Justice League (2017)

Rullarna i DC:s filmiska universum har verkligen inte rosat marknaden, i alla fall inte min marknad. Hittills har det kommit sju filmer och så här ser det ut rent betygsmässigt för min del (klicka på länkarna för recensioner):

Man of Steel (2013) – 3/5
Batman v Superman: Dawn of Justice (2016) – 1/5
Suicide Squad (2016) – 1/5
Wonder Woman (2017) – 3/5
Justice League (2017) – 1/5
Aquaman (2018) – 1/5
Shazam! (2019) – ?/5

Shazam! har jag alltså inte sett ännu men det blir nog en titt ganska snart, om inte annat eftersom den regisserades av Lights Out-regissören David F. Sandberg. Jag får för mig att Shazam! är ett försök att göra vad Deadpool gjorde i X-Men-serien, dvs addera lite glimt i ögat.

Men idag blir det en kortis om den femte filmen i serien, Justice League. Jag utlovade ju ett omdöme om den i onsdags och jag ska väl göra rätt för mig.

När jag kollar mina korta anteckningar så ser jag att jag noterade att den inleds på ett liknande sätt som Spider-Man: Homecoming, med ett ”YouTube”-klipp som filmats med mobilkamera. Jag antar att man vill vara nere med kidzen och ge nån form av realistisk ton. Just det här greppet (nån som spelar in en YouTube-video) har jag sett i flera filmer på sistone. Eighth Grade, A Simple Favor och Juliet, Naked är tre exempel. En trend?

Filmens skurk, Steppenwolf, är supertrist. Hans introduktion utspelar sig på Wonder Womans ö Themyscira. Tyvärr var det inte alls lika vackert här som det var i Wonder Woman. Nu är allt cgi, blek cgi, inklusive skurken själv. Och actionen är tråkig.

Inget hänger ihop. Allt är greenscreen. Det är för pompöst. Det är för osammanhängande. Cgi:n är horribelt dålig. Så det mesta är dåligt med andra ord, både historiemässigt och de tekniska aspekterna. Man försöker få till scener, och jag antar att det var här som Joss Whedon hopppade in, som är lite mindre och närgångna där vi ska lära känna rollfigurerna och deras relationer, men de är för korta och betyder inget eller för lite i stora hela.

Det enda som funkar är inte oväntat Wonder Woman (Gal Gadot). Hon är badass och har dessutom en bra egen signaturmelodi. I övrigt är detta skräp.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Zootopia (2016)

Jag har sett en nygjord animerad Disney-film och det är inte det vanligaste ska jag säga. Jag kan nog räkna dem på ena handens fingrar skulle jag tro och då räknar jag även med Pixar.

Zootopia fick heta Zootropolis i Europa eftersom ”Disney tyckte det var en bättre titel i just Europa”. Jo, just det, och sen fanns det tydligen ett danskt zoo som hade registrerat namnet Zootopia. Fånerier från Disney. Säg som det är istället.

Filmen handlar om kaninen Judy som flyttar från landet till storstan Zootopia för att bli polis, typ den första kaninpolisen nånsin. Hon blir placerad som trafikpolis men drömmer om att jobba med viktigare fall. Var försiktig med vad du drömmer om…

Jo, men det var väl trevligt det här. Det finns en hel del jag gillar och en del som inte riktigt funkar. Vad gillar jag? Jo, jag gillar själva detektivhistorien, utredningen som Judy och hennes nya kompis räven Nick grottar ner sig i. Det kändes som en film noir, eller i alla fall som en homage till klassiska noir-filmer. Många andra referenser till andra filmer dyker för övrigt upp, bl a Gudfadern och Hulken.

Utredningen har att göra med att en del av stadens rovdjur försvunnit spårlöst. När Judy och Nick till slut hittar dem visar det sig att de har blivit ”vilda”. Hehe, jaha, och vad var de tidigare? Hur som helst, i Zooptopia lever i alla fall rovdjur och byten sida vid sida och alla är lyckliga och kramas. Ingen äter ingen. Så det som har hänt är en stor kris.

Innan jag glömmer det, eftersom jag kommer gnälla en del, så kommer här mer positivt. Jag gillade lämlarna. De var roliga. Jag gillade sengångarna. Helt rätt jobb för dem och inte stressande alls för de som står i kö och bara vill få en liten liten sak gjort. Jag gillade mössen som var gangsters och hade isbjörnar som hejdukar. Kul. Miljöerna som filmen bygger upp är väldigt njutbara och det är ett stort plus.

Men. Som så ofta när jag ser filmer med antropomorfiska djur så kan jag inte låta bli att fundera på en del saker. Man gör tydligt att rovdjur är, eller i alla fall har varit, just rovdjur. Vad ska de äta nu? Har de blivit vegetarianer? Och växterna? Har inte de känslor och ett medvetande också om nu en mask har det? Eller har en mask det? Inget av detta berörs.

Poängerna som görs känns lite för övertydliga och samtidigt märkliga i den värld som filmen skapat. En kanin får kalla en annan kanin söt men inte kalla ett annat djur söt. Det är tydligen vilket N-ord man syftar på här. Man drar hela tiden paralleller till vår verkliga värld men jag förstår aldrig kopplingen mellan vårt samhälle och ”rovdjur versus växtätare”-frågan. Jag får inte ihop det fullt ut och därmed hamnar jag på det ändå höga betyget 3,5/5. Avslutningssången: njaaaeee.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

I den version jag såg, på Viaplay med engelskt tal, hade man överallt där det skulle ha stått Zootopia animerat om det till Zootropolis. Dessutom hade alla skådisar spelat in repliker på nytt och där sagt Zootropolis istället. Vilket roligt extrajobb.

La La Land (2016)

la-la-landTidigare i veckan så tillkännagav Oscarsjuryn vilka filmer som får chansen att tävla om en alldeles egen Oscarsstatyett den 28 februari (Heja Ove och Linus!). Det regnade priser över en viss film: La La Land, nåt så ovanligt (nuförtiden) som en musikal.

Musikal? Hmm, det låter läskigt kan man (läs: jag) tycka. Musikaler är absolut ingen favoritgenre. Nu finns det ju ändå musikaler jag kan uppskatta. Hair och Singin’ in the Rain är två exempel. Men överlag är det inte filmer jag aktivt söker upp.

Det som gjorde att La La Land fångade mitt intresse direkt när jag hörde talas om den stavas Damien Chazelle, mannen bakom Whiplash, en 2014 års bästa filmer. Whiplash var en så pass häftig bioupplevelse (sista kvarten!) att jag fick lov att undertrycka min aversion mot musikalgenren.

La La Land utspelas i film- och musikbranschens Los Angeles (givetvis, Oscarsjuryn älskar ju såna filmer). Vi möter Mia (Emma Stone) som jobbar som servitris och springer på auditions (ovanlig combo, not), och Sebastian (Ryan Gosling), en jazzpianist som drömmer om att öppna en klubb där man det ska spelas klassisk jazz. De båda stöter vid upprepade tillfällen på varandra i the city of stars och inleder efter initialt gnabb ett förhållande.

Tyvärr. Det är väl bara att säga det direkt. Jag föll inte som en fura för La La Land. Det är musikalformatet som inte funkar för mig. Jag hade hört att inledningen skulle vara fantastisk, ett magiskt musikalnummer på en motorväg. För mig kändes det mest som ett klipp ur tv-serien Fame där folk dansar på bilar. Jag tyckte inte själva musiken var nåt speciellt. Det är ett klassiskt musikalstycke och det funkar helt enkelt inte för mig.

Efter det drar själva storyn igång och här var det småmysigt och lite snyggt, bl a då vi fick se de inledande händelserna ur de bägge huvudpersonernas perspektiv. Två berättelsetrådar som så småningom möttes. Snyggt, som sagt.

Problemet var att jag inte kände nåt speciellt alls för nån av karaktärerna. När en scen håller på att bli intressant och ska få ett djup så övergår det till ett musikalnummer och jag kastas direkt ut ur filmen och sitter bara och väntar på att scenen ska ta slut.

Det är stilen på musiken och sången som jag finner otroligt ointressant. Jag försöker lyssna på orden för att känna av vad de försöker säga till varandra eller vad regissören försöker säga men det funkar inte. Jag har mest småtråkigt.

Den enda sång som slog an en sträng hos mig var den vackra och melankoliska ”City of Stars”. Vilken härligt sorgsen pianoslinga och fin scen när Gosling och Stone sjunger tillsammans vid pianot!

Jag hade väl inte supertråkigt under filmen och den var trots allt ganska snygg, med i alla fall en bra sång, så en stark tvåa får jag lov att dela ut.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioLa La Land har premiär idag fredag och att jag är gnällig beror förmodligen bara på att musikaler inte är min grej. Så för er andra är det nog bara att knalla iväg till biografen.

Andra (och troligen mer positiva) åsikter om filmen hittar ni nedan.

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Movies – Noir
Filmnight
Filmparadiset
Fiffis filmtajm
Absurd Cinema

 

Terminator Genisys (2015)

Då har jag sett filmen som hade 2015 års hittills mest utskällda trailer. Alla verkade överens om att detta skulle vara en riktigt skitfilm. En film full med tråkig cgi-action som bara försöker åka nostalgisnålskjuts på en gammal franchise. Dessutom var trailern en spoilerfest av tidigare ej skådat slag.

Apropå spoilers så förekommer nog sådana i resten av texten. Ni är varnade.

Terminator Genisys är en sammansmältning av The Terminator (1984) och Terminator 2: Judgement Day (1991) gjord med vår tids specialeffekter plus några twistar i själva storyn. För mig kan det här liksom aldrig bli nåt mer än ett underhållande tidsfördriv. Det finns inget som hetsar upp mig, och då syftar jag på både positiv och negativ upphetsning.

Det finns en del saker jag uppskattade. Jag hade inte så mycket förhandsinformation om själva handlingen eftersom jag inte läst på eller tittat så noga på den där trailern. När det visade sig att 1984 års Sarah Connor (Emilia Clarke) inte var den som behövde hjälp utan att det i själva verket var Kyle Reese (Jai Courtney, vem?) som var bortkommen och i stort behov av hjälp så tyckte jag det var ganska roligt.

Vad som var mindre roligt var att även skådisen Jai Courtney hade behövt lite hjälp att gjuta nåt sorts liv i sin rollfigur Kyle Reese. Courtney är lika rolig som en lyktstolpe. Totalt utan karisma. Han och Clarke ska ha nån sorts gnabbig relation men den blir mest fånig.

Läskigaste ögonblicket i hela filmen

Läskigaste ögonblicket i hela filmen

Clarke funkar väl hyfsat som Sarah Connor men jag tycker hon känns alldeles för olik Linda Hamilton från originalet. Vad spelar det för roll frågar ni er? Well, om man nu bygger mycket på att hela tiden referera tillbaka till originalet så känns det konstigt att Clarke är som en helt annan människa. Och då syftar jag inte på att hon är förändrad pga av den annorlunda tidslinjen i Genisys eftersom hon fick besök av en terminator redan när hon var nio år gammal. Nej, hon känns likväl som en annan person. Men skit i det, det var bara en detalj som skavde lite.

Att vi fick se flera versioner av Arnolds terminator (hur många, tre?) kändes kanske som en för mycket. Dessutom dök det upp en ny asiatisk version av ”flytande metall”-T-1000 som försvann omotiverat snabbt. Och så har vi då John Connor (Jason Clarke) själv som förvandlats till en nanoteknologi-Ultron med storhetsvansinne. Njaeee. Det blir lite väl mycket här kan jag tycka. Less is more brukar det heta. Här blev det more is less.

När jag skriver det här har jag precis lyssnat på halva /Filmcasts recension av Terminator Genisys och en sak podpojkarna nämner är att både T5 (och en film som Jurassic World) känns som fan fiction-versioner av populära filmserier. Jag håller med. De tycker även att det inte är riktigt rätt känsla att få av filmer som inte är fan fiction. Jag håller med. T5:s manus känns som att det är skrivet av fans som fått löpa amok och slänga in allt kul de har kunnat hitta på. Det funkar förmodligen alldeles utmärkt som fan fiction men som en ”riktig” film blir det lite för spretigt och bitvis förvirrande.

Med allt ovan sagt så hade jag ändå inte tråkigt under visningen. Inte på något sätt. Men mer än en trea kan det aldrig bli.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Förresten, glömde jag nämna att jag tyckte att det eviga temat om att tekniken tar över världen ändå var ganska bra gjort trots all sin övertydlighet? I filmens version av år 2017 stirrar folk på sina mobiltelefoner precis som man gör i tunnelbanans Taipei eller bussens Borås.

Skynet is Genisys: and it’s going live in 6 days, 6 hours and 6 minutes.

Här hittar ni fler åsikter om Terminator Genisys:

Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Movies – Noir
Filmparadiset
Filmitch
Den perfekta filmen (Fanny)
Flmr
Fripps filmrevyer

Thank You for Smoking (2005)

AaaaronJag tror det här var den andra filmen (efter Undergången) som jag såg med min torsdagsbiokompis Anders. Med jämna, eller ojämna, mellanrum går jag och Anders på bio på torsdagar och tittar på FILM. Ofta prettofilm, ofta anime, ofta bröderna Coen – och nu senast PTA:s Inherent Vice. Recensionen av Thank You for Smoking skrevs i september 2006.

Jag gick på bio och såg den politiskt inkorrekta satiren (doh, om den inte vore politiskt inkorrekt så vore det väl inte en satir) om lobbyister i USA. Jag gillade mycket i filmen. Dialogen och skådespelarinsatserna imponerade, främst då Aaron Eckhart som den leende ordbajsaren Nick Naylor, som lobbar för tobaksbolagen och det förträffliga med att röka – eller i alla fall det förträffliga med att ha friheten att kunna välja att röka ihjäl sig om man så önskar. Luncherna med de andra lobbyisterna (alkohol och vapen), spelade av Maria Bello (som jag nästan alltid gillar) och David Koechner, är riktigt underhållande. Roligast tyckte jag nog ändå Nicks besök hos Rob Lowe i Kalifornien var. Här gör tv-stjärnan Adam Brody en rolig insats som Lowes hyperinne och snabbpratande assistent. Värda att nämna av skådisarna är också William H. Macy (som nipprig senator) och veteranen Robert Duvall (som allsmäktig tobakskung).

En brist i filmen är Katie Holmes som på nåt sätt inte passar in i sammanhanget. Hon känns fortfarande som tagen ur en ungdomsserie på tv (vilket väl i och för sig är just det hon är). En annan brist är att Nicks son (Cameron Bright) är så där lillgammal som barn ibland kan vara i (amerikanska) filmer. Jag fick lite obehagliga Haley Joel Osment-vibbar här. Nåja, snart upptäcker ju Cameron knark så då slipper vi honom (för att vara lite satirisk själv). Jag vet inte om en satir behöver ha en poäng men jag kände lite att jag saknade just en poäng efter all smart dialog. Jag tyckte filmen rann ut i sanden och att satirsäcken aldrig riktigt knöts ihop, och betyget blir därför en stark trea istället för en svag fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Ladykillers (2004)

The LadykillersDet finns major Coen och minor Coen. The Ladykillers är minor minor Coen. Det är en märklig mix. Är det en hyllning? Men i såna fall till vad? Scary Movie? Buskis? Svenska pilsnerfilmer? Filmens humor fungerar inte. Det team som leds av Tom Hanks rollfigur har ingen vidare kemi. Humorn skaver och känns krystad. Tom Hanks utspökad med fult skägg som om han vore en sydstatsgeneral passar inte i rollen. Hans sydstatssläpande brytning var mest jobbig. Trots brister så finns det ändå saker jag gillar. Det finns en film noir-aktig känsla, en grotesk sådan. Filmen är förstås rent tekniskt väldigt välgjord vilket ger en märklig kontrast mot humorn, som inte kan bli lägre. Slutbetyget blir: snäppet bättre än Burn After Reading.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

#SFF14: Whiplash (2014)

sff_logoWhiplash är titeln på en gammal jazzklassiker som jag aldrig hade hört tidigare. Det är även titeln på den bästa filmen jag såg under Stockholm Filmfestival.

Filmen har två tydliga huvudrollskombatanter: Miles Teller (The Spectacular Now) spelar den aspirerande jazztrummisen Andrew Neiman och J K Simmons gör den demoniske och efter perfektion strävande musikläraren Terence Fletcher.

Filmen utvecklas till en batalj mellan Neiman och Fletcher. Till en början var dock filmen inte något som stack ut för mig. Neiman är en ganska osäker snubbe, men besatt av att bli en framgångsrik trummis. Fletcher är krävande, för att inte säga sadistisk. Han förnedrar och bryter ner sina elever snarare än försöker inspirera dem. Eller är det kanske tvärtom, att han därmed inspirerar dem?

Efter att Andrew blivit förnedrad men ändå till slut tagit en plats i Fletchers band så undrade jag litet var filmen skulle ta vägen. Nu var liksom det svåra över och Neiman var på väg mot framgång. Jag tänkte att det var en ganska mysig film men ändå inget superduperspeciellt. Visst, alla scener där Fletcher leder sina musiklektioner och repeterar med bandet är härliga. J K Simmons har en intensitet som går att ta på. Rollfiguren Fletcher är person som ser rätt igenom dig. Det är en person du inte bör ljuga för eller försöka lura. Han har pondus.

Miles Teller är bra som Andrew, som är besatt av att bli trummis och detta gör honom till en person som inte är helt igenom trevlig. Han är självisk och villig att lyckas även om det gör att andra misslyckas eller blir ledsna. Oavsett detta så hejade jag på honom hela filmen. Kanske för att han var mänsklig, kort och gott, på gott och ont. Dessutom: Teller måste ha tränat en hel del på sitt trummande inför filmen. Kanske t.o.m. tränat sig blodig? Som jag har förstått så har även Teller spelat trummor som yngre. I vilket fall så såg det aldrig ut som att det var på låtsas även om förstås själva ljudet (alltid?) är från en proffsmusiker. Teller är i alla fall perfekt i rollen.

Trots lovord om bra och intensiva scener och riktigt bra skådespelarinsatser så jag tyckte ändå att något saknades för en riktigt toppfilm. Exakt vad saknade jag? Ja, jag vet inte, men kanske ett riktigt bra slut skulle kunna väga upp det hela…

Förutom scenerna med Fletcher och bandet förekommer det några scener med Andrew och hans pappa plus då en obligatorisk familjemiddag. Resten av Andrews familj förstår inte riktigt vad som är så speciellt med att Andrew är med i Fletchers band eller vad det ska leda till. Nej, tacka vet jag fotboll.

Whiplash

Andrew träffar även Nicole, en tjej som jobbar på en biograf får Andrew och hans pappa brukar se på film tillsammans (vilken bra tradition). Andrew är intresserad av henne men har inte modet att börja prata med henne. Efter att ha lyckats ta sig in i Fletchers band så blir han mer självsäker och frågar ut henne på date. Lustigt det där med hur Andrews självförtroende växer efter sina musikaliska framgångar. Då är det som han själv tycker att han är en intressant person för Nicole. Han har liksom något att säga om sig själv, vad han vill. Sen när de väl är på date så frågar Andrew om vad Nicole har för mål i livet och då uppstår en litet pinsam situation eftersom Nicole inte har något bestämt mål (än). Hon pluggar liksom vidare bara för att plugga vidare. Andrew blir mycket förbryllad över detta. Har hon inget som driver henne?! Intressant.

Just när jag trodde att filmen kanske skulle tappa sin intensitet så hände något. Jag minns inte riktigt vad som hände eller exakt när det hände men Fletcher kör igång med en ny manipulationsmanöver för att locka fram det bästa ur Andrew (eller någon annan som kliver fram). Det blir konkurrens mellan platsen som trummis. Andrew måste vara förtjänt av den.

Från och med nu så var det som att någon höjde temperaturen i salongen. Jag svettades, satt och spände mig, undrade vart filmen skulle ta vägen, var nyfiken, njöt av trummandet. Efter en intensiv sekvens där Andrew försöker ta sig till en spelning får vi en kort respit innan det makalösa slutet.

Slutet. Jag blev nu ännu svettigare. Är det kanske någon som faktiskt höjt temperaturen i salongen? Det framkom nu att Fletcher är en manipulatör av gigantiska mått och han skyr inga medel för att locka fram ett geni. Det spelar ingen roll hur hård han är. Om geniet inte kommer fram så var det inte meningen. Om geniet kommer fram så var hans sätt det enda sättet att få fram det.

Jag skriver inte mer om slutet för att inte spoila för er som inte sett filmen än. Men jag var alltså helt trollbunden av det jag fick se och höra på vita duken.

Whiplash har svensk biopremiär 6 februari och då går ni och ser den. Jag kommer förmodligen se den igen då bara för att få uppleva den sista kvarten.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Sen tidigare har Henke på Fripps filmrevyer och Christian på Movies – Noir skrivit om Whiplash.

Om visningen: Jag kom i hyfsad tid men det var ändå en ganska lång kö på Grand. Efter att ha lokaliserat Henke och Christian nästan längst fram i kön var det bara att ansluta sig till dem. Insläppet kom igång ganska sent eftersom det pågick ett Face2Face efter en visning av dokumentären om Carl Johan De Geer. Som jag förstod så var det De Geer själv som frågades ut men jag kan ha fel. Hur som helst, till slut började folk strömma ut från salongen och vi kunde gå in, givetvis med siktet inställt på den bästa raden med extra benutrymme. Jag trodde att jag först skulle hindras vid insläppet av en förvirrad tjej som hade glömt sin biljett men jag var fräck och klev förbi henne när hon stannade upp. Vi fick perfekta platser men fortfarande återstod en logistisk pusselbit. Henkes kompis Johan skulle ansluta men han var sen efter att ha varit på en tidigare visning. Dessutom skulle han hinna med att köpa något att äta också. Det är stressigt ibland på festival!

Medan vi väntade såg vi en del vänner (däribland Har du inte sett den?-Markus och Tommy och Niklas från Den perfekta filmen) som passerade förbi framför oss där vi satt och njöt av våra bra platser. Till slut dök Johan upp med maten i handen. Var det en hamburgare? Aj, aj, inte ta med sådant matosigt i biosalongen, Johan! Eller var det bara en doftande fralla? När Johan kom in noterade jag först inte vad han hade med sig och när jag sen kände matos var jag på vippen att nämna för Henke att någon idiot hade köpt med sig varm mat i salongen. Jag hann hejda mig eftersom jag såg Johans (varma?) macka i ögonvrån. LOL. Och så började filmen…

När filmen var slut försvann Tommy, Niklas och Markus snabbt på väg till en annan film medan jag satt kvar i salongen under hela eftertexterna som i trance. När jag kom ut på trottoaren utanför Grand stod Johan, Henke och Christian där. Jag anslöt och vi började hyllade filmen. Well, alla hyllade den inte. Christian kallade det en mellanfilm. Whiplash! På väg hem på tunnelbanan lyssnade jag på låten Caravan från filmens soundtrack.

Up in the Air


Titel: Up in the Air
Regi: Jason Reitman
År: 2009
IMDb
| Filmtipset

Efter inledningen och de första fem minuterna visste jag att jag förmodligen skulle vara tvungen att ge filmen en fyra. Det är en fantastiskt snygg och steril miljö som målas upp. Den opersonliga stämningen skapas perfekt av regissör Reitman och huvudrollens George Clooney. One Hour Photo och några andra filmer med liknande tema/miljöer (det sterila opersonliga samhället) kommer jag att tänka på. Början är i princip en satir, och just hur det funkar på flygplatser är nåt jag känner igen och därför tycker är roligt. Clooney är perfekt i sin roll som väl påminner en hel del om hans roller i både Michael Clayton och Intolerable Cruelty (främst när Clooney håller/ska hålla sitt tal mot slutet).

En sak jag noterade var att det måste ha varit en body double när vi får se Vera Farmiga naken bakifrån i inledningen. Och ja, det passar kanske in i den konstgjorda miljön som Clooney & Co lever i. Filmen är som bäst när Clooney reser runt med den unga nyanställda Natalie (Anna Kendrick), träffar Vera igen, partar på tech-fest med inhyrd rappare (helt underbar sekvens). Sen tappar filmen tyvärr sin udd. Jag vet inte, det är som man inte vet riktigt hur man ska knyta ihop det hela, det flyter inte på på samma sätt. Man får inte till nån riktigt bra slutpoäng. Någonstans efter kanske en halvtimme så blev filmen bara sämre, men betyget stannar ändå på en svag fyra.

4-/5

PS. Lite research visade mycket riktigt att Vera Farmiga hade en body double, något hon själv var lite besviken på eftersom de hade spelat in scenen med henne själv också och hon själv tyckte att hon såg bra ut. Oh well.

PPS. En sak som gjorde att man inte riktigt kom fram till nåt riktigt slut i filmen var kanske att filmmakarna inte kunde bestämma sig om filmen handlade om människor som förlorar sina jobb (som de människor Clooney säger upp) eller om den handlade människor som lever ensamma (utan ryggsäck…) i en opersonlig värld (som Clooney).

%d bloggare gillar detta: