#SFF15: The Lobster (2015)

sff_logoThe LobsterThe Lobster är den grekiska regissören Giorgos Lanthimos första engelskspråkiga film. Lanthimos är mannen bakom den omtalade weirdo-rullen Dogtooth, en film som jag fullkomligt tokgillade när jag såg den precis innan filmfestivalen drog igång. Just därför såg jag fram lite extra emot att se just The Lobster och därmed fick en bild från filmen agera bloggheader under festivalen.

Dogtooth var en film med ett vrickat koncept, en galen idé, som hela filmen byggde på. Det är samma här. Lanthimos stil påminner mig lite om Charlie Kaufmans fantasifulla alster. Det är nästan en sorts science fiction-filmer det handlar om, men bara med fokus på idéer, inte teknik. Verkligheten skruvas till några varv och ut kommer en absurd värld där koncept och begrepp vi är vana vid omkullkastas.

I The Lobsters värld lever alla i tvåsamhet. Alla ensamma skickas till ett hotell där de har 45 dagar på sig att hitta en partner. I filmens inledning träffar vi David (Colin Farrell) vars fru just lämnat honom. Samma dag skickas David därmed till hotellet för att leta partner. Vi får följa David när han skrivs in på hotellet och då han inleder sin vistelse där. En twist är att om du inte lyckas hitta en partner så kommer du efter de 45 dagarna förvandlas till ett djur (genom nån sorts mystisk operation). Vilket djur väljer du själv. De flesta väljer att bli hundar. Det är därför det är så satans många hundar i världen får vi veta. David väljer att bli en hummer.

Haha, ja, det är en absurd historia det här, och jag gillar det. Första delen av filmen är härlig. Det förekommer en svart humor som fick mig att skratta ett flertal gånger. Stämningen på hotellet får mig att tänka på finska dansinstruktionsvideor som man kan se på YouTube. Hilarious.

I The Lobsters värld lever alltså alla (ja, nästan alla, det finns en motståndsrörelse) ihop med nån annan. Men det verkar inte förekomma nån vidare värme mellan människorna. Alla är stela som robotar. Att man blir ihop med någon är en rutin, inte nåt spännande. Det räcker att du träffar nån som har samma utmärkande karaktärsdrag. För alla har nämligen ett, och endast ett, utmärkande karaktärsdrag. Du kanske är halt, läspar eller gillar att spela gitarr. Om du träffar nån med samma egenskap, så vips, a match made in heaven. Så alla följer liksom dessa regler och kanske det är därför alla beter sig som robotar. Men behöver inte vara charmig.

Jag nämnde en motståndsrörelse, och efter kanske halva filmen så får vi träffa dessa s.k. loners. De lever ute i skogen uteslutna från resten av samhället. Dessutom jagas de av hotellets gäster som under ordnade former gör dagliga räder för att fånga in dem. En bonus är att för varje loner du som gäst fångar så får du en extra dag att försöka hitta din partner. Vissa gäster har bott länge på det där hotellet…

Men tillbaka till motståndsrörelsen. Här finns en twist också, givetvis. Dessa loners tycker inte bara att man inte behöver vara ihop nån, nej, de har tagit det hela ett steg till. De anser att ingen ska vara ihop med nån, det är helt enkelt förbjudet. Alla ska vara ensamma. Om man bryter mot några av de absurda reglerna så blir man utsatt för grymma, ja, jag menar grymma, straff. Så man kan säga att de två delarna av samhället, de två motpolerna, är lika goda kålsupare bägge två.

När vi kom ut i skogen så tyckte jag filmen tyvärr tappade en aning. Jag saknade den absurda världen på hotellet. Visst, det är ganska absurt ute i skogen också men inte på samma mysiga sätt om man säger så. Jag satt även och funderade på hur dessa loners egentligen klarade sig ute i skogen. Man får aldrig se nåt typ av läger eller nåt sånt. De bara sitter där ute i skogen iklädda gröna regnponchos. Men det är väl sånt man får köpa i den här typen av film.

Jag gillar mycket med The Lobster. Idéerna, koncepten, den skruvade humorn. Skådisarna är bra också, en klassensemble: Colin Farrell (ja, ibland håller han bra klass, som i In Bruges t ex), Rachel Weisz, Léa Seydoux, John C. Reilly och Ben Whishaw bl a. Halvvägs in var det dock som luften lite gick ur filmen. Kanske tog idéerna slut för jag tyckte inte det hände så rackarns mycket mot slutet. Men en stark trea delar jag ut.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Om visningen: Brorsan och jag skyndade hos från Park och Dope till mysiga Grand för att där hinna med ett toalettbesök innan visningen satte igång. Vi kom precis i lagom tid, eller snarare i sista sekunden, för att få bra platser eftersom det var mycket folk på Grand. Logistiken fungerade bra. Volontärerna delade ut tydliga instruktioner om att flytta in mot mitten för att ge plats på kanten åt besökare som kom in under eftersläppet. När eftersläppet var klart satte filmen igång. Bra där! Inte som det ibland brukar vara, nämligen tvärtom, att sätta igång filmen och sen börja med eftersläppet. 🙂

Before Midnight

Malmö FilmdagarBefore MidnightTitel: Before Midnight
Regi: Richard Linklater
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Jag tror så här: om jag hade sett de två första filmerna i Before-trilogin när de kom så hade jag nog gjort till mig i byxan när det var dags för den tredje. Som det var nu så hade jag sett delar av Before Sunrise och Before Sunset på nån reklam-tv-kanal nära mig. Jag minns speciellt att slutet av Before Sunset fascinerade mig, då när Céline sjöng en vals (?) för Jesse. Så rackarns romantiskt att jag inte kunde värja mig. Det var egentligen det enda som jag gick in med när jag dagarna innan Malmö Filmdagar såg till att se de två första filmerna från början till slut. Mina korta omdömen av dem: Before Sunrise och Before Sunset.

Det är svårt att bedöma Before Midnight som en vanlig film, och det trots att jag alltså sett de två föregående filmerna alldeles nyligen till skillnad från andra som har ”levt” med filmerna. Men faktum är att filmerna är så pass ihopkopplade att det inte funkar att bortse från de två första. Men med det sagt så tänker jag ge mig på att se filmen som en fristående film.

Spoilers för Before Midnight börjar nu.

Jesse och Céline är nu ett par och har två små lintroll till döttrar. De har semestrat i Grekland i sex veckor. Filmen inleds med att Jesse på en flygplats tar farväl av sin son från sitt tidigare äktenskap. Sen tar Jesse och Céline bilen tillbaka till den gamle författaren Patrick där de har bott. Därefter bjuds det, kanske lite överraskande, på en klassisk middagsscen med många gäster, alltså inte bara Jesse och Celiné själva. Under slutdelen av filmen är det dock Jesse och Celiné för hela slanten.

Jag gillade inledningen med Jesse på flygplatsen med sonen. Ethan Hawke och sonen (Seamus Davey-Fitzpatrick) bjöd på ett lågmält spel i en sekvens som funkade som upptakt för resten av filmen. I den långa scenen i bilen bjuds vi på dialog, dialog, dialog och Hawke och Delpy visar hur samspelta de är. Jag gillar filmen. Tyvärr (kanske beroende på att jag blev trött?), så tyckte jag filmen tappade lite när det blandades in en massa andra personer. Den långa middagsscenen är helt ok men jag brukar inte vara så förtjust i den här typen av scener. En och en av de olika personerna säger sin smarta grej, och alla har jättekul, men jag sitter mest och tittar på, utanför.

Som tur var så har deras vänner ordnat med barnpassning och en hotellnatt så att de kan få lite egentid. Eller kanske otur för Jesse och Celiné men tur för oss. Under promenaden till hotellet i turistmiljöer så får vi lite samma typ av känsla som i de två föregångarna, en sorts duellerande dialog. Än så länge är det mysigt. Sen kommer de båda in på hotellrummet och efter några förlupna ord i ett telefonsamtal så ändras stämningen, och grälet är i full gång. Här är filmen briljant i mina ögon. Det går i vågor, nån har vunnit, men den andra kommer igen, grälet är slut, är inte slut, fortsätter. Det påminner mig lite om Polanskis Carnage. Folk försöker lämna ett rum men kommer liksom aldrig iväg.

Slutet av filmen är ungefär lika öppet som i de tidigare filmerna fast den här gången känns det som att det är meningen att det ska vara slut. Gott så tycker jag även om det kul att spekulera i hur en film med Jesse och Celiné med rullatorer kan bli.

4-/5

Det är fler som skriver om Before Midnight idag, och Har du inte sett den? (med Fiffi och Jessica plus en hemlig gäst) har redan pratat om den. Klicka er dit och kolla in vad de tycker.

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm

%d bloggare gillar detta: