Captive State (2019)

Captive State är väl en mix av den klassiska tv-serien V och blockbustern Independence Day. Utomjordningar har invaderat jorden och styr med järnhand över människorna.

Ockupationen har pågått i flera år och motståndsrörelser har växt fram. I det avseendet är det kanske mer likt V än Independence Day. Här får vi ju inte några scener där en Will Smith-typ slår en alien på käften och kaxigt med glimten i ögat säger ”Welcome to Earth!”, minuten efter att hans bästa vän har omkommit.

Captive State är en film som är betydligt mer småskalig (än Independence Day). Vi får knappt se utomjordningarna. Istället är det fokus på människorna och hur de agerar i den här situationen. Ska man bli en quisling eller försöka kämpa emot?

En av motståndsmännen spelas för övrigt av en man vid namn James Ransone. För mig kommer han alltid vara den enerverade idioten Ziggy i The Wire (yay!).

Upplägget påminner om filmer där nazister under andra världskriget har ockuperat ett land. Det är samma där. Vidkun? Eller gå undercover, låtsas samarbeta, för att sen offra sig själv? Det kanske är det enda sättet. Oj, oj, nu kom jag att tänka på avsnitt 10 av Star Wars-serien Andor och främst Stellan Skarsgårds episka monolog i slutet.

Captive State är inte alls lika bra som Andor. Den känns lite trist och ospännande trots ämnet. Då kan det inte bli toppbetyg.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Stellans Skarsgårds monolog från Andor. Jag älskar hans cyniska lilla självmedvetna smil i slutet, precis innan han säger ”Everything!”.

Borg (2017)

”Borg? Sounds Swedish”. Jag tycker det är kul att Borg gjordes. En svensk storsatsning (relativt sett) på en biopic om en svensk idrottslegend, det hör inte till ovanligheterna. Utomlands, eller åtminstone i USA, fick filmen heta Borg vs McEnroe, vilket jag nästan kan tycka är en bättre titel. Den är åtminstone mer insäljande. Sverrir Gudnason är perfekt i rollen som den på ytan känslokalle Borg och Shia LaBeouf är lika bra som den färgstarke McEnroe. Tennisscenerna från finalen i Wimbledon 1980 är bra gjorda (det ser nästan ut som att de spelar på riktigt) och det blev faktiskt spännande. Det jag kanske gillade mest är hur Borg och McEnroe finner varandra och inser att de är mer lika än omvärlden anar. Slutligen en kul detalj: det är Björns son Leo som spelar Borg som hetlevrad racketslängande grabb.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Dune (2021)

Dune! Det har tydligen länge varit en dröm för Denis Villeneuve att filmatisera Frank Herberts ofilmbara roman (och senare bokserie) från 60-talet. Nu har det skett. Kombinationen science fiction och Denis Villeneuve kan ju knappast gå fel, i alla fall inte om man tittar på fransk-kanadickens track record. Arrival och Blade Runner 2049 är mer eller mindre perfekta filmer (BR2049 lite mindre perfekt).

Vad är det som gör Dune ofilmbar? Ja, själv har jag inte läst nån av böckerna så det är svårt för mig att säga. Det jag hört är att stoffet är så gigantiskt att det inte går att komprimera ihop till en enda film. Nu vet jag inte om man här pratar om alla böckerna (Herbert skrev sex stycken) eller om det bara handlar om den första boken. Men jag antar att enbart den första är tillräcklig för att ge en manusförfattare huvudbry.

Tidigare har Alejandro Jodorowsky försökt sig på en filmatisering. Hans misslyckande skildras i dokumentären Jodorowsky’s Dune. Även David Lynch har försökt och faktiskt ”lyckats” få till en film. David Lynchs Dune får bottenbetyg av mig och det är hans klart sämsta film.

Skulle Villeneuve lyckas? Ja, givetvis. Dune är en mäktig film och det var en mäktig upplevelse att se den på bio. Ljudet, ljudspåret, fotot, stämningen, bilderna, vyerna, sanden, maskarna, arkitekturen, ornithoptern, ja, allt var perfekt in i minsta detalj.

Skådisarna? Perfekta. Det är verkligen en strålande rollbesättning: Oscar Isaac, Rebecca Ferguson, Stellan Skarsgård, Javier Bardem, etc, etc. Ja, sen har vi även Timothée Chalamet i huvudrollen som den unge Paul. Chalamet har aldrig varit nån favorit för mig. Det känns som att han bara har ett uttryck (brooding). Här funkar han även om han inte lyfter filmen.

Själva historien som berättas kanske inte är perfekt eller fullbordad men för mig så räckte filmens världsbyggande för att göra mig nöjd. Det är en lång film men jag hade aldrig tråkigt. De 156 minuterna rullade på i snabbt takt då jag var som uppslukad av de världar som Villeneuve visade upp. Nu ser jag fram emot del två… och del tre?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

I den nya podcasten Nätrullarna pratar jag och Daniel mer ingående om Dune. Lyssna här eller på Spotify.

King Arthur (2004)

Stellan, bäst i filmen?

Haha, när jag läser min gamla text om King Arthur kan jag inte förstå hur jag kunde vara så snäll att jag delar ut en tvåa. Jag kan inte tänka mig att jag skulle gjort det idag om jag känt på samma sätt. Fast grejen är att jag nog inte hade känt på samma sätt. Jag hade förmodligen kollat in filmen en fredagkväll efter jobbet och ändå tyckt att den var helt ok eftersom jag ville vila hjärnan. Min text om King Arthur skrevs i september 2004.

Arthur är en sarmatisk (jepp) riddare som slåss, mer eller mindre mot sin vilja, för romarna mot ondskefulla saxare i Britannien tillsammans med sina riddarkompisar runt det runda bordet. En annan fiende (eller vän?) är woaderna som leds av den kroppsmålade Merlin. Även Guinevere i Keira Knightleys kroppsmålade gestalt dyker upp. (Min kommentar: mycket kroppsmålning blir det.)

Jag hade gärna velat skriva: ”Hoho, ja vilket spektakel! En dålig men maffig matiné som i sin kasshet är ganska underhållande”. Men tyvärr, slutintrycket är att det var förbaskat tråkigt. Pompöst och uppumpat med tomma ord om frihet som de inblandade inte verkade tro på själva blandas med flåshurtiga krigarjargongskämt som faller platt. Mest patetiskt är en instoppad kärleksscen bakom flortunna draperier mellan Guinevere och Arthur (Clive Owen). Irriterande är också Lancelot (genomtråkige Ioan Gruffudd) som rider omkring och kastar blickar på Guinevere utan att det leder nån vart alls.

Stellan Skarsgård är smårolig i sin roll som elak saxare utan samvete men det blir ändå kalkon av det hela. Danske Mads Mikkelsen sköter sig också. Den halvomtalade scenen med slaget på isen är för lång och bara löjlig tyckte jag. Slutet är plågsamt dåligt. Snudd på bottenbetyg, men ok då, en svag tvåa får det bli till denna film som försöker surfa på Sagan om ringen-vågen men gör en djupdykning i Marianergraven i stället.

Filmmakarna har valt att inte skildra Arthursagan som en legend med övernaturliga inslag utan försökt återge verkligheten bakom (om det nu fanns en sån). Det är väl inget fel i det om man lyckas göra en bra film av det men själv hade jag velat ha mer magi à la Svärdet i stenen med trollkarlen Merlin i spetsen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arn: Riket vid vägens slut (2008)

Dags för några ord om den andra och avslutande delen i filmerna om Arn. Jag har för mig att det även skulle komma en tv-serie men om jag minns rätt så hoppade SVT av och sen skulle väl TV4 vara med men sen blev det inget till slut ändå. Texten om Arn: Riket vid vägens slut skrevs i september 2008.

Då har jag sett del två i det här något överdrivet hånade svenska storfilmsprojektet (del ett fick 3-/5 av mig). Arn befinner sig i Det Heliga Landet som korsriddare medan hans älskade Cecilia uthärdar på ett kloster hemma i Västra Götaland. Till slut kommer Al Ghouti (som han kallas av araberna) ändå hem till Sverige och kastas så småningom in i striden om kungakronan. Det står mellan Sverkersätten (som stöds av de ondskefulla danskarna) och Folkungaätten som av någon anledning betraktas som god enligt filmens logik.

Nja, det finns inte så mycket att säga egentligen. Filmen känns platt och feg. Det finns ingen originalitet utan man försöker få till en film som ska tilltala alla och ingen. Jag ställer mig frågande till varför man har valt just dansken Peter Flinth att stå vid rodret för det dyraste svenska filmprojektet någonsin. Vad kvalificerat Flinth för detta? Jo, ett tv-avsnitt av Wallander samt Olsen Banden Junior (danska Lilla Jönssonligan). Ok då, han har gjort en film som heter Örnens öga som utspelar sig i 1200-talets Danmark och det är kanske där vi har förklaringen.

Filmen är, hur konstigt det än låter, ändå hyfsad trots att den är platt och feg. I sina bästa stunder är den sevärd, i sina sämsta stunder behöver man ändå inte ha skämskudde. Man har slängt in en ganska rolig norrman som funkar som komisk avlastning till den gravallvarlige Arn. Ett problem med filmen är att avsnitten med Arn som korsriddare i Det Heliga Landet känns alltför komprimerade. Jag kände likadant när jag såg den första filmen. Arns möte med muslimerna och främst Saladin är det som är bäst i hela filmen och tyvärr känns det genomstressat för att Arn snabbare ska komma hem till kriget mot danskarna.

Men, men, nu kan ju filmen inte vara tre timmar lång; det är kvalitetsnivån för låg för. Jag ger den ändå godkänt trots allt. Den största bristen är nog att man inte känner speciellt mycket för karaktärerna. Arn och Cecilias kärlekshistoria berör inte riktigt som den skulle ha gjort i en riktigt bra film. En sista kommentar är att Gustaf Skarsgård som Kung Knut funkade den här gången, kanske för att han nu hade klippt sig. En annan litet lustig detalj var att både Cecilia och Arn ser likadana ut hela tiden trots att över 20 år passerar. Jag förstår inte riktigt hur filmmakarna tänkt där.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Det kom faktiskt en tv-serie i sex delar som 2010 sändes i TV4.

Arn: Tempelriddaren (2007)

För några dagar sen postade jag ett inlägg om den svenska kalkonfilmen Tre solar. Idag handlar det återigen om ett försök att göra en svensk historisk film. Denna gång blev dock resultatet mer lyckat. Texten om Arn: Tempelriddaren skrevs i december 2007.

Detta års familjejulfilm blev inte helt oväntat Arn. Det var liksom minsta motståndets lag. Jag föreslog The Darjeeling Limited men blev nedröstad, och eftersom Wes Anderson inte är någon personlig favorit så blev det Arn.

Mjaha, historien i korthet då: Arn som barn skadas i olycka, överlever, skickas till kloster som ett sätt att tacka Gud, återvänder från klostret, blir kär i grannflickan Cecilia vars familj stöder ”fel” kung, vilket resulterar i att Arn blir korsriddare i Det Heliga Landet för att skydda Jerusalem och att Cecilia skickas till kloster.

Haha, jag blev faktiskt en aning positivt överraskad. Jag var rädd att det skulle vara fullständigt skrattretande skräp i stil med Tre solar (tidernas svenska kalkon) men filmen är faktiskt sevärd även om den har problem med att få till ett driv i berättelsen samt levandegöra den viktigaste karaktären, nämligen Arn själv. Själv gillade jag början av filmen, när Arn är pojke, växer upp på klostret osv. Det brukar vara tvärtom: när en barnskådis gestaltar huvudpersonen så väntar man på att hen ska växa upp så att man kan lära känna karaktären. Problemet är att Joakim Nätterqvist som spelar Arn som vuxen har ungefär lika mycket karisma och repliker som barnskådisen. Vad vill han? Vem är han? Varför är Cecilia kär i honom? Man får inte svar på någon av frågorna.

När filmen utspelas i öknen kring Jerusalem så lyfter det en aning och man får lite Kingdom of Heaven-känsla. Men även här är scenerna för korta och ytliga. Man hinner aldrig få en känsla för karaktärerna. Jag får för mig att man har tryckt ihop material för två filmer till en film. Bättre hade varit att berätta historien som utspelas i Sverige fullt ut, och sen låta den andra filmen fokusera helt på handlingen i Det Heliga Landet. Men, men. Filmen är ändå snygg och hyfsat välgjord och jag kan inte ge den underkänt men den får det sämsta betyg den kan få men ändå vara godkänd.

Några kommentarer om skådisarna, vilka som funkade och vilka som inte funkade. Funkade: Stellan Skarsgård, Sven-Bertil Taube, Milind Soman (spelade Saladin), Bibi Andersson. Funkade inte: Michael Nyqvist (har jobbiga manér som inte känns medeltida), Joakim Nätterqvist (ledsen pudel), Sofia Helin (ville men kunde inte), Gustaf Skarsgård (åh, vad dålig han var!).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Mina gamla tankar om uppföljaren Arn: Riket vid vägens slut kommer på onsdag.

Cinderella (2015)

Jag gillar sagor, det har jag alltid gjort. Så nu när Disney har fått för sig att göra om sina klassiska tecknade filmer till vanliga spelfilmer kan jag inte låta bli att titta på dem. Senaste i raden är Askungen. Till skillnad från Maleficent som var mer gritty så är det här verkligen sagokänsla i kvadrat. Kostymerna är kitchiga i kubik och scenografin är överdådig. Guldet glittrar lika mycket som guldet gjorde uppe i Asgård i den första Thor-filmen, vilket kanske inte är så konstigt då det är Kenneth Branagh som regisserat bägge filmerna. Jag kan inte låta bli att tänka på det svenska kungahuset och Victoria och Daniels historia. Jag undrar om filmen låtit sig inspireras av den? Till stora delar är det samma story fast med ombytta könsroller: den vanliga flickan från folket gifter sig med kronprinsen. Lily James är bra som den genomgoda Ella, men tänk hur magisk Alicia Vikander hade varit. Insikt kommen till i detta nu: cinder betyder aska, lägg sen till namnet Ella och du får Cinderella.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Avengers: Age of Ultron (2015)

SF har nåt som de kallar för Bioklubben. Det funkar så att du blir medlem och sen får du poäng för varje biobiljett du köper. När du nått upp till ett visst antal poäng kan du använda poängen för att lösa ut nya biobiljetter. Ungefär som när man får EuroBonus-poäng när man flyger med SAS som man kan utnyttja till andra resor. Det här låter ju jättefint och smidigt. På SF:s hemsida kan man enkelt och i god tid innan visningen köpa sina biljetter, välja de platser man vill ha i salongen, registrera sitt bioklubbsnummer så att man får poäng. Man kan gå in på sin egen sida för att se hur många poäng man har och när man måste använda dem. Ett litet aber är nämligen att man måste utnyttja sina poäng inom en viss tid, annars förfaller de.

Nu kan man ju enkelt använda sina poäng när man som köper sina biljetter via nätet, så det där med att poängen försvinner ska ju inte vara nåt problem. Eller vänta nu… det visar sig att det INTE går att använda poäng när man köper biljetter via nätet. Hur tänkte SF där?! Tänkte de överhuvudtaget? Eller handlar det om att SF faktiskt inte vill att man ska kunna använda sina poäng via nätet? Att de vill att det ska vara lite bökigt? Göra det svårt för kunderna och tjäna mer pengar? Inte ok.

Det enda sättet att utnyttja sina poäng är i en kassa på en biograf. Det här låter kanske inte så farligt, men grejen är att jag vill kunna köpa mina biljetter i god tid före visningen. Jag vill se den där grafiken där jag kan se vilka platser som är tillgängliga och sen välja den plats jag vill ha. Jag vill göra detta i god tid och sen vill jag kunna komma till biografen ganska nära inpå visningen med en kaffe i handen och hämta ut min biljett i en biomat. Dessutom måste det – det bara måste – vara möjligt och rent av en barnlek att lösa det rent tekniska med att använda sina poäng via nätet. Man kan ju göra allt annat via nätet för bövelen. Nä, det här måste SF ta och fixa. Pronto.

Jag har varit medlem i Bioklubben i drygt ett år och jag har samlat in och blivit av med hur många poäng som helst. I lördags var faktiskt första gången jag lyckades utnyttja mina poäng då jag löste ut en biljett för att se den senaste Avengers-filmen på en lunchvisning på Sergel. Jag passade på att fråga personalen där varför det inte gick att utnyttja sina poäng via nätet och fick svaret att det fanns nåt tekniskt problem… men att det var på gång. Tekniskt problem, my ass, säger jag. På gång… jag tror det när jag ser det. Fixa och fixa nu. Jag är programmerare, jag kan hjälpa till. Det är bara att ringa. Jag gör det gratis. Det tar en kvart, jag lovar.

Ultron

Ultron: En ganska tråkig skurk som dessutom verkade ha en mun gjord av nån typ av okänd elastisk metall. Det såg bara konstigt ut när han pratade. Visst var det William Hurt som gjorde rösten?

Aaaaaaanyway. Avengers: Age of Ultron var det. Den första filmen jag såg med filmspanarna var faktiskt just den första Avengers-filmen. Den fick godkänt av mig. En underhållande 3,5/5 men det är inte Guds gåva till människorna som många verkar vilja hävda. Min förväntningar på uppföljaren var varken höga eller låga. Jag vet inte ens om de existerade. Joel nämnde i onsdags när vi sågs för att se Miraklet i Viskan att han funderade på att se Avengers: Age of Ultron direkt efteråt. Jag hade inte ens koll på att den redan hade premiär.

Jag tror mitt relativa ointresse kan bero på en viss mättnad. Marvel Studios formligen sprutar ur sig filmer, och är det inte Marvel Studios själva så är det ändå filmer om andra Marvel-karaktärer som X-Men eller Spindelmannen. Och då har vi inte ens nämnt DC-snubben Stålmannen.

I Avengers: Age of Ultron så kastas vi direkt in i den i mitt tycke rätt förvirrade handlingen. Våra hjältar är i kast med att anfalla ett Hydra-högkvarter i ett östeuropeiskt land. Hydra är skurkarna. I högkvarteret finns Lokes spira… äh, skit samma, jag orkar inte redogöra för mer om handlingen. En sak leder till en annan och plötsligt har Tony Stark och Bruce Banner skapat en artificiell intelligens kallad Ultron som flyr via Internet och nu vill förgöra världen.

Handlingen är ändå inte det intressanta. Karaktärerna och hur de samverkar är det intressanta. Det var väl just detta som var roligast med den första filmen, t ex hur Tony Stark och Steve Rogers inte kan sluta att gnabbas. I den här uppföljaren tycker jag inte riktigt samspelet räcker till för att det ska bli en lika bra film.

En sak som jag inte kan låta bli att störa mig på var att vi fick träffa på två mutanter från X-Men också: Quicksilver (torrbollen Aaron Taylor-Johnson med usel accent) och Scarlet Witch (duktiga Elizabeth Olsen, helt utan accent). Quicksilver såg vi ju i den senaste X-Men-filmen där han dessutom ägde den absolut coolaste scenen. Eftersom Marvel inte äger filmrättigheterna till X-Men, men på nåt sätt ändå äger rättigheterna till karaktärer därifrån, så har det gjorts ett avtal som säger att Scarlet Witch och hennes tvillingbrorsa Quicksilver får vara med i Marvels filmer men de får inte vara mutanter. Haha, helt galet. I Avengers: Age of Ultron är de alltså inte mutanter utan förädlade människor, dvs ett resultat av Hydras experiment på människor. Men som jag har förstått det så är det här egentligen inget konstigt i serietidningsvärlden där det är accepterat att det finns en mängd parallella universum där saker och ting kan vara olika. Black Widow kanske flirtar mer med Captain America än med Hulk t ex.

Nåja. Scarlet Witch är faktiskt med i filmens bästa scen, tillsammans med den vad jag trodde något bleke karaktären Hawkeye (Jeremy Renner). Mitt under slutstriden håller Hawkeye ett litet pepptal där han pushar Scarlet Witch att anta utmaningen och bli en Avenger. Bra grejor.

En sak jag gillade var att både Black Widow och Hawkeye konstaterar att de inte har superkrafter (som de andra) utan är vanliga människor men att de ändå har nåt att bidra med i Avengers-gruppen.

Vad mer? Ja, jag har inte så mycket att säga faktiskt. Actionsekvenserna är ganska tråkiga. Den inledande attacksekvensen hade dessutom tydlig och tråkig cgi i form av helt datoranimerade Tor- och Black Widow-karaktärer. Jag trodde vi konstaterade redan i The Matrix Reloaded att detta inte funkar. Slutuppgörelsen är lite långdragen. Under eftertexterna dyker Jar Jar Binks upp i extrascen. En helt ok popcorn-rulle är vad detta är. Fem delat med två känns som ett rimligt betyg.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Idag skriver även Rörliga bilder och tryckta ord och Fripps filmrevyer om Avengers: Age of Ultron, och sen tidigare har Fiffis filmtajm och Flmr delat ut sina domar. Även Den perfekta filmen poddar om filmen idag. Och nu har även The Nerd Bird spanat in hämnarna (i IMAX).

Thor: The Dark World

PantsTitel: Thor: The Dark World
Regi: Alan Taylor
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Jag var en av få (?) som gillade första filmen om Tor ganska mycket. Den fick i alla fall en stabil trea. Jag fick vad jag väntade mig: helt ok underhållning med en ganska stor dos humor. Ett klagomål jag ofta hörde (och hör) om den filmen var att den var för liten. Tor var en Gud som färdades mellan galaxer men ändå utspelades en stor del av filmen, och slutuppgörelsen, i en dammig småstad i New Mexico. Just det var inget jag tänkte på när jag såg filmen även om jag kanske kan se det så här i efterhand. Jag hade roligt när Tor var på jorden och betedde sig udda och ville köpa en häst i husdjursbutiken. Charmigt. Det småskaliga var inget som jag störde mig på.

I uppföljaren slår man på den större trumman. Efter succén med The Avengers har man nog en betydligt större budget och nu är det inte småskaligt längre och jag veeeet inte om det blir så mycket bättre egentligen. För mig blev det mer generiskt (som Har du inte sett den?-boysen brukar säga) och lite tråkigare. Men nu är allt inte mörkt; det finns det ljuspunkter.

Visst är det lustigt hur många filmer nu för tiden som ska vara mörka. Det är mycket svart och mörkt i titlarna, eller hur? Star Trek Into Darkness, The Dark Knight, Transformers: Dark of the Moon, Dark Shadows… Ska det kanske återspegla den mörka värld vi lever i nu, med lågkonjunktur, fattigdom, tsunamis och klimathot. Nu ska givetvis direkt sägas att Thor: The Dark World iiiiiinte på något sätt är mörk. Det är lättsam matinéunderhållning och inget annat.

Loke (Tom Hiddleston) sätts av Oden (Anthony Hopkins) i husarrest i Asgård efter händelserna i The Avengers. Mamma Frigg (Rene Russo) håller fortfarande av sin son och besöker honom då och då och vill hitta gott i honom. Tor (Chris Hemsworth) har inte varit tillbaka till Midgård (jorden) efter händelserna i New York (i slutet av The Avengers). Han har fullt upp med att kriga i de andra världarna (av totalt nio) för att åter ge makten till Asgård och få till lite stabilitet i världe.. eh världarna. I Midgård råkar dock en viss Jane Foster transporteras genom en portal till en annan värld där hon hittar en muahahahamörk hemlighet som aldrig borde ha hittats. Det är med andra ord dags för Tor att komma tillbaks ner på jorden.

Filmens behållning för mig är Stellan Skarsgård. Haha, ja, det är sant. Jag kunde inte låta bli att småskratta under alla scener han är med i, och han är faktiskt med i förvånansvärt många. Är det en revy med Stefan & Krister jag ser? Lika rolig var inte Janes kompis och kvinnliga sidekick Darcy (Kat Dennigs). Hon påminde mig om den jobbiga sidekicken spelad av Justin Bartha i National Treasure-filmerna. De ska vara en sorts rolig nörd. Hur snygga som helst men glasögon och en rolig mössa och så… vips… är de nördar.

Filmens nästa behållning, efter en Skarsgård i kalsipper eller mindre, är givetvis Loke i form av nye favoriten Tom Hiddleston. Jag kan knappt förstå att det är samma skådis som spelade vampyr i Only Lovers Left Alive. Nu är han svarthårig och ganska blek även här men jag får ändå känslan av en helt annan skådis och tror att Hiddleston är något av en kameleont. Samspelet mellan bröderna Tor och Loke är det mest intressanta med filmen men jag tycker vi kanske får för lite av det.

Vad som inte riktigt funkar är den stora historien. Vi har en huvudskurk i form av svartalven Malekith (Christopher Eccleston). Han är ganska tråkig. Han har en storslagen plan som går ut på att använda Etern, den mystiska kraft som Jane hittade och fick i sig i början av filmen. Hela den delen av filmen bryr man sig liksom inte om, men så brukar det ju ofta vara. Etern är bara en MacGuffin. Det är bara det att då behöver resten – samspelet mellan rollfigurer, häftig action, etc. – vara det som lyfter filmen. Men, nej, det lyfter aldrig riktigt för mig. I mitten av filmen förekommer några evighetslånga krigsscener då Asgård attackeras och det bara känns som man vill visa sina 3D-effekter. Tråkigt!

Men jag ska inte vara för hård. Jag blev hyfsat underhållen, plus att jag fick se Heimdall (Idris ”Stringer Bell” Elba) utan hjälm och därför får filmen betyget ”hyfsad”.

betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom betyg_tom

The Girl with the Dragon Tattoo

Rooney MaraTitel: The Girl with the Dragon Tattoo
Regi: David Fincher
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

Det var ganska mycket hysteri svenska medier när det stod klart att det skulle komma en Hollywoodfilmatisering av Stieg Larssons succédeckare, och att det dessutom var David Fincher som skulle stå för regin. David Fincher! Som Micke Blomkvist skulle vi få se James Bond aka Daniel Craig och de unga heta Hollywoodtjejerna slogs om att få spela Lisbeth Salander. Det var många som gick upp i brygga i film-Sverige. När sedan inspelningarna startade, inte nånstans i USA utan i Sverige (!) blev hysterin inte mindre. För en gångs skulle hade man i denna remake valt att inte flytta handlingen till USA som t ex i Let Me In där det hela inte utspelades i ett snöigt Blackeberg utan i ett soligt New Mexico. Jag drogs nog själv med lite i hysterin och letade efter filmteam när jag rörde mig i Stockholm eller Uppsala.

Obs! Det förekommer nog en del spoiler nedan för er som inte sett filmen.

Beslutet att go all in när det gäller det svenska funkade inte för mig. Det är möjligt att man har tänkt så att det exotiska Sverige är en så stor del av handlingen att det inte går att ändra på. Att det liksom är för känt att det är just Sverige det utspelas i. Det är mycket möjligt att det funkar för icke-svenskar men för mig blir det bara fånigt när Daniel Craig försöker säga ”Hedeby” på nåt sorts svenskt uttal trots att han i övrigt pratar brittisk engelska. Men Salander (Rooney Mara), ja, hon pratar nån sorts Fargo-engelska. Njaaee, sånt här stör mig, sorry.

Faktum är att inte mycket känns rätt för mig. Faktum är att det mesta känns fel. Allt känns genomstressat, trots att filmen precis som den svenska är för lång. Salander är ingen power girl. Hennes beteende känns påklistrat snarare än naturligt. Man har ändrat på vissa saker som gör att kanterna på Salander känns lite mindre skarpa. Hon blir mer sårbar. Jag gillar det inte.

Sen har Blomkvist plötsligt fått en dotter som är en rackare på bibelcitat. Jaha, varför har man gjort den ändringen? Det var ju Salander som skulle komma på det där med bibelcitaten. Haha, nu börjar låta riktigt gnällig märker jag, men vafan, det bjuder jag på.

Ytterligare en detalj som gjorde Salander sämre var att hon här inte har möjlighet att göra nåt för att rädda Martin i slutet i bilen. I den svenska väljer hon tydligt att INTE rädda honom trots att hon har chansen. Var det inte t.o.m. så att hon släpper en tändare som gör att bilen tar eld? Eller har jag drömt det? Eller var det i boken det var så? Nåväl, det är en tydlig skillnad i alla fall. Och jag gillar det bättre när Salander är mer badass.

Visst, filmen är snyggare, mycket snyggare, och möjligen mer spännande, än den svenska. Skådisarna gör sitt jobb. Mara är riktigt bra som Salander, det är bara det att jag gillade karaktären bättre i originalfilmen. Craig, det måste jag erkänna, känns lite trött här. Det kan faktiskt inte bli godkänt till The Girl with the Dragon Tatto. Så det så.

2/5

Sofia på Rörliga bilder och tryckta ord skrev nyligen om filmen och hon tycker lite annorlunda än jag.

%d bloggare gillar detta: