Deconstructing Harry

Titel: Deconstructing Harry (Harry bit för bit)
Regi: Woody Allen
År: 1997
IMDb
| Filmtipset

Då tar vi upp Woody Allen-tråden igen och bjuder på en gammal recension av Allens version av Ingmar Bergmans Smultronstället. Min bloggarkollega Addepladde har för övrigt just nu Woody Allen i fokus. Läs mer här.

Harry Block är sexfixerad, otrogen och neurotisk, men framgångsrik som författare. Han skriver om sitt eget liv, och hänger ut släktingar och vänner vilket gör att han inte är speciellt omtyckt. Nu ska han få pris på sitt gamla universitet och ska köra bil dit. På vägen dit kidnappar han sin son och får sällskap med en hjärtsjuk man och en prostituerad. Under resan minns han händelser från sitt liv och vi får även se dessa scener, ibland i den form de tog sig när han skrev ner dem i bokform.

Den påminner en hel del i upplägget om Bergmans Smultronstället, som det sägs vara en sorts hyllning till. Jag tyckte den var rolig och jag skrattade en hel del. Woody Allens författare är en person som man inte kan låta bli att skratta åt. Han är så otroligt osympatisk och kläcker ur sig de mest hänsynslösa repliker man kan tänka sig. Roligt, roligt. Jag blev förvånad eftersom det inte lät som en höjdarrulle när jag läste vad den handlade om. Men Allen använder här, precis som i bl a Annie Hall och Mighty Aphrodite, fantasifulla lösningar i berättandet. Bl a får vi se Harry på besök i helvetet där Billy Crystal är en sorts djävul (inte så konstigt eftersom Crystals rollfigur, enligt Harry, stal hans flickvän).

I helvetet är det fullt med nakna damer och det spelas jazzmusik så det låter i och för sig som Allen skulle trivas där. Lite kul var att Richard Benjamin, från The Last of Sheila som jag såg nyligen, dök upp som karaktären Ken (egentligen Harry själv) från en av Harrys böcker. Ibland blev det lite snurrigt faktiskt med en skådis som spelade en riktig person och sen en annan skådis som spelade samma person fast då med annat namn i en scen ur en av Harrys böcker. Robin Williams gör en suddig cameo som en skådis som inte är fokuserad. Han kan helt enkelt inte bli skarp, vare sig i kamerabilden eller i verkliga livet. Roligt.

4-/5

3 x Woody Allen

Då kör vi tre snabba Woody Allen-rullar på en gång. Även dessa recensioner skrevs under 2003 och efter succén med Annie Hall och i viss mån Zelig förväntade jag mig stordåd från klarinettisten. Men nja, som så ofta när man har förväntningar…

Titel: Manhattan
Regi: Woody Allen
År: 1979
IMDb
| Filmtipset

Woody Allen spelar manusförfattare till tv-shower, är ihop med 17-årig skoltjej och hans ex-fru ska ge ut en bok om deras skilsmässa. Han är även tillsammans med en kvinna, spelad av Diane Keaton, som hans gifta kompis vänstrat med. Jag gillade inte alls den här filmen. Den gjorde mig besviken eftersom de två första Allen-filmerna som jag sett, Annie Hall (vilken höjdare!) och Zelig (sjukt rolig fejkdokumentär), var mycket bra. Jag tyckte historien var ointressant, det blev ej heller speciellt roligt. Enda gången det var lite roligt var när Allen och Keaton gick på konsert med Allens kompis och hans fru. Keaton, Allen och kompisen visste ju alla att kompisen hade vänstrat med Keaton. En rolig scen när de sitter och skruvar på sig och försöker låtsas som det regnar. Men, på det hela en lång transportsträcka mot slutet.

2/5

Titel: Radio Days
Regi: Woody Allen
År: 1987
IMDb
| Filmtipset

Radions stjärnor hyllas av Allen genom en judisk (nähä!) familj i 40-talets USA då radion var underhållningen i hemmet, innan TV:n tog över. Vi får se hur människorna bakom rösterna i radion såg ut. Mmm, det här var ett steg upp jämfört med Manhattan. En sevärd och bitvis rolig film där det inte finns nån egentlig historia utan det hela berättas genom korta episoder. Den röda tråden är radion. Allen är inte med eftersom Allen själv i den här filmen är en liten pojke och då kan faktiskt inte Allen spela den rollen. Lite skönt faktiskt. Kul att få se hur Marge i The Simpsons ser ut. Och hon låter precis som i The Simpsons. Det tog kanske 10 minuter innan jag hade placerat rösten i och för sig. Jag fick lite Fellini-känsla, t ex Fellinis Roma. Radio Days är berättad på ett liknande sätt, med korta episoder istället för en rak historia. Radio Days får godkänt, men det är ändå ingen höjdare.

3/5

Titel: Shadows and Fog
Regi: Woody Allen
År: 1991
IMDb
| Filmtipset

Filmen utspelas i en okänd stad där en mördare härjar. Allen väcks mitt i natten av ett medborgargarde som vill att han ska hjälpa till att fånga mördaren. En cirkus har anlänt till staden. Svärdslukerskan (Mia Farrow) grälar med sin pojkvän clownen (John Malkovich) och ger sig av in mot staden och hamnar på en bordell. Tråkigt och helt meningslöst tyckte jag. Jag förstår ingenting av historien. Den ger ingenting. Allen springer förvirrad runt hela natten utan att få nånting gjort förutom att själv bli misstänkt som mördaren. Jaha. Och? Kanske skulle det vara en bild av hans eget liv vid den här tiden. Vad vet jag. Allvarligt slöseri med skådespelartalanger: John Malkovich, Kathy Bates, John Cusack, Jodie Foster, William H Macy, Lily Tomlin bl a. Nä, inte bra Allen. Du gör mig besviken. Annie Hall var ju så rolig, fantasifull och skarp. Det här var ju blaha blaha. Snudd på etta, men det blir ändå en tvåa.

2-/5

%d bloggare gillar detta: