Pixar: The Good Dinosaur (2015)

The Good Dinosaur måste vara en av de minst kända av Pixars filmer och när jag läser på lite om den så verkar den inte heller ha blivit nån publiksuccé när den kom. Det är en märklig film. The Good Dinosaur är en sorts alternativhistoria om hur jordens utveckling skulle ha blivit om den där meteoriten som utplånande dinosaurierna för 65 miljoner år sen faktiskt inte hade träffat jorden. Här tyckte jag filmen inleddes ganska snyggt med en hjord växtätande dino-bjässar som lugnt betar vidare efter att ha vridit på sina huvuden och tittat lite lagom nyfiket på ett stjärnfall.

Så, vad hände då när dinosaurierna levde vidare? Ja, det kan ni aldrig gissa. Men jag ska berätta. Dinosaurierna lärde sig prata, bygga hus, staket, och driva jordbruk eller boskapsskötsel. Huvudpersoner i detta Hem till gården-drama är familjen Apatosaurus som livnär sig på att odla majs. Den yngste sonen i familjen, Arlo, är en klen och rädd stackare som försöker imponera på sina föräldrar men allt som oftast misslyckas med sina uppdrag. En dag ramlar Arlo ner i floden och sveps iväg, långt bort från sin familj. För att ta sig tillbaka hem gäller det nu för Arlo att besegra sina rädslor och vinna över sig själv!

Dinosaurier blev alltså i princip som människor. Vad hände med människorna då? Ja, haha, de blev som djuriska varghundar ungefär. Arlo träffar under sitt ofrivilliga äventyr på ett föräldrarlöst människobarn som beter sig som en hund. Ja, barnet är i princip en hund. Han bits, skäller, ylar och hoppar runt som en upphetsad terrier. Hur gick det till? Varför har filmmakarna valt att framställa detta barn som en hund? Mycket märkligt. Jag undrar om Anton Glanzelius gjorde barnets röst i den svenska versionen?

Filmens naturmiljöer är väldigt fina. Jag får känslan av att se en BBC-naturdokumentär om Yosemite eller Yellowstone. Det var nästan så jag förväntade mig en berättarröst av David Attenborough. Naturen är alltså återgiven på ett fotorealistiskt sätt. Det känns nästan som att man har filmat på riktigt och sen kört det genom ett Pixar-filter. Jag blir för övrigt inte riktigt klok på det här med att göra datoranimerade filmer som ser ut som att man har filmat verkliga miljöer. What’s the point, liksom? Förutom att visa hur tekniskt skickliga man är. Det är kanske därför jag oftast uppskattar anime mer (än Pixar). Där handlar det mer om ett konstnärligt uttryck snarare än teknisk briljans.

Det som sticker ut en hel del och som jag faktiskt gillade är att dinosaurierna inte alls är gjorda för att se ut som de faktiskt gjorde. Nej, de är tecknade med överdrivna former och som tagna ur en serietidning för barn. Jag läste nånstans att detta var en av förklaringarna till att filmen delvis floppade. Mja, jag vet inte. Visst, det skavde en del, just barnsligheten som kontrast mot den ”verkliga” naturen. Men det var inte direkt nåt negativt för mig.

Vad som däremot störde en del var de vanliga referenserna till företeelser och beteenden från vår värld av idag. (Lustigt med ord som har två e:n i rad.) Jag kan inte hjälpa det, men jag kastas ofta ut ur filmens värld eftersom manuset själv gör just det (dvs kastar sig ut ur filmens och sin egen värld).

Det förekommer en del naturmystik (och ännu mera naturromantik) och det påminde mig lite om en del av Studio Ghiblis filmer. Skillnaden här är dock att det inte känns på riktigt. Det känns inte som en värld som är inbodd som jag brukar säga. Ghibli förmedlar ofta en känsla av en komplett värld där det man får se bara är en liten del av den världen. Världen i The Good Dinosaur framstår mer som ett luftslott med instoppade figurer som inte har ett liv vare sig före eller efter sina inhopp i filmens manus.

Om jag ska avsluta med nåt positivt så kan jag säga att jag gillade Sam Elliott som en boskapsfösande Tyrannosaurus. Elliotts röst är i konkurrens med Morgan Freemans den mysigaste man kan lyssna på. Under partiet med Elliott så blev filmen en western och det var en metapoäng som jag i alla fall inte ogillade.

Vad gäller teman (förutom att övervinna sina rädslor) så tar The Good Dinosaur en kölapp och ställer sig bakom Vin Diesel i kön till #family-kassan. Skillnaden är väl att det här handlar om mer traditionella familjer och inte om folk som gillar att köra bil fort. Mot slutet av filmen får vi en fin scen mellan Arlo och hans människohund som knyter ihop #family-temat på ett snyggt sätt visuellt. Dessutom blev det nästan lite dammigt i rummet här. Slutbetyg: varken bättre eller sämre än de flesta andra av Pixars filmer.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Bonusbild och samtidigt mitt ”ansökningsbrev” till Pixar Animation Studios

Three Billboards Outside Ebbing, Missouri (2017)

Så här skrev jag på Twitter direkt efter visningen av den här filmen:

”Så kom då äntligen det där ögonblicket under Filmdagarna som jag väntat på. Three Billboards Outside Ebbing, Missouri är fullkomligt… *

* fyll i valfritt beröm.”

Och, ja, Three Billboards Outside Ebbing, Missouri var den klart bästa filmen under årets filmdagar i Malmö. Den lyfte upp filmdagarna till en toppnivå efter en lite tveksam inledning. Dessutom är Martin McDonaghs film årets hittills bästa.

Frances McDormand spelar Mildred, en mor som förlorat sin dotter i ett brutalt (finns det nån annan sort?) våldtäktsmord. Sju månader senare har ingen gripits och hon ledsnar på att den lokala polisen inte verkar göra nåt. Hon hyr tre övergivna reklamskyltar där hon sätter upp ett budskap till Ebbings polischef (spelad av en sympatisk Woody Harrelson) och undrar varför inget händer. Drama och svart humor à la Martin McDonagh tar vid.

Jag har faktiskt bara sett en film av Martin McDonagh och det är In Bruges (som är en toppfilm). Seven Psychopaths hoppade jag över efter att ha hört en del dålig kritik. Det skulle jag förmodligen inte ha gjort, och den kommer jag definitivt att se inom kort.

(Martin har en bror vid namn John Michael som också är manusförfattare och filmregissör. John Michaels irländska drama Calvary är en 2014 års bästa filmer.)

Samtliga skådisar i Three Billboards Outside Ebbing, Missouri är helt otroligt bra, även om jag kanske bara tycker att Frances McDormand är värd en Oscar. Sam Rockwell är bra men på nåt vis känner jag att han kan göra den där white trash-figuren i sömnen.

John Hawkes dyker upp i en liten biroll och är otäck. Han kan verkligen vara både och. Jämför t ex med hur han var i Me and You and Everyone We Know.

Det nästan roligaste för mig var att se Clarke Peters (a.k.a Lester Freamon from The Wire, yay!). Han kommer in och dominerar i slutet av filmen. Kul att se.

Den där jobbiga Steven (spelad av Caleb Landry Jones) från säsong tre av Twin Peaks lyckas faktiskt att inte vara jätteäcklig vilket han i alla fall var i Twin Peaks.

Trots det i grunden allvarliga så har filmen en stämning, främst pga den strålande naturkraften Frances, som gjorde att jag bara satt och njöt, skrattade och log. Jag kommer lite att tänka på Hell or High Water kanske. Den filmen har samma typ av välskrivna rollfigurer.

Filmen är ganska länge en sorts komisk och tragisk film noir, eller hur jag nu ska beskriva den. Men sen kunde det plötsligt bränna till i hjärtat också. Det brände exempelvis till när <spoiler>Woodys rollfigur hostade blod</spoiler> under förhöret med Mildred. Här insåg man att de trots deras till synes hårda jargong brydde sig om varandra. Det var filmens finaste scen.

Filmen är otroligt välskriven, genomtänkt. En annan film som poppar upp är Blue Ruin. Allt hänger ihop och finns med av en anledning. Inget extra som känns onödigt. Tiden flög fram. Jag hade gärna kunnat spendera en timme till i Ebbing.

Är det manuset som är filmens stora styrka? Är ett välskrivet manus underskattat rent generellt? Att man har nån (en person!) som tänkt igenom allt och präntat ner sig själv och sina personliga tankar, idéer och huvudpersoner? Att man inte har sex manusförfattare som kommer in för att göra rewrite på rewrite? Ja, jag tror det. Jag är ganska säker på det.

Om jag ska klaga på nåt så är det att Sam Rockwells rollfigurs omvändelse gick lite väl snabbt. Slutet i sig var fint men jag tyckte inte Rockwells rasistfigurs resa förklarades fullt ut. Men å andra sidan räckte måhända med att en person talade till honom och uttryckte sin tro på honom som en god människa.

Och dessutom: baptism by fire.

För mig är det väldigt nära högsta betyg. Snudd på en femma och därmed en uppdaterad bloggheader. Det är en filmfilm med en blandning av djupt tragiskt drama och humor som känns som en rar konstruktion. Martin McDonagh är tydligen en mästare på just detta.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Three Billboards Outside Ebbing, Missouri visas just nu på Stockholm Filmfestival och får ni chansen så är det bara att fixa biljetter pronto. Den visas ikväll och på tisdag.

Vanlig svensk biopremiär blir det inte förrän 11 januarii.

Länkar till andra recensioner av filmen dyker upp här när de blir tillgängliga: Fiffis filmtajm, Movies – Noir, Fripps filmrevyer, Flmr, och Rörliga bilder och tryckta ord.

Hail, Caesar! (2016)

Hail CeasarHar bröderna Coen förlorat ”det”? Nej, jag tycker nog inte det. Deras förra film var Inside Llewyn Davis (filmspanarfilm dessutom) och även om jag inte minns så rackarns mycket av den så minns jag att jag gillade den. När jag läser igenom min gamla recension minns jag lite mer. En sak jag skriver är att Inside Llewyn Davis inte är i klass med No Country for Old Men, Fargo eller The Big Lebowski men att den i alla fall är bra mycket bättre än låt oss säga The Hudsucker Proxy och Burn After Reading. Jag inser att jag inte gillar Coens mer farsartade komedier som t ex The Ladykillers (som jag nu sett efter att jag skrev om Inside Llewyn Davis). Nej, då är Coens mörkare filmer mer min kopp te. The Big Lebowski är väl undantaget, men jag tycker ändå inte den är farsartad.

Hail, Caesar! är en av Coens komedier men är det minor eller major Coen? Det är minor Coen! Men inte dålig Coen. Det är väldigt få Coen-filmer som är rent dåliga. Jag kan bara komma på Burn After Reading och The Ladykillers. De problem som Hail, Caesar! dras med har emellertid inte med själva humorn att göra. Nej, det är filmens struktur det är fel på. Det är svårt att bli engagerad, och orsaken är att det är en väldigt episodisk film med mängder av rollfigurer och scener som avverkas på löpande band. Vissa rollfigurer återkommer med jämna mellanrum men de flesta lämnas efter ett tag åt sitt öde. Vad hände med cowboysskådisen Hobie Doyle (stjärnskottet Alden Ehrenreich) eller simskådisen DeeAnna Moran (Scarlett Johansson)? Ja, vi fick kanske delvis nån information om deras slutliga öden men det känns som att filmen egentligen inte är intresserad.

I fokus är istället Eddie Mannix (Josh Brolin) som jobbar på en filmstudio i Hollywood under det gyllene 50-talet. Mannix är spindeln i nätet som får allt att fungera och styr upp saker och ting när de behöver styras upp. Är det problem med nån skådis så är det Mannix som rycker ut. Börjar det regna i Mexiko när man ska spela in snustorra ökenscener så föreslår Mannix att man ska fortsätta filma men byta titel på filmen till nåt med regntema.

Mannix går runt bland inspelningsstudiorna och inspekterar och vi tittare får se vad det är för filmer som spelas in. Här har Coen-bröderna slagit på stort och det är minst sagt imponerande. Vi har det stora romerska eposet Hail, Caesar! där George Clooney spelar en romare som möter Jesus. Scarlett Johansson är en Esther Williams-typ med gravidproblem i ett vattenspektakel. Channing Tatum en dansande sjöman som ska ge sig ut till havs i en film regisserad av svenske Arne, spelad av Christopher Lambert av alla människor. Slutligen försöker regissören Laurence Laurentz (en suverän Ralph Fiennes) få fason på cowboyskådisen Doyle i en melodram. Would That It Were So Simple, hur svårt kan det vara? Mycket svårt.

Clooney blir i en av filmens plots kidnappad av en grupp manusförfattare, kommunistiska manusförfattare dessutom. De, manusförfattarna, vill ha mer uppskattning och om de inte får de så vill de ha pengar. Denna del av filmen funkade inte riktigt för mig. Jag tyckte det var ganska tråkigt med Clooney och dessa svamlande pennfäktare.

Då var det desto roligare när Mannix försökte stämma av om gestaltningen av Jesus i eposet Hail, Caesar! var ok med gruppen av religiösa ledare. Clash of the religioner skulle man kunna säga när de fyra (var det fyra?) debatterar hur de ser på Jesus.

Jag har inte så mycket mer att säga tror jag. Det är en ganska mysig film men för mig fanns ingen ordentligt story. Vi går från inspelningsstudio till inspelningsstudio och jag blir aldrig riktigt engagerad. Det finns några guldkorn. Dansscenen med de vitklädda sjömännen var rolig, och här har man lagt ner ett väldigt jobb. Det är en scen det måste ha tagit ett bra tag att spela in och ändå är det ”bara” en film i filmen så att säga. Men i slutändan: minor Coen, och ändå får filmen en trea vilket väl visar vilken hög lägstanivå bröderna har.

En sista fråga: varför i helvete är Jonah Hill med på postern som om han hade en av huvudrollerna?!?!?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

filmspanarna_kvadratKolla nu in vad de andra filmspanarna tyckte. Hail, the Coens! eller Hell no!

Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (Carl)
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer

Moonrise Kingdom

Titel: Moonrise Kingdom
Regi: Wes Anderson
År: 2012
IMDb
| Filmtipset

Precis som Filmitch så fick jag trevligt nog biljetter till Wes Andersons senaste film hemskickat till mig och jag var inte så kräsen att jag gav bort dem. 😉 Nej, jag hittade första bästa visning och gick och såg filmen. En annan trevlig sak var att filmen gick på min favoritbiograf Sture i Stockholm. Så allt var upplagt för en trevlig (ja, just det, trevlig!) biokväll. Levererade Anderson? Well, det kan man säga att han gjorde. Han levererade sin mest Andersonska film nånsin.

Eftersom jag är, vad det känns som, sist på bollen i det här fallet (speciellt när det gäller en recension) så tar jag handlingen i korthet bara. Föräldrarlöse Sam rymmer från ett scoutläger på en ö tillsammans med den på ön bosatta och jämnåriga Suzy. Scoutledaren (Edward Norton), öns polis (Bruce Willis), Suzys föräldrar (Bill Murray, Frances McDormand) och socialtjänsten (Tilda Swinton) försöker hitta dem.

Njaaaaae, vad är det med Wes Anderson?! Är det inte dags för honom att komma ut ur pojkrummet snart? Kan han inte göra en riktig film nån gång? Allt ska ju bara vara som en saga, som en pjäs med perfekt scenografi och i förväg strikt uppgjorda positioner för skådespelarna. Inget som händer är inte genomtänkt och konstruerat och för mig blir det ytligt och det känns inte som det är på riktigt. Bäst är Moonrise Kingdom i början och när det bara är Sam och Suzy. När det handlar om de andra karaktärerna och framförallt mot slutet så tappar jag intresset. Alla scener känns som vykort. Det är så perfekt musik, alla står uppställda perfekt, men var är det som ska beröra mig? Tyvärr saknas det. Det finns guldkorn här och var, speciellt i några scener mellan Sam och Suzy men som helhet så känns det som en dockfilm fast med riktiga skådisar.

2/5

Æon Flux


Titel: Æon Flux (Aeon Flux)
Regi: Karyn Kusama
År: 2005
IMDb
| Filmtipset

Eftersom jag gillar science fiction försöker jag se det mesta som kommer av den varan. En film som jag inte såg när den kom var Æon Flux. Nu har jag kryssat den. Eftersom jag ganska nyligen sett Ultraviolet så drog jag paralleller mellan dessa filmer. De påminner om varandra till utseendet. Framtiden är en steril ren datoranimerad värld helt utan smuts. Även om Ultraviolet är den snäppet sämre filmen så hade jag faktiskt hellre sett Milla Jovovich även i Æon Flux. Jag tror hon hade passat bättre. Charlize Theron känns inte riktigt rätt även om hon inte är dålig. Hon klarar de dramatiska scenerna bra men när det kommer till action så känns det lite stelt. Historien är så förutsägbar att man räknat ut de stora sakerna i handlingen efter fem minuter. Det mesta planteras i inledningen och kasseras ut med jämna mellanrum mot slutet. Jag gillar ju miljöerna och temat men här är det helt enkelt för tråkigt. Det lyftar aldrig, blir aldrig riktigt dramatiskt.

2/5

PS. En sak jag noterade var att Marton Csokas som gör rollen som allsmäktige företagsledaren Goodchild är väldigt lik Kevin Spacey. Se nedan!


Blood Simple.


Titel: Blood Simple.
Regi: Ethan & Joel Coen
År: 1984
IMDb
| Filmtipset 

Ok, då går tillbaka till början så här i mitten av Coen-temat med ett kort omdöme av brödernas debutfilm (!). Jag tycker att utropstecknet är berättigat. Att debutera med en sån här klassfilm är uppseendeväckande. Jag blev helt tagen på sängen av den här när jag såg den i november 2004. Och ja, det ska tydligen vara en punkt sist i filmtiteln…

Detta kom som en fullständig överraskning för mig. Det är en mörk historia (film noir i princip) som handlar om personer vi egentligen inte vet något om. De är varken goda eller onda, men några kanske är ondare än andra. M. Emmet Walsh stjäl filmen genom sin slemmiga insats som den, just det, slemmiga privatdeckarn som har anlitats av en barägare för spionera på frun (en ung Frances McDormand). Musiken (ett speciellt pianostycke) ger en härlig melankolisk stämning och fotot är bland mest genomtänkta och vackraste jag har sett (jag visste t ex inte att en plöjd åker kunde vara så snygg). Klippningen är, i vissa scener, grym och ger en smått surrealistisk känsla. Det blir faktiskt, ganska oväntat, en svag femma till denna Coenska debut. Kom nu inte och snacka om att jag ger låga betyg…

5-/5

PS. Även om IMDb endast listar Joel som regissör för Blood Simple så väljer jag att ha med även Ethan. Efter vad jag har förstått så är bröderna, och har alltid varit, en regissörsduo men fackliga regler tillåter inte delat regissörskap om man inte är en etablerad och accepterad duo, vilket ju bröderna nu har blivit. Så från och med The Ladykillers så listas båda som regissörer.

Burn After Reading


Titel: Burn After Reading

Regi: Ethan & Joel Coen
År: 2008
IMDb | Filmtipset 

Coen-temat fortsätter. Efter suveräna No Country for Old Men var jag ganska peppad på Coen-brödernas nästa film. Den levde inte upp till förväntningarna.

Bröderna Coen är effektiva herrar. Kanske inte när det gäller att göra bra film, men i alla fall när det gäller att göra film. Efter deras mästerverk No Country for Old Men dök komedin Burn After Reading upp som ett brev på posten. Handlingen? Ja, Brad Pitt spelar en idiot, Tilda Swinton spelar en idiot, John Malkovich spelar en idiot, George Clooney spelar en idiot och Frances McDormand spelar en idiot. Skämt åsido, det handlar om en cd-skiva med en CIA-anställds (Malkovich) memoarer som hamnar i händerna på två gyminstruktörer (Swinton och Pitt) som tror att de ska kunna utnyttja situationen.

Nja, Burn After Reading känns ihopslängd med vänster hand bakom ryggen. Då och då förekommer lite halvroliga scener, men handlingen som helhet och karaktärerna ger mig ingenting. Filmen är tråkig helt enkelt. En tråkig buskis. Enda ljuspunkten är John Malkovich. Varje gång han är med är det roligt. Malkovich är en väldigt speciell skådis; man vet liksom inte om han faktiskt är galen på riktigt. George Clooney däremot, han gör ingen glad i den här rullen. Han försöker spela komedi men det blir bara konstiga grimaser. Ja, det gäller nästan alla skådisar. Nja, förresten, Richard Jenkins var godkänd också. Men övriga var i princip bara störningsmoment. Slutord: Burn After Seeing!

2/5
%d bloggare gillar detta: