Monsters, Inc. är den första Pixar-filmen i regi av Pete Docter. Detta faktum gjorde mig extra nyfiken eftersom jag såg och älskade Inside Out under Malmö Filmdagar för några år sen, och den filmen regisserades av just Docter.
Vad är Monsters, Inc, för typ av film? Ja, jag skulle kunna beskriva den som en animerad och mer familjevänlig version av Marc Caro och Jean-Pierre Jeunets De förlorade barnens stad. Istället för att stjäla drömmar är det barnens skrik man är ute efter här. Skriken är nämligen den energikälla som driver hela Monstropolis.
På nätterna använder monstren en magisk dörr för att ta sig in i barnens sovrum och skrämma vettet ur dem och buteljera upp skriken. En dag händer det som inte får hända: ett barn (huga!) tar sig igenom garderobsdörren och in i Monstropolis. Barnet, den lilla flickan Boo, hamnar i knät på Sulley och Mike och nu gäller det för de två vännerna att få tillbaka Boo till hennes egen värld innan nån upptäcker vad som hänt och katastrofen är ett faktum.
Filmens inledande förtexter var lite lustiga då det var klassisk animation som (väl?) ska föra tankarna till tecknade filmer från 60-talet. Men det är ju datoranimation som ska vara grejen här! Fast nu har det ju gått sex år sen Toy Story så det kanske dags att vara lite nostalgisk igen ett tag.
Är det Docters grej att skildra en parallell värld som existerar utan att vi människor vet om det? Så är det i Inside Out, Soul och även här. Men det är troligen mer av en Pixar-grej än en specifik Docter-grej.
Monstren är alltså som mest rädda för de barn de ska skrämma vilket ju var något av en paradox. Barnen får absolut inte få reda på vad som pågår, att det finns en monstervärld med helt vanliga knegande monster. Det kändes ändå lite oklart varför de är så rädda för barnen. Men visst, om barnen förstår vad som försigår så kanske de inte blir rädda längre och då försvinner monstrens främsta energikälla. Jag hade ändå svårt att förstå paniken. Den kändes omotiverad, irrationell och överdriven.
Om man mot förmodan råkar släppa in ett barn så kan riskerar man att bli förvisad från Monstropolis. Vart blir man förvisad? Jo, till männsikornas värld förstås. Lämpligen till Tibet, där den förskräcklige Snömannen redan finns.
Precis som i vissa delar av A Bug’s Life så är det alldeles för högt tempo i filmen. Det blir information overload i min stackars gamla hjärna. Dessutom förekommer det en actionsekvens bland hängande dörrar på löpande band som var alldeles för lång och tråkig. I och för sig var grejen med att fly via magiska dörrar ganska bra och påminde mig om en film som jag nu bara inte kan komma på vilken det är… Ah, vänta, det är nog portalerna i Doctor Strange jag tänker på. Skönt att jag kom på det. 🙂
Jag tycker inte manuset är speciellt bra. Det är alldeles för förutsägbart. Exempelvis hintas det tidigt om att barnens skratt är en ännu större kraftkälla än deras skrik. Sen när Sulley i slutet inser det så framställs det som en twist och dessutom avhandlas det för snabbt. Trots att både vi tittare och Sulley själv vetat om det länge. Nej, jag tyckte man slarvade bort hela den aspekten och upptäckten.
Den lilla flickan Boo är gullig. Hon är en orädd tvååring som gillar sina monster. Ja, förutom kameleontelakingen Randall då, som nästan är läbbig på riktigt.
En detalj som jag saknade var den där gruppkänslan som finns i Toy Story-filmerna. Här är det bara Sulley och Mike det handlar om. Själv hade jag svårt för Mike då jag mest tyckte att han gnällde på allt och alla samtidigt som han själv var slarvig och spydig. En riktigt jobbig rollfigur som dessutom hade en av huvudrollerna. Då är det svårt att gilla en film fullt ut. Faktum är att jag tyckte att A Bug’s Life är den snäppet bättre filmen, mycket på grund av den gruppkänsla som finns där.
Hoppa nu över till Henke för att kolla vad han tyckte om monstren efter sin omtitt. Buuuu eller bä?
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
Robert De Niro och komedier, hur går det ihop? Nja, inte alls, eller? Vad har vi för komedier med De Niro? Ja, i början av karriären knappt några alls. På 80-talet kom dock den underbara Midnight Run där Charles Grodin var en perfekt motspelare. Senare i karriären började det dyka upp fler komedier, som Meet the Parents och för inte så länge sen The Intern. Ingen av dessa filmer har jag sett så jag kan inte uttala mig om deras kvalitet. En komedi som jag däremot har sett är dagens film, Analyze This, och min korta preblogg-text om den skrevs i november 2003.
Titel: Deconstructing Harry (Harry bit för bit)
Jojjenito – om film... 
Vad säger folk?