No Country for Old Men
22 april, 2011 10 kommentarer
Titel: No Country for Old Men
Eftersom jag precis recenserat bröderna Coens senaste film, västernrullen True Grit, så låter jag även fortsättningen av påsken gå i de judiska filmbrödernas tecken. Först ut är No Country for Old Men som jag såg på Stockholm Filmfestival 2007, varför det även ingår lite reflektionerna om själva festivalen i texten.
När det plötsligt i slutet av festivalen var dags att se bröderna Coens nya film så hade av någon anledning förväntningarna på filmen från min sida vuxit en del. Jag hade en känsla av att det här kunde vara något riktigt bra. Eftersom vi hade biljetter till röda mattan-visningen (det var den visning som passade bäst tidsmässigt) så kom vi till Skandia en halvtimme innan filmens start. Då började nämligen det s.k. minglet.
Jag måste säga att de är lite fåniga de här röda mattan-visningar som festivalen envisas med (eller red carpet-visningar som de kallas på svenska). Man betalar dubbla priset, 120 kr istället för 60 kr, och för det får man kliva på en hundörad röd dörrmatta, äta några chokladpraliner, dricka rödvin ur plastmugg. När man sen ska gå in med sitt plastglas i salongen för att ta en bra plats och mingelsnacka lite i sina biosäten så blir man stoppad. Man får givetvis inte ta med sin fingerborg med vin in. Ok, svep och sen in, haha.
Hur som helst, när väl filmen började så visade det sig direkt att mina höga förväntningar inte var obefogade. No Country for Old Men är nämligen brödernas bästa film sen debuten Blood Simple. Man skulle faktiskt kunna säga att det är Blood Simple 2. Stämningen är helt fantastisk. När det inte är helt sjukt snygga bilder med ljus och skuggor komponerade in i minsta detalj så är det scener med skarp dialog och briljanta insatser från skådisarna.
Filmens tempo och stämning gör att det bara är att luta sig tillbaka och njuta. Varje scen känns genomarbetad och om man inte njuter av hur snyggt det är så är det skådisarna som dominerar duken. Även om det är en ganska mörk och tung film så saknas inte humor, och filmen är fylld med sköna coenska karaktärer. När det gäller ljudspåret så minns jag faktiskt inte någon musik alls. Däremot minns jag några väldigt intensiva spännande scener där tiden liksom stannade, där man valt att inte ha nån musik alls vilket bara vred upp intensiteten ytterligare ett snäpp.
Fram till ca 20 minuter kvar så ligger No Country for Old Men på en femma. Jag satt bara och toknjöt. Tyvärr, tyvärr så når bröderna inte ända fram. Efter en viss händelse i filmen, som jag i sig inte hade något emot, så var det ändå som om luften liksom gick ur filmen. Slutdelen är inte alls dålig men toppnivån finns inte riktigt där. Så det blir en stark fyra till denna ”comeback” för bröderna C.
Om Jojjenito
Jojjenito – om film... 
Jag såg den också (första gången) på filmfestivalen. Jag hade väldigt höga förväntningar och de uppfylldes. Jag fullkomligt älskar denna film och ger den en klar femma, trots de sista 20 minutrarna. De stör mig inte alls. Jag har också fascinerats av avsaknaden av filmmusik, vilket i normala fall används för att förhöja stämningen. I denna film behövdes den inte. Makalös filmkonst!
Jag tycker att slutet och känslan av att luften går ur filmen gör att filmen når ytterligare en dimension. Ett både oväntad och mäktigt slut på en underlig historia som egentligen inte kan få något annat slut. Som Tommy Lee Jones är inne på i filmen, det spelar liksom ingen roll vad man gör. Eländet försvinner inte utan blir bara värre och värre för varje generation. Slutet speglar det. Det finns inget slut. Kanske varken genomtänkt eller speciellt tydligt framfört av mig, men jag gillar det i alla fall.
Bra skrivet om en bra film. Hos mig är detta en fullpoängare och jag håller med Adde här det är lite av filmens budskap hopplösheten.
Henke: Kul att förväntningarna uppfylldes. Alltid trevligt att se bra film på festivalen med den extra stämning som det medför.
addepladde: Jo, tycker det var både tydligt och genomtänkt. Håller med om poängen. Vid en eventuell omtitt så skulle jag kanske tycka att det faktiskt höjer filmen också. Men när jag såg den så blev det lite tvärtom även om jag som sagt i efterhand förstår poängen.
filmitch: Tackar. Mmm, som sagt, just när jag såg filmen, och det är ju det som gäller, så gillade jag inte riktigt slutet fullt ut.
En av de bättre icke-komiska Coen, det kan jag hålla med om. Däremot var jag inte så imponerad av Blood Simple men jag såg en rätt sent och därmed var förväntningarna väldigt höga.Bra skrivet och väldigt roligt att få med den lilla festivalbilden.
Sofia: Kul att du gillade texten, plus lite festivaltrams.Som jag sagt tidigare så föredrar jag nog deras mörkare filmer, även om komedierna också oftast är bra. Fast grejen är väl att det oftast finns humor i dramerna, och en del allvar i komedierna. Mm, ja, kanske inte så mycket allvar i Intolerable Cruelty…
Absolut att de jobbar mycket med gränslandet tragikomik, men jag tycker fortfarande att filmerna där humorn överväger är bäst (Fargo, Lebowski, Hudsucker, etc). Inte så särskilt mycket tragik i Intolerable Cruelty, det kan jag hålla med om 😉 O, Brother är ju också rätt lättsam.
Sofia: Fargo, ja, den har väl den perfekta blandningen av humor och bisarrt mörker. Lebowski är underbar (var ett tag sen jag såg den dock). Hudsucker kommer det en recension på den i morgon eller övermorgon. O Brother är också underbar, kanske på ett annat sätt än Lebowski men underbar.