Spider-Man 3 (2007)

Efter en hyfsat lång text om Spider-Man 2 i fredags blir det bara en kort gammal preblogg-blänkare om trean i serien om Peter Parker. Haha, jag är inte nådig i min kritik mot filmen men ändå delar jag ut en tvåa, eller 2-/5 om man ska skriva ut med siffror och minustecken. Om jag hade skrivit en sån här text idag hade betyget nog blivit 1,5/5 om jag skulle använda det system jag har på bloggen nu där man kan använda halvbetyg. Min text om Spider-Man 3 skrevs i februari 2010.

Jag tänkte att det var dags att göra Spindelmannen-trilogin komplett genom att se trean. Men, oj, vad dåligt detta var. Jag hade sett fram emot en avslappnande rulle att slötitta på, men den är så fånig och politiskt korrekt att jag blev irriterad. Jag gillade dock Sandmannen. Jag gillar ofta att se hur de olika hjältarna/skurkarna skapas och får sina superkrafter. I övrigt är det hela en fantastiskt töntig och fjantromantisk mjäkfilm med vissa actioninslag. Det känns inte som det finns nån egentlig skurk. Nej, filmen domineras istället av mjäk, fånerier och pekoral. Och varför ska de alltid envisas med att få med den amerikanska flaggan i bild med Spindelmannen i förgrunden? Jag vet inte om det ska vara nån speciell grej med just dessa filmer; jag tycker mig känna igen det från de tidigare filmerna i trilogin. Blä.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

En bonus-mashup

Spider-Man 2 (2004)

Vad händer här?! Jag skriver om en uppföljare utan att först skriva om den första filmen i serien. Det är inte likt mig. Grejen är att jag givetvis hade sett den första Spider-Man-filmen men det var innan jag började skriva recensioner så nån sån finns inte att tillgå, och jag är inte sugen på att se om den. Min text om Spider-Man 2 skrevs i augusti 2004. Jag gillar för övrigt att jag envisas med att använda det svenska namnet på vår hjälte. Alltid stör det nån. 😉

Spindelmannen är tillbaka, men han mår inte speciellt bra. Peter Parker har problem med sin identitet och sitt liv. Han kan inte leva ut sin kärlek till Mary Jane eftersom han fruktar att detta kan utnyttjas av hans fiender. Han vill inte var Spindelmannen längre. Men han tvingas givetvis acceptera vem han är när den nye skurken Doc Ock gör entré.

Nja, jag vet inte, jag gillade nog ettan mer. Jag gillade hela avsnittet i ettan när man får reda på hur Parker blir Spindelmannen och får sina krafter. Här hoppar vi direkt in i handlingen. Inget fel i det, det går ju inte att göra samma film igen. Nåt som är kul i serietidningsvärlden är ju hur skurkar skapas (och hjältar också för den delen). Oftast (alltid?) sker det genom olyckor av olika slag, vilket ger nån sorts superkrafter. Jag gillar det konceptet. Så även i denna film, även om nye skurken Doc Ock känns något mesig men ändå i klass med den gröne vätten från första filmen.

Nån som alla verkar hylla är Parkers chef Jameson (J.K. Simmons). Själv tyckte jag han var jobbig bara. Scenen som fanns i teasern med Parker och MJ på kafé när en bil kommer inflygande är den bästa (inte oväntat eftersom det var med i teasern). Jag störde mig en del på att Spindelmannen, och framför allt Doc Ock, är datoranimerade. Har man väl sett det en gång så försvinner inte den känslan. Vissa avsnitt var för smöriga, t ex moster Mays slemmiga tal till Peter: ”I believe there’s a hero in all of us, that keeps us honest, gives us strength, makes us noble, and finally allows us to die with pride…”, blä. (Min kommentar: haha, jag var tydligen allergisk mot såna tal på den tiden, och kanske är det fortfarande.)

Apropå tråden om åldergränser (min kommentar: det fanns en tråd på filmforumet där vi diskuterade lämpliga åldersgränser för filmer) så är det synd att filmen är anpassad för kidsen. Det blir för mesigt helt enkelt. Den där lilla extra udden saknas. Sen gillar jag inte riktigt hela det här försäljningsknepet med uppföljare som redan är planerade och filmer med ett slut som i vanlig ordning ska ge en hint om vad som händer i uppföljaren. Det känns billigt på nåt sätt. Jag tyckte, som sagt, att ettan var bättre. Den hade mer charm. Det blir ändå godkänt till uppföljaren. Den är trots allt ganska sevärd men känns lite utslätad.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Great Gatsby

The Great GatsbyTitel: The Great Gatsbyfilmspanarna_kvadrat
Regi: Baz Luhrmann
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Eftersom Star Trek Into Darkness redan hade haft premiär veckan innan så valde Jessica från The Velvet Café att vi skulle se The Great Gatsby. Det kändes som ett ganska sjävklart val även om jag hade lite dålig koll på vilka andra filmer som fanns att tillgå. Nåväl, nu blev det spektaklet om Jay Gatsby som bygger på romanen The Great Gatsby av F. Scott Fitzgerald.

Det som oroade mig en aning var att regissören hette Baz Luhrmann (nej, inte Luhr Bazmann, Henke). Moulin Rouge! fick jag ont i huvudet av och Australia var ett överdådig episkt matinédrama (som jag ändå gillade hyfsat). Nåt mer av herr Luhrmann har jag inte sett så jag kanske inte ska säga för mycket men nån favorit är han inte.

Början av filmen gav mig om inte huvudvärk så i alla fall en viss yrselkänsla. Lurhmann går all in för att skildra New Yorks partyliv i början av 1920-talet. Filmens berättare Nick Carraway (Tobey ”fortfarande Peter Parker” Maguire) flyttar in bredvid den mystiske Gatsbys enorma ”villa” på Long Island. Gatsby ordnar spektakulära fester dit hela New Yorks societet och partymänniskor (eller är det partydjur man säger?) kommer. Första halvtimmen av filmen är en enda stor och färgsprakande fest för ögat. Det dansas, sjungs, dricks, badas i pooler, dricks i pooler, dricks i pooler tittandes på fyrverkerier. På IMDb namnges inte mindre än 30 dansare i rollistan som Party Dancer, Puff Dancer, Speakeasy Dancer eller Dancing Couple. Musiken är en blandning av modern R&B, hiphop (Jay-Z bidrar inte bara med några låtar utan är också en av filmens exekutiva producenter) och 20-talsjazz (en musikstil som jag har väääldigt svårt för).

Japp, jag gillade inte början. Jag behövde lugn kände jag. Min hjärna gick in i overload och 3D:n gjorde nog inte saken bättre. Tobey? Jag vet inte, han kändes som en ganska ointressant karaktär. Nu ska han vara filmens berättare och bör kanske vara mer anonym. Nu försöker Baz få in honom i storyn (och det är möjligt att det är så i boken) men han förblev ointressant för mig. Jag hade hellre sett mer fokus på Gatsby själv. I själva verket dröjer det förvånansvärt länge innan Gatsby ens dyker upp. I början av filmen följer vi nämligen Tobey när han kommer till New York och sugs in i dess excesser.

När Gatsby väl träder in i handlinge så sjunker tempot (tack och lov!) och man kan börja, börja försöka i alla fall, se några personer under all yta. Det funkade väl så där för mig. Filmen blir bättre men det räcker inte riktigt. Jag antar att filmen är en ganska rak överföring från boken och att man berättar historien på ungefär samma sätt. Det funkar säkert jättebra i boken men jag kände att jag hade föredragit att få lära känna Gatsby från början. En historia om Gatsby från A till Ö, hans uppväxt, hans kärlekshistoria med Daisy (Carey Mulligan), hans framgångssaga och hans fall. Jag behövde inte twisten som vi nu presenteras. Men det är säkert bara jag. 😉

Det finns givetvis saker att uppskatta i The Great Gatsby som t ex det omöjliga i det som Gatsby försöker uppnå. Han eftersträvar det perfekta men då kan han aldrig bli nöjd eftersom inget och ingen är perfekt. Han vågar inte ta steget om han inte har sett till att allt först är perfekt men det blir det ju aldrig så då blir det liksom inget steg. Det här är intressant men tyvärr blir det för lite och för sent. Jag gillar också ”höstlöv i en pool”-känslan i slutet av filmen men det räcker tyvärr inte till att rädda filmen.

Betyg halv
eller uttryckt i siffror 2+/5

Vad tyckte mina filmspanarkompisar om partyt? Vände de i dörren eller stannade de till långt in på småtimmarna?

The Velvet Café
Fredrik on Film (välkommen! :))
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (podcast)

Deconstructing Harry

Titel: Deconstructing Harry (Harry bit för bit)
Regi: Woody Allen
År: 1997
IMDb
| Filmtipset

Då tar vi upp Woody Allen-tråden igen och bjuder på en gammal recension av Allens version av Ingmar Bergmans Smultronstället. Min bloggarkollega Addepladde har för övrigt just nu Woody Allen i fokus. Läs mer här.

Harry Block är sexfixerad, otrogen och neurotisk, men framgångsrik som författare. Han skriver om sitt eget liv, och hänger ut släktingar och vänner vilket gör att han inte är speciellt omtyckt. Nu ska han få pris på sitt gamla universitet och ska köra bil dit. På vägen dit kidnappar han sin son och får sällskap med en hjärtsjuk man och en prostituerad. Under resan minns han händelser från sitt liv och vi får även se dessa scener, ibland i den form de tog sig när han skrev ner dem i bokform.

Den påminner en hel del i upplägget om Bergmans Smultronstället, som det sägs vara en sorts hyllning till. Jag tyckte den var rolig och jag skrattade en hel del. Woody Allens författare är en person som man inte kan låta bli att skratta åt. Han är så otroligt osympatisk och kläcker ur sig de mest hänsynslösa repliker man kan tänka sig. Roligt, roligt. Jag blev förvånad eftersom det inte lät som en höjdarrulle när jag läste vad den handlade om. Men Allen använder här, precis som i bl a Annie Hall och Mighty Aphrodite, fantasifulla lösningar i berättandet. Bl a får vi se Harry på besök i helvetet där Billy Crystal är en sorts djävul (inte så konstigt eftersom Crystals rollfigur, enligt Harry, stal hans flickvän).

I helvetet är det fullt med nakna damer och det spelas jazzmusik så det låter i och för sig som Allen skulle trivas där. Lite kul var att Richard Benjamin, från The Last of Sheila som jag såg nyligen, dök upp som karaktären Ken (egentligen Harry själv) från en av Harrys böcker. Ibland blev det lite snurrigt faktiskt med en skådis som spelade en riktig person och sen en annan skådis som spelade samma person fast då med annat namn i en scen ur en av Harrys böcker. Robin Williams gör en suddig cameo som en skådis som inte är fokuserad. Han kan helt enkelt inte bli skarp, vare sig i kamerabilden eller i verkliga livet. Roligt.

4-/5

%d bloggare gillar detta: