Terminator Genisys (2015)

Då har jag sett filmen som hade 2015 års hittills mest utskällda trailer. Alla verkade överens om att detta skulle vara en riktigt skitfilm. En film full med tråkig cgi-action som bara försöker åka nostalgisnålskjuts på en gammal franchise. Dessutom var trailern en spoilerfest av tidigare ej skådat slag.

Apropå spoilers så förekommer nog sådana i resten av texten. Ni är varnade.

Terminator Genisys är en sammansmältning av The Terminator (1984) och Terminator 2: Judgement Day (1991) gjord med vår tids specialeffekter plus några twistar i själva storyn. För mig kan det här liksom aldrig bli nåt mer än ett underhållande tidsfördriv. Det finns inget som hetsar upp mig, och då syftar jag på både positiv och negativ upphetsning.

Det finns en del saker jag uppskattade. Jag hade inte så mycket förhandsinformation om själva handlingen eftersom jag inte läst på eller tittat så noga på den där trailern. När det visade sig att 1984 års Sarah Connor (Emilia Clarke) inte var den som behövde hjälp utan att det i själva verket var Kyle Reese (Jai Courtney, vem?) som var bortkommen och i stort behov av hjälp så tyckte jag det var ganska roligt.

Vad som var mindre roligt var att även skådisen Jai Courtney hade behövt lite hjälp att gjuta nåt sorts liv i sin rollfigur Kyle Reese. Courtney är lika rolig som en lyktstolpe. Totalt utan karisma. Han och Clarke ska ha nån sorts gnabbig relation men den blir mest fånig.

Läskigaste ögonblicket i hela filmen

Läskigaste ögonblicket i hela filmen

Clarke funkar väl hyfsat som Sarah Connor men jag tycker hon känns alldeles för olik Linda Hamilton från originalet. Vad spelar det för roll frågar ni er? Well, om man nu bygger mycket på att hela tiden referera tillbaka till originalet så känns det konstigt att Clarke är som en helt annan människa. Och då syftar jag inte på att hon är förändrad pga av den annorlunda tidslinjen i Genisys eftersom hon fick besök av en terminator redan när hon var nio år gammal. Nej, hon känns likväl som en annan person. Men skit i det, det var bara en detalj som skavde lite.

Att vi fick se flera versioner av Arnolds terminator (hur många, tre?) kändes kanske som en för mycket. Dessutom dök det upp en ny asiatisk version av ”flytande metall”-T-1000 som försvann omotiverat snabbt. Och så har vi då John Connor (Jason Clarke) själv som förvandlats till en nanoteknologi-Ultron med storhetsvansinne. Njaeee. Det blir lite väl mycket här kan jag tycka. Less is more brukar det heta. Här blev det more is less.

När jag skriver det här har jag precis lyssnat på halva /Filmcasts recension av Terminator Genisys och en sak podpojkarna nämner är att både T5 (och en film som Jurassic World) känns som fan fiction-versioner av populära filmserier. Jag håller med. De tycker även att det inte är riktigt rätt känsla att få av filmer som inte är fan fiction. Jag håller med. T5:s manus känns som att det är skrivet av fans som fått löpa amok och slänga in allt kul de har kunnat hitta på. Det funkar förmodligen alldeles utmärkt som fan fiction men som en ”riktig” film blir det lite för spretigt och bitvis förvirrande.

Med allt ovan sagt så hade jag ändå inte tråkigt under visningen. Inte på något sätt. Men mer än en trea kan det aldrig bli.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Förresten, glömde jag nämna att jag tyckte att det eviga temat om att tekniken tar över världen ändå var ganska bra gjort trots all sin övertydlighet? I filmens version av år 2017 stirrar folk på sina mobiltelefoner precis som man gör i tunnelbanans Taipei eller bussens Borås.

Skynet is Genisys: and it’s going live in 6 days, 6 hours and 6 minutes.

Här hittar ni fler åsikter om Terminator Genisys:

Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Movies – Noir
Filmparadiset
Filmitch
Den perfekta filmen (Fanny)
Flmr
Fripps filmrevyer

Thor: The Dark World

PantsTitel: Thor: The Dark World
Regi: Alan Taylor
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Jag var en av få (?) som gillade första filmen om Tor ganska mycket. Den fick i alla fall en stabil trea. Jag fick vad jag väntade mig: helt ok underhållning med en ganska stor dos humor. Ett klagomål jag ofta hörde (och hör) om den filmen var att den var för liten. Tor var en Gud som färdades mellan galaxer men ändå utspelades en stor del av filmen, och slutuppgörelsen, i en dammig småstad i New Mexico. Just det var inget jag tänkte på när jag såg filmen även om jag kanske kan se det så här i efterhand. Jag hade roligt när Tor var på jorden och betedde sig udda och ville köpa en häst i husdjursbutiken. Charmigt. Det småskaliga var inget som jag störde mig på.

I uppföljaren slår man på den större trumman. Efter succén med The Avengers har man nog en betydligt större budget och nu är det inte småskaligt längre och jag veeeet inte om det blir så mycket bättre egentligen. För mig blev det mer generiskt (som Har du inte sett den?-boysen brukar säga) och lite tråkigare. Men nu är allt inte mörkt; det finns det ljuspunkter.

Visst är det lustigt hur många filmer nu för tiden som ska vara mörka. Det är mycket svart och mörkt i titlarna, eller hur? Star Trek Into Darkness, The Dark Knight, Transformers: Dark of the Moon, Dark Shadows… Ska det kanske återspegla den mörka värld vi lever i nu, med lågkonjunktur, fattigdom, tsunamis och klimathot. Nu ska givetvis direkt sägas att Thor: The Dark World iiiiiinte på något sätt är mörk. Det är lättsam matinéunderhållning och inget annat.

Loke (Tom Hiddleston) sätts av Oden (Anthony Hopkins) i husarrest i Asgård efter händelserna i The Avengers. Mamma Frigg (Rene Russo) håller fortfarande av sin son och besöker honom då och då och vill hitta gott i honom. Tor (Chris Hemsworth) har inte varit tillbaka till Midgård (jorden) efter händelserna i New York (i slutet av The Avengers). Han har fullt upp med att kriga i de andra världarna (av totalt nio) för att åter ge makten till Asgård och få till lite stabilitet i världe.. eh världarna. I Midgård råkar dock en viss Jane Foster transporteras genom en portal till en annan värld där hon hittar en muahahahamörk hemlighet som aldrig borde ha hittats. Det är med andra ord dags för Tor att komma tillbaks ner på jorden.

Filmens behållning för mig är Stellan Skarsgård. Haha, ja, det är sant. Jag kunde inte låta bli att småskratta under alla scener han är med i, och han är faktiskt med i förvånansvärt många. Är det en revy med Stefan & Krister jag ser? Lika rolig var inte Janes kompis och kvinnliga sidekick Darcy (Kat Dennigs). Hon påminde mig om den jobbiga sidekicken spelad av Justin Bartha i National Treasure-filmerna. De ska vara en sorts rolig nörd. Hur snygga som helst men glasögon och en rolig mössa och så… vips… är de nördar.

Filmens nästa behållning, efter en Skarsgård i kalsipper eller mindre, är givetvis Loke i form av nye favoriten Tom Hiddleston. Jag kan knappt förstå att det är samma skådis som spelade vampyr i Only Lovers Left Alive. Nu är han svarthårig och ganska blek även här men jag får ändå känslan av en helt annan skådis och tror att Hiddleston är något av en kameleont. Samspelet mellan bröderna Tor och Loke är det mest intressanta med filmen men jag tycker vi kanske får för lite av det.

Vad som inte riktigt funkar är den stora historien. Vi har en huvudskurk i form av svartalven Malekith (Christopher Eccleston). Han är ganska tråkig. Han har en storslagen plan som går ut på att använda Etern, den mystiska kraft som Jane hittade och fick i sig i början av filmen. Hela den delen av filmen bryr man sig liksom inte om, men så brukar det ju ofta vara. Etern är bara en MacGuffin. Det är bara det att då behöver resten – samspelet mellan rollfigurer, häftig action, etc. – vara det som lyfter filmen. Men, nej, det lyfter aldrig riktigt för mig. I mitten av filmen förekommer några evighetslånga krigsscener då Asgård attackeras och det bara känns som man vill visa sina 3D-effekter. Tråkigt!

Men jag ska inte vara för hård. Jag blev hyfsat underhållen, plus att jag fick se Heimdall (Idris ”Stringer Bell” Elba) utan hjälm och därför får filmen betyget ”hyfsad”.

betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom betyg_tom

%d bloggare gillar detta: