Before Midnight

Malmö FilmdagarBefore MidnightTitel: Before Midnight
Regi: Richard Linklater
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Jag tror så här: om jag hade sett de två första filmerna i Before-trilogin när de kom så hade jag nog gjort till mig i byxan när det var dags för den tredje. Som det var nu så hade jag sett delar av Before Sunrise och Before Sunset på nån reklam-tv-kanal nära mig. Jag minns speciellt att slutet av Before Sunset fascinerade mig, då när Céline sjöng en vals (?) för Jesse. Så rackarns romantiskt att jag inte kunde värja mig. Det var egentligen det enda som jag gick in med när jag dagarna innan Malmö Filmdagar såg till att se de två första filmerna från början till slut. Mina korta omdömen av dem: Before Sunrise och Before Sunset.

Det är svårt att bedöma Before Midnight som en vanlig film, och det trots att jag alltså sett de två föregående filmerna alldeles nyligen till skillnad från andra som har ”levt” med filmerna. Men faktum är att filmerna är så pass ihopkopplade att det inte funkar att bortse från de två första. Men med det sagt så tänker jag ge mig på att se filmen som en fristående film.

Spoilers för Before Midnight börjar nu.

Jesse och Céline är nu ett par och har två små lintroll till döttrar. De har semestrat i Grekland i sex veckor. Filmen inleds med att Jesse på en flygplats tar farväl av sin son från sitt tidigare äktenskap. Sen tar Jesse och Céline bilen tillbaka till den gamle författaren Patrick där de har bott. Därefter bjuds det, kanske lite överraskande, på en klassisk middagsscen med många gäster, alltså inte bara Jesse och Celiné själva. Under slutdelen av filmen är det dock Jesse och Celiné för hela slanten.

Jag gillade inledningen med Jesse på flygplatsen med sonen. Ethan Hawke och sonen (Seamus Davey-Fitzpatrick) bjöd på ett lågmält spel i en sekvens som funkade som upptakt för resten av filmen. I den långa scenen i bilen bjuds vi på dialog, dialog, dialog och Hawke och Delpy visar hur samspelta de är. Jag gillar filmen. Tyvärr (kanske beroende på att jag blev trött?), så tyckte jag filmen tappade lite när det blandades in en massa andra personer. Den långa middagsscenen är helt ok men jag brukar inte vara så förtjust i den här typen av scener. En och en av de olika personerna säger sin smarta grej, och alla har jättekul, men jag sitter mest och tittar på, utanför.

Som tur var så har deras vänner ordnat med barnpassning och en hotellnatt så att de kan få lite egentid. Eller kanske otur för Jesse och Celiné men tur för oss. Under promenaden till hotellet i turistmiljöer så får vi lite samma typ av känsla som i de två föregångarna, en sorts duellerande dialog. Än så länge är det mysigt. Sen kommer de båda in på hotellrummet och efter några förlupna ord i ett telefonsamtal så ändras stämningen, och grälet är i full gång. Här är filmen briljant i mina ögon. Det går i vågor, nån har vunnit, men den andra kommer igen, grälet är slut, är inte slut, fortsätter. Det påminner mig lite om Polanskis Carnage. Folk försöker lämna ett rum men kommer liksom aldrig iväg.

Slutet av filmen är ungefär lika öppet som i de tidigare filmerna fast den här gången känns det som att det är meningen att det ska vara slut. Gott så tycker jag även om det kul att spekulera i hur en film med Jesse och Celiné med rullatorer kan bli.

4-/5

Det är fler som skriver om Before Midnight idag, och Har du inte sett den? (med Fiffi och Jessica plus en hemlig gäst) har redan pratat om den. Klicka er dit och kolla in vad de tycker.

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm

Moonrise Kingdom

Titel: Moonrise Kingdom
Regi: Wes Anderson
År: 2012
IMDb
| Filmtipset

Precis som Filmitch så fick jag trevligt nog biljetter till Wes Andersons senaste film hemskickat till mig och jag var inte så kräsen att jag gav bort dem. 😉 Nej, jag hittade första bästa visning och gick och såg filmen. En annan trevlig sak var att filmen gick på min favoritbiograf Sture i Stockholm. Så allt var upplagt för en trevlig (ja, just det, trevlig!) biokväll. Levererade Anderson? Well, det kan man säga att han gjorde. Han levererade sin mest Andersonska film nånsin.

Eftersom jag är, vad det känns som, sist på bollen i det här fallet (speciellt när det gäller en recension) så tar jag handlingen i korthet bara. Föräldrarlöse Sam rymmer från ett scoutläger på en ö tillsammans med den på ön bosatta och jämnåriga Suzy. Scoutledaren (Edward Norton), öns polis (Bruce Willis), Suzys föräldrar (Bill Murray, Frances McDormand) och socialtjänsten (Tilda Swinton) försöker hitta dem.

Njaaaaae, vad är det med Wes Anderson?! Är det inte dags för honom att komma ut ur pojkrummet snart? Kan han inte göra en riktig film nån gång? Allt ska ju bara vara som en saga, som en pjäs med perfekt scenografi och i förväg strikt uppgjorda positioner för skådespelarna. Inget som händer är inte genomtänkt och konstruerat och för mig blir det ytligt och det känns inte som det är på riktigt. Bäst är Moonrise Kingdom i början och när det bara är Sam och Suzy. När det handlar om de andra karaktärerna och framförallt mot slutet så tappar jag intresset. Alla scener känns som vykort. Det är så perfekt musik, alla står uppställda perfekt, men var är det som ska beröra mig? Tyvärr saknas det. Det finns guldkorn här och var, speciellt i några scener mellan Sam och Suzy men som helhet så känns det som en dockfilm fast med riktiga skådisar.

2/5

%d bloggare gillar detta: