Moonrise Kingdom

Titel: Moonrise Kingdom
Regi: Wes Anderson
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Precis som Filmitch så fick jag trevligt nog biljetter till Wes Andersons senaste film hemskickat till mig och jag var inte så kräsen att jag gav bort dem. 😉 Nej, jag hittade första bästa visning och gick och såg filmen. En annan trevlig sak var att filmen gick på min favoritbiograf Sture i Stockholm. Så allt var upplagt för en trevlig (ja, just det, trevlig!) biokväll. Levererade Anderson? Well, det kan man säga att han gjorde. Han levererade sin mest Andersonska film nånsin.

Eftersom jag är, vad det känns som, sist på bollen i det här fallet (speciellt när det gäller en recension) så tar jag handlingen i korthet bara. Föräldrarlöse Sam rymmer från ett scoutläger på en ö tillsammans med den på ön bosatta och jämnåriga Suzy. Scoutledaren (Edward Norton), öns polis (Bruce Willis), Suzys föräldrar (Bill Murray, Frances McDormand) och socialtjänsten (Tilda Swinton) försöker hitta dem.

Njaaaaae, vad är det med Wes Anderson?! Är det inte dags för honom att komma ut ur pojkrummet snart? Kan han inte göra en riktig film nån gång? Allt ska ju bara vara som en saga, som en pjäs med perfekt scenografi och i förväg strikt uppgjorda positioner för skådespelarna. Inget som händer är inte genomtänkt och konstruerat och för mig blir det ytligt och det känns inte som det är på riktigt. Bäst är Moonrise Kingdom i början och när det bara är Sam och Suzy. När det handlar om de andra karaktärerna och framförallt mot slutet så tappar jag intresset. Alla scener känns som vykort. Det är så perfekt musik, alla står uppställda perfekt, men var är det som ska beröra mig? Tyvärr saknas det. Det finns guldkorn här och var, speciellt i några scener mellan Sam och Suzy men som helhet så känns det som en dockfilm fast med riktiga skådisar.

2/5