My Dinner with Andre (1981)

decadesEfter att det kört ihop sig ordentligt på jobbet på sistone så har jag tyvärr inte så mycket tid eller ork att få fram en riktigt genomarbetad recension av den här fredagens decenniefilm. Vår projektledare (hej, Henke!) på jobbet har t.o.m. börjat yra om att våra sen länge godkända julsemesterdagar inte längre är godkända. Så därför blir detta en klassisk ”skjuta från höften”-recension, vilket förmodligen ändå är det bästa sättet att skriva på när det kommer till kritan. 😉

My Dinner with Andre är egentligen inte en film, i alla fall inte en filmfilm. Den hade kunnat göras som radioteater utan problem.

Vi har alltså två snubbar, gamla vänner inom teatervärlden, som träffas över en middag efter att inte ha sett varandra på ett bra tag. Den ene, Andre (Andre Gregory), har varit borta från världen men har nu kommit ner till jorden så att säga. Den andra, Wallace (Wallace Shawn), är nervös för att träffa honom eftersom han misstänker att Andre kanske har psykiska problem och att det därmed kan uppstå pinsamma situationer.

I princip hela filmen utspelas på restaurangen med närbilder på Andre och Wallace när de sitter och pratar. Till en början är det i princip bara Andre som håller låda och berättar om sina flummiga äventyr i Skottland, Polen, Indien och andra ställen där han deltagit i moderna konstprojekt, det ena flummiga än det andra.

Alltså. Den här filmen, om man nu kan kalla den en film, ska ju bara inte funka. Det finns inget spektakulär med hur den är filmad, rent visuellt. Inget, inget, händer, förutom att de två pratas vid.

My Dinner with Andre

Men hur i helvete kan det då vara möjligt att jag verkligen gillade filmen! Haha, detta är helt otroligt.

Någon dag innan jag såg My Dinner with Andre så hade jag sett ett avsnitt av pratshowen Skavlan. Det var ett ganska lättsamt avsnitt med bl a John Cleese som komiskt centrum. Stämningen var god och alla skrattade. Sen kom det in en gammal japansk kvinna som var en överlevande efter atombombningen av Hiroshima. Det blev plötsligt en tät och intensiv stämning som gick att ta på. De andra gästerna satt på helspänn, helt fokuserade på kvinnan och gripna av det hon berättade.

Något liknande hände medan jag tittade på My Dinner with Andre. Jag minns inte exakt vad det var som Andre berättade men plötsligt fann jag mig själv sitta på helspänn och lyssna på det som han hade att säga. Fascinerande. Det var något med rösten och hur han berättade det han berättade.

My Dinner with Andre påminde mig även om en kort episod som utspelade sig på en restaurang i Amsterdam för några år sen där jag var på en jobbresa tillsammans med några kollegor. Under middagen berättade en kollega om en tragisk händelse då han och hans fru hade förlorat ett barn. Mitt under berättandet kom servitrisen och undrade om vi ville ha något mer och även för att hämta tomma talrikar och glas. Servitrisen schasades snabbt bort av en annan kollega med orden ”tyst, försvinn, vi är mitt uppe i något känsligt här, kan du försvinna”.

I My Dinner with Andre dök kyparen upp mitt under en djup filosofisk diskussion med frågan ”är ni redo för dessert?!”. Jag fann detta roligt.

Det som till slut lyfte filmen till mitt (oväntade) slutbetyg var att Wallace äntligen, vilket var tur, började delta i diskussionen själv. Ibland är han med på noterna, ibland är han mer skeptisk till det som Andre lägger fram. Det fanns en intressant dynamik här.

Jag överraskar alltså de flesta, inklusive mig själv, med slå till med en fyra till denna radioteater.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Nu är jag nyfiken på två saker: vem valde filmen och vad tycker de andra decenniespanarna om den?

Movies – Noir
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och trycka ord
Fiffis filmtajm

3 x Woody Allen

Då kör vi tre snabba Woody Allen-rullar på en gång. Även dessa recensioner skrevs under 2003 och efter succén med Annie Hall och i viss mån Zelig förväntade jag mig stordåd från klarinettisten. Men nja, som så ofta när man har förväntningar…

Titel: Manhattan
Regi: Woody Allen
År: 1979
IMDb
| Filmtipset

Woody Allen spelar manusförfattare till tv-shower, är ihop med 17-årig skoltjej och hans ex-fru ska ge ut en bok om deras skilsmässa. Han är även tillsammans med en kvinna, spelad av Diane Keaton, som hans gifta kompis vänstrat med. Jag gillade inte alls den här filmen. Den gjorde mig besviken eftersom de två första Allen-filmerna som jag sett, Annie Hall (vilken höjdare!) och Zelig (sjukt rolig fejkdokumentär), var mycket bra. Jag tyckte historien var ointressant, det blev ej heller speciellt roligt. Enda gången det var lite roligt var när Allen och Keaton gick på konsert med Allens kompis och hans fru. Keaton, Allen och kompisen visste ju alla att kompisen hade vänstrat med Keaton. En rolig scen när de sitter och skruvar på sig och försöker låtsas som det regnar. Men, på det hela en lång transportsträcka mot slutet.

2/5

Titel: Radio Days
Regi: Woody Allen
År: 1987
IMDb
| Filmtipset

Radions stjärnor hyllas av Allen genom en judisk (nähä!) familj i 40-talets USA då radion var underhållningen i hemmet, innan TV:n tog över. Vi får se hur människorna bakom rösterna i radion såg ut. Mmm, det här var ett steg upp jämfört med Manhattan. En sevärd och bitvis rolig film där det inte finns nån egentlig historia utan det hela berättas genom korta episoder. Den röda tråden är radion. Allen är inte med eftersom Allen själv i den här filmen är en liten pojke och då kan faktiskt inte Allen spela den rollen. Lite skönt faktiskt. Kul att få se hur Marge i The Simpsons ser ut. Och hon låter precis som i The Simpsons. Det tog kanske 10 minuter innan jag hade placerat rösten i och för sig. Jag fick lite Fellini-känsla, t ex Fellinis Roma. Radio Days är berättad på ett liknande sätt, med korta episoder istället för en rak historia. Radio Days får godkänt, men det är ändå ingen höjdare.

3/5

Titel: Shadows and Fog
Regi: Woody Allen
År: 1991
IMDb
| Filmtipset

Filmen utspelas i en okänd stad där en mördare härjar. Allen väcks mitt i natten av ett medborgargarde som vill att han ska hjälpa till att fånga mördaren. En cirkus har anlänt till staden. Svärdslukerskan (Mia Farrow) grälar med sin pojkvän clownen (John Malkovich) och ger sig av in mot staden och hamnar på en bordell. Tråkigt och helt meningslöst tyckte jag. Jag förstår ingenting av historien. Den ger ingenting. Allen springer förvirrad runt hela natten utan att få nånting gjort förutom att själv bli misstänkt som mördaren. Jaha. Och? Kanske skulle det vara en bild av hans eget liv vid den här tiden. Vad vet jag. Allvarligt slöseri med skådespelartalanger: John Malkovich, Kathy Bates, John Cusack, Jodie Foster, William H Macy, Lily Tomlin bl a. Nä, inte bra Allen. Du gör mig besviken. Annie Hall var ju så rolig, fantasifull och skarp. Det här var ju blaha blaha. Snudd på etta, men det blir ändå en tvåa.

2-/5

%d bloggare gillar detta: