarns att jag inte kan hitta den nånstans att lyssna på online.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: