Capote (2005)

28 december, 2018 4 kommentarer

Jag gör det lätt för mig under julen och tar ledigt men låter bloggen jobba av sig själv med att skicka ut några korta och gamla preblogg-texter som skrevs i oktober 2006. Den tredje och sista filmen är Capote som gav Philip Seymour Hoffman (*snyft*) en välförtjänt Oscar för bästa manliga huvudroll.

En ganska speciell film om en speciell man, en man som i den här filmen gestaltas obehagligt bra av Philip Seymour Hoffman. Truman Capote var uppenbarligen ganska odräglig och självcentrerad (men rolig) och samtidigt en briljant författare som efter att ha skrivit Breakfast at Tiffany’s blir besatt av mordet på en familj i Kansas. Denna besatthet ledde till han sista bok In Cold Blood och filmen, som är ambitiös och välgjord i alla aspekter, berättar om hans arbete med den boken. Filmen hade en förmåga att komma in under skinnet på en och den skildrar väldigt bra hur Capotes arbete med boken, och hans nära kontakt med en av mördarna, tär på honom. Jag brukar alltid vara lite skeptisk till biografifilmer. Jag får alltid för mig att de ska vara tråkiga av nån anledning men Capote var intensiv, intressant och spännande i sin skildring av personen Capote och hans twistade ego.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Betyg 4, Biografifilm, BOATS, Brott, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Lady in the Water (2006)

27 december, 2018 2 kommentarer

Jag gör det lätt för mig under julen och tar ledigt men låter bloggen jobba av sig själv med att skicka ut några korta och gamla preblogg-texter som skrevs i oktober 2006. Andra filmen blir M. Night Shyamalans utskällda Lady in the Water.

Jaha, det här var en var en småmysig äventyrsmatiné på innergården, typ. Jag tycker nog den en aning oförtjänt har blivit allmän kritikerslagpåse. Men det är klart, om man ser filmen med hjärnan så får man inte ut mycket av den. Det är en saga. Nån recensent skrev att varken Paul Giamatti eller fotografmeister Doyle funkade. Jag håller inte med på nån av de punkterna. Giamatti är alltid sympatiskt bitter (se Sideways!) och Doyle skapar flytande bilder. Filmen har vissa tendenser till att bli fånig och att bli lite väl mycket världsförbättrarfilm, speciellt eftersom Shyamalan själv spelade rollen som just (blivande) världsförbättrare. Men betyget blir en svag trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Betyg 3, Drama, Fantasy, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Moonrise Kingdom

29 augusti, 2012 10 kommentarer

Titel: Moonrise Kingdom
Regi: Wes Anderson
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Precis som Filmitch så fick jag trevligt nog biljetter till Wes Andersons senaste film hemskickat till mig och jag var inte så kräsen att jag gav bort dem. 😉 Nej, jag hittade första bästa visning och gick och såg filmen. En annan trevlig sak var att filmen gick på min favoritbiograf Sture i Stockholm. Så allt var upplagt för en trevlig (ja, just det, trevlig!) biokväll. Levererade Anderson? Well, det kan man säga att han gjorde. Han levererade sin mest Andersonska film nånsin.

Eftersom jag är, vad det känns som, sist på bollen i det här fallet (speciellt när det gäller en recension) så tar jag handlingen i korthet bara. Föräldrarlöse Sam rymmer från ett scoutläger på en ö tillsammans med den på ön bosatta och jämnåriga Suzy. Scoutledaren (Edward Norton), öns polis (Bruce Willis), Suzys föräldrar (Bill Murray, Frances McDormand) och socialtjänsten (Tilda Swinton) försöker hitta dem.

Njaaaaae, vad är det med Wes Anderson?! Är det inte dags för honom att komma ut ur pojkrummet snart? Kan han inte göra en riktig film nån gång? Allt ska ju bara vara som en saga, som en pjäs med perfekt scenografi och i förväg strikt uppgjorda positioner för skådespelarna. Inget som händer är inte genomtänkt och konstruerat och för mig blir det ytligt och det känns inte som det är på riktigt. Bäst är Moonrise Kingdom i början och när det bara är Sam och Suzy. När det handlar om de andra karaktärerna och framförallt mot slutet så tappar jag intresset. Alla scener känns som vykort. Det är så perfekt musik, alla står uppställda perfekt, men var är det som ska beröra mig? Tyvärr saknas det. Det finns guldkorn här och var, speciellt i några scener mellan Sam och Suzy men som helhet så känns det som en dockfilm fast med riktiga skådisar.

2/5

Filed under Betyg 2, Drama, Film, Komedi, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Deconstructing Harry

19 juni, 2012 5 kommentarer

Titel: Deconstructing Harry (Harry bit för bit)
Regi: Woody Allen
År: 1997
IMDb | Filmtipset

Då tar vi upp Woody Allen-tråden igen och bjuder på en gammal recension av Allens version av Ingmar Bergmans Smultronstället. Min bloggarkollega Addepladde har för övrigt just nu Woody Allen i fokus. Läs mer här.

Harry Block är sexfixerad, otrogen och neurotisk, men framgångsrik som författare. Han skriver om sitt eget liv, och hänger ut släktingar och vänner vilket gör att han inte är speciellt omtyckt. Nu ska han få pris på sitt gamla universitet och ska köra bil dit. På vägen dit kidnappar han sin son och får sällskap med en hjärtsjuk man och en prostituerad. Under resan minns han händelser från sitt liv och vi får även se dessa scener, ibland i den form de tog sig när han skrev ner dem i bokform.

Den påminner en hel del i upplägget om Bergmans Smultronstället, som det sägs vara en sorts hyllning till. Jag tyckte den var rolig och jag skrattade en hel del. Woody Allens författare är en person som man inte kan låta bli att skratta åt. Han är så otroligt osympatisk och kläcker ur sig de mest hänsynslösa repliker man kan tänka sig. Roligt, roligt. Jag blev förvånad eftersom det inte lät som en höjdarrulle när jag läste vad den handlade om. Men Allen använder här, precis som i bl a Annie Hall och Mighty Aphrodite, fantasifulla lösningar i berättandet. Bl a får vi se Harry på besök i helvetet där Billy Crystal är en sorts djävul (inte så konstigt eftersom Crystals rollfigur, enligt Harry, stal hans flickvän).

I helvetet är det fullt med nakna damer och det spelas jazzmusik så det låter i och för sig som Allen skulle trivas där. Lite kul var att Richard Benjamin, från The Last of Sheila som jag såg nyligen, dök upp som karaktären Ken (egentligen Harry själv) från en av Harrys böcker. Ibland blev det lite snurrigt faktiskt med en skådis som spelade en riktig person och sen en annan skådis som spelade samma person fast då med annat namn i en scen ur en av Harrys böcker. Robin Williams gör en suddig cameo som en skådis som inte är fokuserad. Han kan helt enkelt inte bli skarp, vare sig i kamerabilden eller i verkliga livet. Roligt.

4-/5

Filed under Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

%d bloggare gillar detta: