Suburbicon (2017)

20 december, 2017 8 kommentarer

På Stockholm Filmfestival i november gick filmspanarna och såg Downsizing, en film med ett skruvat science fiction-koncept och med Matt Damon i huvudrollen. En månad senare var det dags för filmspanarna och Matt Damon igen. Suburbicon heter filmen och innan visningen trodde jag att det i princip var Downsizing 2. Matt Damon i huvudrollen och sen en poster och handling som skvallrade om ett skruvat science fiction-upplägg. Jag hade fått för mig att filmen skulle utspela sig i en sorts The Stepford Wives-värld. Och det kan man nästan säga att den gör. Även om vi inte hittar nån science fiction i filmen så känns det som en väldigt konstruerad värld, kanske lite som i Pleasantville.

Suburbicon är namnet på en idyllisk förort i USA under 50-talet. Det är en konstruerad stad som inte växt fram organiskt utan skapats med ett syfte. Här bor de perfekta familjerna, med sina perfekta bilar, perfekta gräsmattor och en käck brevbärare. Inte finns det nåt ruttet och otäckt under ytan?

Haha, givetvis gör det just det. Gardner Lodge (Damon) och hans familj döljer på hemligheter. Det är nämligen så att de inte längre är en perfekt familj eftersom fru Lodge (Julianne Moore) har skadats i en bilolycka och sitter i rullstol (Gardner körde bilen). Och eventuellt kan det vara så att Gardner och hans frus tvillingsyster planerar nån form av försäkringsbedrägeri à la Double Indemnity.

Suburbicon är en väldigt märklig filmen tycker jag. Det är bröderna Coen som ligger bakom manus. För mig är det här verkligen minor Coen, i klass med The Ladykillers. Nu ska sägas att det är George Clooney som regisserar och han har även haft en hand med i manus. För mig är det tydligt att det som möjligen är bra i filmen är Coens förtjänst medan vi får skylla resten på Clooney. Men jag kanske har fel.

Filmens huvudhandlingen blir efter ett tag en film noir, i både historia och bildspråk, där Gardner & Co åker längre och längre ner i sitt hål av desperation och panik. Lite som Jerry Lundegaard i Fargo. I Fargo fungerar ju greppet väldigt bra. I Suburbicon kände jag inget alls. Vad är skillnaden? Kanske detaljer i regi och manus? Kanske Damons skådespel? Kanske att rätt sorts humor lyser med sin frånvaro?

Det största brottet filmen gör är ändå att den har med en sidohandling om en svart familj, The Mayers, som flyttar in som grannar till The Lodges till hela Suburbicons stora förskräckelse och förtret. Alla Suburbicons kritvita invånare gör sitt allra bästa att skrämma bort The Mayers från sitt paradis. Om en film nånsin har slagit in öppna dörrar så har det kanske aldrig gjorts så mycket som i Suburbicon. Kanske försökte man sig på nån typ av Get Out-humor? Det funkar inte kan jag säga. Hela historien med The Mayers leder ingenstans, dels för att den inte leder nånstans och dels för att vi aldrig får lära känna The Mayers. Har de ens några repliker? Det enda lilla är att sönerna i de bägge familjerna blir kompisar men det påverkar inte filmen som helhet.

Det finns några små ljuspunkter. Först är det Oscar Isaac som spelar en skönt kaxig försäkringstjänsteman med näsa för lurendrejeri. Sen tyckte jag även att Noah Jupe som spelade sonen Lodge gjorde en riktigt bra barnskådisinsats. Han lyckades förmedla nån form av känsla.

En liten detalj jag undrade över under visningen var om de nyhetsklipp man fick se på tv hos t ex familjen Lodge faktiskt var autentiska. Jag skulle nästan tro det, för vad hade liksom annars varit poängen att ha med dem. Jag hade hellre sett en dokumentär om liknande händelser där en svart familj flyttat till ett vitt grannskap och följderna av det. I Suburbicon blev den delen av historien bara en övertydlig och malplacerad utfyllnad.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Suburbicon var alltså december månads filmspanarfilm och här hittar ni de andras tankar om filmen. Blev de sugna på att flytta till en villaförort?

Fiffis filmtajm
The Nerd Bird
Rörliga bilder och tryckta ord

Filed under Betyg 2, Bröderna Coen, Brott, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Hail, Caesar! (2016)

24 februari, 2016 7 kommentarer

Hail CeasarHar bröderna Coen förlorat ”det”? Nej, jag tycker nog inte det. Deras förra film var Inside Llewyn Davis (filmspanarfilm dessutom) och även om jag inte minns så rackarns mycket av den så minns jag att jag gillade den. När jag läser igenom min gamla recension minns jag lite mer. En sak jag skriver är att Inside Llewyn Davis inte är i klass med No Country for Old Men, Fargo eller The Big Lebowski men att den i alla fall är bra mycket bättre än låt oss säga The Hudsucker Proxy och Burn After Reading. Jag inser att jag inte gillar Coens mer farsartade komedier som t ex The Ladykillers (som jag nu sett efter att jag skrev om Inside Llewyn Davis). Nej, då är Coens mörkare filmer mer min kopp te. The Big Lebowski är väl undantaget, men jag tycker ändå inte den är farsartad.

Hail, Caesar! är en av Coens komedier men är det minor eller major Coen? Det är minor Coen! Men inte dålig Coen. Det är väldigt få Coen-filmer som är rent dåliga. Jag kan bara komma på Burn After Reading och The Ladykillers. De problem som Hail, Caesar! dras med har emellertid inte med själva humorn att göra. Nej, det är filmens struktur det är fel på. Det är svårt att bli engagerad, och orsaken är att det är en väldigt episodisk film med mängder av rollfigurer och scener som avverkas på löpande band. Vissa rollfigurer återkommer med jämna mellanrum men de flesta lämnas efter ett tag åt sitt öde. Vad hände med cowboysskådisen Hobie Doyle (stjärnskottet Alden Ehrenreich) eller simskådisen DeeAnna Moran (Scarlett Johansson)? Ja, vi fick kanske delvis nån information om deras slutliga öden men det känns som att filmen egentligen inte är intresserad.

I fokus är istället Eddie Mannix (Josh Brolin) som jobbar på en filmstudio i Hollywood under det gyllene 50-talet. Mannix är spindeln i nätet som får allt att fungera och styr upp saker och ting när de behöver styras upp. Är det problem med nån skådis så är det Mannix som rycker ut. Börjar det regna i Mexiko när man ska spela in snustorra ökenscener så föreslår Mannix att man ska fortsätta filma men byta titel på filmen till nåt med regntema.

Mannix går runt bland inspelningsstudiorna och inspekterar och vi tittare får se vad det är för filmer som spelas in. Här har Coen-bröderna slagit på stort och det är minst sagt imponerande. Vi har det stora romerska eposet Hail, Caesar! där George Clooney spelar en romare som möter Jesus. Scarlett Johansson är en Esther Williams-typ med gravidproblem i ett vattenspektakel. Channing Tatum en dansande sjöman som ska ge sig ut till havs i en film regisserad av svenske Arne, spelad av Christopher Lambert av alla människor. Slutligen försöker regissören Laurence Laurentz (en suverän Ralph Fiennes) få fason på cowboyskådisen Doyle i en melodram. ”Would That It Were So Simple”, hur svårt kan det vara? Mycket svårt.

Clooney blir i en av filmens plots kidnappad av en grupp manusförfattare, kommunistiska manusförfattare dessutom. De, manusförfattarna, vill ha mer uppskattning och om de inte får de så vill de ha pengar. Denna del av filmen funkade inte riktigt för mig. Jag tyckte det var ganska tråkigt med Clooney och dessa svamlande pennfäktare.

Då var det desto roligare när Mannix försökte stämma av om gestaltningen av Jesus i eposet Hail, Caesar! var ok med gruppen av religiösa ledare. Clash of the religioner skulle man kunna säga när de fyra (var det fyra?) debatterar hur de ser på Jesus.

Jag har inte så mycket mer att säga tror jag. Det är en ganska mysig film men för mig fanns ingen ordentligt story. Vi går från inspelningsstudio till inspelningsstudio och jag blir aldrig riktigt engagerad. Det finns några guldkorn. Dansscenen med de vitklädda sjömännen var rolig, och här har man lagt ner ett väldigt jobb. Det är en scen det måste ha tagit ett bra tag att spela in och ändå är det ”bara” en film i filmen så att säga. Men i slutändan: minor Coen, och ändå får filmen en trea vilket väl visar vilken hög lägstanivå bröderna har.

En sista fråga: varför i helvete är Jonah Hill med på postern som om han hade en av huvudrollerna?!?!?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

filmspanarna_kvadratKolla nu in vad de andra filmspanarna tyckte. Hail, the Coens! eller Hell no!

Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (Carl)
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer

Filed under Betyg 3, Bröderna Coen, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Ladykillers (2004)

4 januari, 2015 10 kommentarer

The LadykillersDet finns major Coen och minor Coen. The Ladykillers är minor minor Coen. Det är en märklig mix. Är det en hyllning? Men i såna fall till vad? Scary Movie? Buskis? Svenska pilsnerfilmer? Filmens humor fungerar inte. Det team som leds av Tom Hanks rollfigur har ingen vidare kemi. Humorn skaver och känns krystad. Tom Hanks utspökad med fult skägg som om han vore en sydstatsgeneral passar inte i rollen. Hans sydstatssläpande brytning var mest jobbig. Trots brister så finns det ändå saker jag gillar. Det finns en film noir-aktig känsla, en grotesk sådan. Filmen är förstås rent tekniskt väldigt välgjord vilket ger en märklig kontrast mot humorn, som inte kan bli lägre. Slutbetyget blir: snäppet bättre än Burn After Reading.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Filed under Betyg 2, Bröderna Coen, Brott, Film, Komedi, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Inside Llewyn Davis

12 februari, 2014 33 kommentarer

filmspanarna_kvadratFilmspanarfilmen för den här månaden valdes av Johan från Har du inte sett den? och jag tyckte, innan visningen, att det var ett utmärkt val. På det efterföljande pubhänget anslöt nygammelkomlingen Gustav från bloggen We Could Watch Movies och nykomlingarna Tommy och Niklas  från utmärkta podden Tommy filmar Niklas OCH EMILIO. Niklas kan väl räknas som seminykomling då han skymtade förbi på en filmspanarträff under Stockholm Filmfestival i höstas. Riktigt roligt med nytt filmspanarblod, och jag tror vi satte rekord med 14 filmbloggare/poddare på träffen i lördags. 🙂 Trots en för min del uppkastat lunch kvällen innan så blev det en mycket trevlig dag med fika, Coen-film, pubhäng och slutligen RoboCop. Nu till filmen för dagen: Inside Llewyn Davis.

****

Inside Llewyn DavisTitel: Inside Llewyn Davis
Regi: Ethan Coen & Joel Coen
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Vid ett tillfälle i filmen besöker filmens huvudperson en musikproducent i Chicago för en audition. Producenten säger nåt i stil med ”let’s see what’s inside Llewyn Davis”. Kanske med ett frågetecken efter. Det är en berättigad och passande fråga. Dels är namnet på folksångarens första soloalbum just Inside Llewyn Davis, och dels kan man faktiskt undra vad som finns inuti mannen i fråga, Llewyn Davis själv. I bröderna Coens senaste rulle, som mig veterligen INTE är en BOATS (!), spelar för mig okända Osar Isaac titelrollen. Llewyn är en person som verkar ha tappat gnistan och riktningen i sitt liv. Allt går i cirklar, runt, runt. Likaså gör filmen upptäcker man som tittare efter ett tag. Davis bor hos bekanta, hos sin gamla flickvän (?) Jean (Carey Mulligan), hos nån medmusikant. Där han får en soffa helt enkelt. Han hankar sig fram genom spelningar på New York-klubben The Gaslight. Ibland ”säljer” han sig genom att agera studiomusiker när t ex Jeans nya snubbe Jim (en käck Justin Timberlake i stickad tröja) spelar in en ”schlager”.

Det går inte bra för Llewyn. Men frågan är vem man ska skylla på? Världen eller Llewyn? Llewyn är vrång. När han märker att publiken på The Gaslight sjunger med i texten när Jim & Jean uppträder, så ser han sig förvånat omkring. Folkmusik, det är allvarliga grejor ju! And remember: If it was never new, and it never gets old, then it’s a folk song.

Det breakar aldrig för Llewyn. Han är fast i ett kontrakt på en gammal skivetikett som drivs av pensionärspar. Det är ett charmigt Coenskt pensionärspar (som taget ur en Coen-film, d’oh) men speciellt mycket royalties strömmar det inte in till Llewyn. Men Llewyn gör aldrig nåt helhjärtat försök att komma ur sin situation till nåt bättre. En orsak till hans håglöshet kan vara att hans tidigare partner Mike för en tid sen tagit livet av sig genom att hoppa från the George Washington Bridge (fel bro dessutom, the Brooklyn Bridge ska det vara). Det enda som verkar kunna styra Llewyns tillvaro i nån riktning är en katt. Katten tillhör paret Gorfein som Llewyn får sova över hos ibland. Katten hamnar i Llewyns ägo och han känner ett ansvar… eller så vill han bara ta hand om den för att han ska kunna sova hos paret igen.

(Mitch Gorfein spelas för övrigt av Ethan Phillips som gjorde den frejdige skeppskocken Neelix i Star Trek: Voyager, yay!)

Jag ska säga direkt att jag faktiskt satt med ett litet leende på läpparna under större delen av den här filmen. Många säger (har jag hört!) att filmen är ganska dyster. Ja, kanske det. En del säger att Llewyn är en person som man inte kan relatera till. Ja, kanske det. För mig är filmen ändå så välgjord och Coenskt mysig och underfundig att jag inte hade tråkigt en sekund. Missförstå mig rätt, det är inte en ny No Country for Old Men, en ny Fargo eller en ny The Big Lebowski. Men för mig är den mil (eller åtminstone miles) bättre än filmer som The Hudsucker Proxy och Brun After Burning.

Jag känner ganska direkt att jag ser en Coen-film. Fotot är superduperbra. Musiken är härlig. Och vi får mycket musik. Oscar Isaac gör alla sånger själv. Nu vet jag inte om han spelar gitarr i alla lägen men han sjunger allt själv, och det gör han bra. Detta är en viktig detalj. Om det hade varit melloklass på sångerna (sorry, Fiffi) så hade filmen fallit en del. Nu är det ändå uppenbart att Llewyn har talang men han har inte gnistan och/eller kunskapen att göra sin musik populär för en bredare publik.

Coen-känsla var det. I ett märkligt mellanspel under en bilfärd från New York till Chicago (den där provspelningen, ni vet) så träffar Llewyn på en märklig och fetlagd man spelad av… ja, ni vet ju redan vem. Mannen känns nästan som en sagofigur. Fanns han ens på riktigt där i baksätet? I samband med dessa scener kunde jag inte heller låta bli att låta tankarna fara iväg till det tråkiga som hände Philip Seymour Hoffman (vila i frid).

Så, vad gick filmen egentligen ut på? Well, för mig spelar det inte så stor roll. Jag upplevde inte att jag hade tråkigt under visningen. Nu kanske inte filmen satte igång en massa tankar dagarna efter jag sett den. Under den efterföljande pubdiskussionen hörde jag Jimmy nämna att den där katten var det som gjorde att Llewyn fick en sorts mening i sitt liv. Och ja, det stämmer faktiskt. Men vid ett tillfälle stängde han dörren rätt i ansiktet på den. Stängde han egentligen dörren för sig själv där? Eller öppnande han den kanske? Haha, man kan faktiskt börja nysta i den här filmen märker jag. I slutet får, både vi tittare och Llewyn, reda på vad den där katten heter och hans (ja, det var en han) namn skvallrar kanske varifrån bröderna har fått en del av inspirationen till filmen ifrån. Det handlar om en bok kan jag säga. En bok som jag inte har läst och det ska nog mycket till om jag nånsin gör det. Men om jag är sugen på litet inre monolog, så kanske…

Jag har inte nämnt Carey Mulligan märker jag. Det beror på att jag tyckte hon var dåligt utnyttjad. Hon poppar upp då och då i handlingen men är mest sur, ilsk och ungefär lika bitter som Llewyn men mer utåtriktad med den där bitterheten.

I slutet av filmen dyker en viss Robert Zimmerman upp på klubben The Gaslight. Den mannen lyckades med det som Llewyn inte lyckades med. Nämligen att nå en bred publik med folkmusik. Jag upptäckte nu att det finns ett album med Bob som heter Live at the Gaslight. Därmed är cirkeln sluten och min recension slut. Vid en omtitt kan betyget bli högre.

Betyg hel Betyg hel Betyg halv

Vad tyckte mina spanarkompisar? Det var väl inte kattskit det här?

We Could Watch Movies
Rörliga bilder och tryckta ord
The Velvet Café
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (podcast)
Movies – Noir
Fripps filmrevyer
Except Fear
Moving Landscapes
Filmparadiset

Filed under Betyg 3, Bröderna Coen, Drama, Film, Komedi, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Hudsucker Proxy

29 april, 2011 7 kommentarer


Titel: The Hudsucker Proxy (Strebern)

Regi: Ethan & Joel Coen
År: 1994
IMDb | Filmtipset 

Då var vi framme vid den sista filmen i den lilla och helt oplanerade Coen-retron, i alla fall för den här gången. Det saknas ju några Coen-klassiker som t ex O Brother, Where Art Thou?, The Big Lebowski och Fargo. The Hudsucker Proxy skulle kunna vara en sån film som jag uppskattar mer nu än när jag såg den i januari 2004.

Bröderna Coens film om Norville Barnes (långe Tim Robbins) som får jobb som VD på Hudsucker Industries, företaget där han jobbar som postudelare. Orsaken är att förre VD tagit livet av sig och hans aktier har därmed hamnat på öppna marknaden. Styrelsen vill därför ha en nolla som ny VD för att aktierna ska sjunka i värde så att man sen kan köpa upp dem.

Filmen känns till en början som en blandning av Terry Gilliams helt underbara film Brazil och nån screwballkomedi som t ex His Girl Friday. Den är också bäst i början då man får se Norvilles första försök att fixa jobb och hur han till slut hamnar på Hudsucker som postutdelare. Häftiga miljöer och scenografi. Den lilla människan på det stora företaget. Sen får vi träffa journalisten Amy (Jennifer Jason Leigh) som är rapp i käften och tydligen har en vass penna också. På tidningen där hon jobbar får vi höra lite kulsprutedialog à la screwballkomedi.

Fram hit är filmen bra och i klass med andra Coen-filmer som jag har sett, som i min bok alla är minst fyror. Men sen vet jag inte riktigt vad som händer. Jag tappar intresset för Norville, tror jag. Historien är inte lika engagerande helt enkelt. Det finns vissa ljuspunkter, som t ex scenen med den lille killen som hittar en rockring på gatan och efter viss tvekan kommer på hur den ska användas och visar sig vara en rockringmästare. Slutbetyget blir ändå godkänt. Coen-bröderna gör oftast (om inte alltid) sevärda filmer. Sen måste jag klaga på den svenska titeln. En streber betyder ju en person som sliter och jobbar stenhårt för att göra karriär. Norville, visst han går från postutdelare till VD på några timmar, men nån streber är han defintivt inte.

3/5

Uppdatering: Förresten, är bara jag som tycker att Tim Robbins på bilden ovanför är ganska lik Robbie Williams?

Filed under Betyg 3, Bröderna Coen, Film, Recension Tagged with , , , , , ,

Intolerable Cruelty

28 april, 2011 3 kommentarer

Titel: Intolerable Cruelty
Regi: Ethan & Joel Coen
År: 2003
IMDb | Filmtipset 

Nu är vi framme vid en Coen-film som misstänker att jag är ganska så ensam om att hålla så högt som jag gör. Intolerable Cruelty såg jag på en förhandsvisning som Stockholm Filmfestival ordnade och det här ägde rum i oktober 2003 (oj vad länge sen!). Just att det var en specialvisning med peppad publik bidrog nog till en bra stämning och därmed ett bra betyg.

Bröderna Coen är ganska otroliga. Stockholm Filmfestivals hemsida uttryckte det rätt bra när de skrev: ”Bröderna Coen fortsätter genreleken efter film noir (The Man Who Wasn’t There), södernromantik (O Brother, Where Art Thou?), bowlingpsykadelia (The Big Lebowski) och tar sig nu an den klassiska screwballkomedin.”

George Clooney spelar den cyniske men, eller kanske just därför, framgångsrike skiljsmässoadvokaten Miles Massey. När lycksökerskan Marylin (den ljuvliga Catherine Zeta-Jones) hamnar på andra sidan förlikningsbordet efter att hon har stämt sin man för otrohet börjar Masseys hårda skal falla sönder. Han blir drabbad av den stora kärleken. Det hela leder givetvis till osannolika förvecklingar.

Jag undrade om jag skulle gilla den här filmen som ju faktiskt är en romantisk komedi och det är inte nån av mina favoritgenrer. Men eftersom den också tillhör undergenren screwballkomedin, och därför innehöll skarp, snabb och cynisk dialog, och förvecklingar av bisarra slag, så fick jag kapitulera. George Clooney spelar egentligen inte Miles Massey utan han är en i det närmaste perfekt kopia av Cary Grant (kungen av screwballkomedin på 40-talet).

Filmen är en skön skildring av supercyniska L.A. och jag skrattade faktiskt ett flertal gånger. Bl a finns en hysteriskt rolig rättegångsscen där Massey kallar ett vittne vid namn baron Heinz Krauss von Espy. Förresten, att ha astma och samtidigt hantera vapen visade sig vara en dålig kombination för en viss hitman i filmen. Hit men inte längre skulle man kunna säga (min kommentar: ordvits tillagd nu).

4-/5

PS. Jag hade råkat se trailern innan jag såg filmen och hade sett en sekvens från den roliga rättegångsscenen när den anklagade kastar sig över ett vittne som sitter i vittnesstolen. En advokat säger: ”Objection! Strangling the witness!” Domare säger: ”I’ll allow it.” Kul, men inte lika kul eftersom jag redan hade sett det i trailern. Jag satt liksom bara och väntade på att det skulle komma så när det väl kom var tjusningen lite borta.

Filed under Betyg 4, Bröderna Coen, Brott, Film, Komedi, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Barton Fink

27 april, 2011 4 kommentarer

Titel: Barton Fink

Regi: Ethan & Joel Coen
År: 1991
IMDb | Filmtipset 

Vi hoppar lite hit och dit bland bröderna Coens produktion. Den här gången hamnar vi på deras fjärde film, som möjligen är John Turturros stora stund. Håller ni med? Det korta omdömet skrevs i november 2004.

Oj, oj, detta var en positiv överraskning. Otroligt välgjord och genomtänkt. Fotot är följsamt och planerat in i minsta detalj. Till skillnad från en del andra så tycker jag Turturro gör en kanoninsats som författaren Barton Fink med fina ambitioner men skrivkramp i Hollywood. När Fink tittar på den där bilden med flickan på stranden och man hör vågornas svall fick jag en så otroligt bitterljuv längtan till havet. Bara att titta ut mot horisonten. Filmen ger en skön och samtidigt obehaglig känsla som växer ju längre filmen pågår. Jag gillade denna Coen-rulle, som i mitt tycke är en av deras bästa, och nu har jag bara kvar Miller’s Crossing (min kommentar: som jag nu alltså har sett) och The Ladykillers av deras filmer.

4/5

Filed under Betyg 4, Bröderna Coen, Film Tagged with , , ,

Blood Simple.

26 april, 2011 8 kommentarer


Titel: Blood Simple.
Regi: Ethan & Joel Coen
År: 1984
IMDb | Filmtipset 

Ok, då går tillbaka till början så här i mitten av Coen-temat med ett kort omdöme av brödernas debutfilm (!). Jag tycker att utropstecknet är berättigat. Att debutera med en sån här klassfilm är uppseendeväckande. Jag blev helt tagen på sängen av den här när jag såg den i november 2004. Och ja, det ska tydligen vara en punkt sist i filmtiteln…

Detta kom som en fullständig överraskning för mig. Det är en mörk historia (film noir i princip) som handlar om personer vi egentligen inte vet något om. De är varken goda eller onda, men några kanske är ondare än andra. M. Emmet Walsh stjäl filmen genom sin slemmiga insats som den, just det, slemmiga privatdeckarn som har anlitats av en barägare för spionera på frun (en ung Frances McDormand). Musiken (ett speciellt pianostycke) ger en härlig melankolisk stämning och fotot är bland mest genomtänkta och vackraste jag har sett (jag visste t ex inte att en plöjd åker kunde vara så snygg). Klippningen är, i vissa scener, grym och ger en smått surrealistisk känsla. Det blir faktiskt, ganska oväntat, en svag femma till denna Coenska debut. Kom nu inte och snacka om att jag ger låga betyg…

5-/5

PS. Även om IMDb endast listar Joel som regissör för Blood Simple så väljer jag att ha med även Ethan. Efter vad jag har förstått så är bröderna, och har alltid varit, en regissörsduo men fackliga regler tillåter inte delat regissörskap om man inte är en etablerad och accepterad duo, vilket ju bröderna nu har blivit. Så från och med The Ladykillers så listas båda som regissörer.

Filed under Betyg 5, Bröderna Coen, Film, Neo Noir, Recension Tagged with , , , , , , ,

Miller’s Crossing

25 april, 2011 11 kommentarer

Titel: Miller’s Crossing

Regi: Ethan & Joel Coen
År: 1990
IMDb | Filmtipset 

Vi avslutar påsken med ytterligare en Coen-film: Miller’s Crossing, brödernas gangsterfilm från 1990. För mig är det här inte en av brödernas bästa och det tyckte jag inte när jag såg den för sex år sen heller.

Bröderna Coens gangsterdrama från amerikanska förbudstiden handlar om den smått apatiska rådgivaren Tom Reagan, spelad av Gabriel Byrne, som hamnar mitt emellan två gangsters när han försöker ge råd till båda samtidigt. Typ.

Hmmm, jag hade förväntat mig en lite bättre film faktiskt eftersom jag hade hört att det skulle vara en höjdarrulle. Coens debutfilm, den mörka Blood Simple, gillade jag skarpt och trodde nu på nåt liknande kanske. Ok, jag gillade en hel del. Foto och ljussättning påminner om både Blood Simple och Barton Fink. Skuggor, speciellt i ansikten, används ibland effektfullt. Rent hantverksmässigt är den alltså riktigt välgjord, men den där intensiva, mörka känslan som fanns i Blood Simple saknas här. Kanske beror det på en del excentriska och lite jobbiga karaktärer som gör att man inte riktigt kan ta filmen på allvar. Tänker främst på en av gangsterbossarna spelad av Jon Polito. Han är egentligen inte dålig men skulle passa bättre i en film som t ex Barton Fink (som jag gillade betydligt mer), där det mesta är bisarrt.

Det fanns dock en scen som var riktigt rolig och som passade in av nån anledning. Skrattade högt då. Det var när Albert Finneys rollfigur blev attackerad i sitt hem men själv skjuter ihjäl en av hitmännen med hjälp av en k-pist vars magasin aldrig ville ta slut. I övrigt var filmen, som väl är en film noir, lite seg faktiskt och jag kände mig ganska ointresserad av karaktärerna. Scenerna ute i skogen var dock relativt spännande och intensiva så slutbetyget blir ändå en stark trea. Filmen tog sig mer och mer och var ganska skön att se, men lämnade ett ganska blekt intryck. Förresten, kul med den engelska som användes. Har glömt det mesta nu, men t ex twist = tjej och flip = bostad (om jag minns rätt?). Välskriven dialog med andra ord, vilket är typiskt Coenskt!

3+/5

PS. Om ni tror att Coen-temat är slut bara för att påsken är över så tror ni fel. Det kommer recensioner på åtminstone två filmer till.

Filed under Betyg 3, Bröderna Coen, Film, Neo Noir, Recension Tagged with , , , , ,

A Serious Man

24 april, 2011 6 kommentarer


Titel: A Serious Man

Regi: Ethan & Joel Coen
År: 2009
IMDb | Filmtipset 

Påsken fortsätter med Coen-temat intakt. Efter soppan Burn After Reading är det dags för A Serious Man, en film som jag inte hade så höga förväntningar på. En sak jag minns från biovisningen för lite mer än ett år sen är att jag nästan trodde att jag gått in i fel salong eftersom inledningen kändes helt apart och inte alls som en Coen-film.

Den senaste Coen-filmen var för mig förvånansvärt bra. Nu hade jag inte så höga förväntningar på de judiska filmbröderna efter den dåliga Burn After Reading. A Serious Man visade sig var en komedi med en ganska mörk botten. Det är inte en tramskomedi som Intolerable Cruelty (som jag i och för sig också gillar) utan mer av en dramakomedi. Det känns dock att det är en Coen-film. Det kryllar av konstiga typer, udda scener och miljöerna är otroligt stilrena, nästan overkliga. Sen tycker jag den kanske känns mer personlig än andra av deras filmer, då jag tror att de har hämtat en del från sina egna liv. Jag vet inte om man kan säga att den handlar om judar och judendom, men det är en stor del av filmen. Filmen är även mysig. Jag fick en skön känsla direkt, åtminstone efter inledningen som var lite speciell (trodde ett tag att jag hamnat på fel film eftersom det även var smalt format på bilden). Jag måste även nämna den musik som användes: Jefferson Airplane och Jimi Hendrix, riktigt bra!

4-/5

Filed under Betyg 4, Bröderna Coen, Film, Recension Tagged with , , , ,

← Äldre inlägg

%d bloggare gillar detta: