The Great Gatsby

Titel: The Great Gatsby
Regi: Baz Luhrmann
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Eftersom Star Trek Into Darkness redan hade haft premiär veckan innan så valde Jessica från The Velvet Café att vi skulle se The Great Gatsby. Det kändes som ett ganska sjävklart val även om jag hade lite dålig koll på vilka andra filmer som fanns att tillgå. Nåväl, nu blev det spektaklet om Jay Gatsby som bygger på romanen The Great Gatsby av F. Scott Fitzgerald.

Det som oroade mig en aning var att regissören hette Baz Luhrmann (nej, inte Luhr Bazmann, Henke). Moulin Rouge! fick jag ont i huvudet av och Australia var ett överdådig episkt matinédrama (som jag ändå gillade hyfsat). Nåt mer av herr Luhrmann har jag inte sett så jag kanske inte ska säga för mycket men nån favorit är han inte.

Början av filmen gav mig om inte huvudvärk så i alla fall en viss yrselkänsla. Lurhmann går all in för att skildra New Yorks partyliv i början av 1920-talet. Filmens berättare Nick Carraway (Tobey ”fortfarande Peter Parker” Maguire) flyttar in bredvid den mystiske Gatsbys enorma ”villa” på Long Island. Gatsby ordnar spektakulära fester dit hela New Yorks societet och partymänniskor (eller är det partydjur man säger?) kommer. Första halvtimmen av filmen är en enda stor och färgsprakande fest för ögat. Det dansas, sjungs, dricks, badas i pooler, dricks i pooler, dricks i pooler tittandes på fyrverkerier. På IMDb namnges inte mindre än 30 dansare i rollistan som Party Dancer, Puff Dancer, Speakeasy Dancer eller Dancing Couple. Musiken är en blandning av modern R&B, hiphop (Jay-Z bidrar inte bara med några låtar utan är också en av filmens exekutiva producenter) och 20-talsjazz (en musikstil som jag har väääldigt svårt för).

Japp, jag gillade inte början. Jag behövde lugn kände jag. Min hjärna gick in i overload och 3D:n gjorde nog inte saken bättre. Tobey? Jag vet inte, han kändes som en ganska ointressant karaktär. Nu ska han vara filmens berättare och bör kanske vara mer anonym. Nu försöker Baz få in honom i storyn (och det är möjligt att det är så i boken) men han förblev ointressant för mig. Jag hade hellre sett mer fokus på Gatsby själv. I själva verket dröjer det förvånansvärt länge innan Gatsby ens dyker upp. I början av filmen följer vi nämligen Tobey när han kommer till New York och sugs in i dess excesser.

När Gatsby väl träder in i handlinge så sjunker tempot (tack och lov!) och man kan börja, börja försöka i alla fall, se några personer under all yta. Det funkade väl så där för mig. Filmen blir bättre men det räcker inte riktigt. Jag antar att filmen är en ganska rak överföring från boken och att man berättar historien på ungefär samma sätt. Det funkar säkert jättebra i boken men jag kände att jag hade föredragit att få lära känna Gatsby från början. En historia om Gatsby från A till Ö, hans uppväxt, hans kärlekshistoria med Daisy (Carey Mulligan), hans framgångssaga och hans fall. Jag behövde inte twisten som vi nu presenteras. Men det är säkert bara jag. 😉

Det finns givetvis saker att uppskatta i The Great Gatsby som t ex det omöjliga i det som Gatsby försöker uppnå. Han eftersträvar det perfekta men då kan han aldrig bli nöjd eftersom inget och ingen är perfekt. Han vågar inte ta steget om han inte har sett till att allt först är perfekt men det blir det ju aldrig så då blir det liksom inget steg. Det här är intressant men tyvärr blir det för lite och för sent. Jag gillar också ”höstlöv i en pool”-känslan i slutet av filmen men det räcker tyvärr inte till att rädda filmen.

eller uttryckt i siffror 2+/5

Vad tyckte mina filmspanarkompisar om partyt? Vände de i dörren eller stannade de till långt in på småtimmarna?

The Velvet Café
Fredrik on Film (välkommen! :))
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (podcast)