Arn: Riket vid vägens slut (2008)

Dags för några ord om den andra och avslutande delen i filmerna om Arn. Jag har för mig att det även skulle komma en tv-serie men om jag minns rätt så hoppade SVT av och sen skulle väl TV4 vara med men sen blev det inget till slut ändå. Texten om Arn: Riket vid vägens slut skrevs i september 2008.

Då har jag sett del två i det här något överdrivet hånade svenska storfilmsprojektet (del ett fick 3-/5 av mig). Arn befinner sig i Det Heliga Landet som korsriddare medan hans älskade Cecilia uthärdar på ett kloster hemma i Västra Götaland. Till slut kommer Al Ghouti (som han kallas av araberna) ändå hem till Sverige och kastas så småningom in i striden om kungakronan. Det står mellan Sverkersätten (som stöds av de ondskefulla danskarna) och Folkungaätten som av någon anledning betraktas som god enligt filmens logik.

Nja, det finns inte så mycket att säga egentligen. Filmen känns platt och feg. Det finns ingen originalitet utan man försöker få till en film som ska tilltala alla och ingen. Jag ställer mig frågande till varför man har valt just dansken Peter Flinth att stå vid rodret för det dyraste svenska filmprojektet någonsin. Vad kvalificerat Flinth för detta? Jo, ett tv-avsnitt av Wallander samt Olsen Banden Junior (danska Lilla Jönssonligan). Ok då, han har gjort en film som heter Örnens öga som utspelar sig i 1200-talets Danmark och det är kanske där vi har förklaringen.

Filmen är, hur konstigt det än låter, ändå hyfsad trots att den är platt och feg. I sina bästa stunder är den sevärd, i sina sämsta stunder behöver man ändå inte ha skämskudde. Man har slängt in en ganska rolig norrman som funkar som komisk avlastning till den gravallvarlige Arn. Ett problem med filmen är att avsnitten med Arn som korsriddare i Det Heliga Landet känns alltför komprimerade. Jag kände likadant när jag såg den första filmen. Arns möte med muslimerna och främst Saladin är det som är bäst i hela filmen och tyvärr känns det genomstressat för att Arn snabbare ska komma hem till kriget mot danskarna.

Men, men, nu kan ju filmen inte vara tre timmar lång; det är kvalitetsnivån för låg för. Jag ger den ändå godkänt trots allt. Den största bristen är nog att man inte känner speciellt mycket för karaktärerna. Arn och Cecilias kärlekshistoria berör inte riktigt som den skulle ha gjort i en riktigt bra film. En sista kommentar är att Gustaf Skarsgård som Kung Knut funkade den här gången, kanske för att han nu hade klippt sig. En annan litet lustig detalj var att både Cecilia och Arn ser likadana ut hela tiden trots att över 20 år passerar. Jag förstår inte riktigt hur filmmakarna tänkt där.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Det kom faktiskt en tv-serie i sex delar som 2010 sändes i TV4.

Johan Falk: Vapenbröder (2009)

VapenbröderJohan Falk är tillbaka igen! Eller man kanske snarare ska säga att Frank Wagner är tillbaka. I Vapenbröder får vi nämligen följa Frank (Joel Kinnaman) när han går djupt undercover i Seth Rydells gangstergäng. Falk & GSI ska iscensätta en fejkad vapenaffär och Wagner ska agera mellanhand. Men Rydell (Jens Hultén, lika rolig som vanligt) har dock andra planer och vill plötsligt inte sälja vapnen längre. En annan köpare som är villig att både köpa mer och betala mer har dykt upp. Wagner får helt enkelt spela med så gott han kan och se vad som händer.

Vid det här laget, bara två filmer in i den andra serien filmer som kom 2009, börjar Johan Falk redan kännas som en tv-serie. Vi börjar lära känna våra rollfigurer, utvecklar relationer till dem. Vissa gillar man, andra tycker man är jobbiga. Det här bidrar givetvis till att det är lättare att sugas in i filmerna. Det är som att träffa gamla vänner helt enkelt.

I just Vapenbröder är det alltså fokus på Frank Wagner och Kinnaman gör honom perfekt. Jag har säkert skrivit det tidigare, men det är nåt med ögonen, blicken, som förmedlar en känsla av bräcklighet och beslutsamhet på samma gång. Wagner är ständigt nervös, känner sig ständigt bevakad, ständigt osäker, måste hela tiden spela ett spel.

Jakob Eklund då? Ja, är han inte lite stel? Han kör på med sitt ”vafan” som vanligt men det funkar.

Det förekommer en ganska bra sekvens, ett montage om jag minns rätt, där vi får se Wagner och Falk och hur deras liv i viss mån är lika. De båda är skilda från sina familjer stora delar av tiden pga vad de sysslar med. Givetvis inget som inte har gjorts förutom, men… det funkar.

Ungefär samtidigt som jag kollade Johan Falk-filmerna kollade jag även på tv-serien Mr. Robot, och just därför var det kul att inse att Martin Wallström som spelar en medlemmarna i Rydells gäng även har en stor roll i Mr. Robot. I tv-serien är han en slick IT-kille i kostym och stekarfrilla. I Johan Falk är han en gangstersnubbe med hästsvans och dessutom totalt blåslagen i ansiktet i princip hela Vapenbröder, och så äter han banan.

En annan rolig detalj var att Frank träffar på en jugoslavisk gangster som kallar honom ”Franke!”. Nu säger inte juggen ”Franke, min vän!” men jag undrar om det ändå inte var en hyllning till Pusher där ju Kim Bodnias rollfigur hette just Frank men kallas för Franke av Zlatko Burićs gangster.

Tempot i filmen kanske är lite för lågt. Det känns lite som ett mellanavsnitt i en tv-serie där man ska bygga upp handlingen och karaktärerna. Inget fel i det egentligen. Man måste ju se dessa filmer som en helhet, som en tv-serie, men några toppnivåer är ju svårt att nå just i detta ”avsnitt”. De actionsekvenser som förekommer är bra och förutom det något låga tempot puttrar det på bra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Johan Falk: GSI – Gruppen för särskilda insatser (2009)

GSIEfter ett antal år i Haag där han jobbat för Europol är Johan Falk nu tillbaka hos Göteborgspolisen. Falk ska jobba i en framgångsrik liten grupp som har ett speciellt (eller särskilt om ni så vill) sätt att arbeta. Gruppen har en förmåga att nästan ligga steget före brottslingarna. Falk frågar sig hur det är möjligt? Svaret är förstås infiltratörer!

När ett antal värdetransportrån sker så är det upp till GSI att sätta dit de skyldiga innan de slår till igen. Under en jakt efter ett nytt rån dödas en av medlemmarna i gruppen. Misstänkt för mordet är en viss Frank Wagner (Joel Kinnaman) som är känd som kriminell hos polisen. Allt ställs på sin spets när Wagner oväntat kontaktar Falk och säger att han har något att berätta…

Det var en annan känsla i den här den fjärde filmen i serien om Johan Falk. Här är vi tillbaka i Göteborg. Vi får följa poliserna, främst Falk förstås, både i deras privatliv och på jobbet. Det som är sticker ut för mig är att man även får följa de kriminella. Det har funnits antydningar till det i tidigare filmerna också men här är bägge sidorna av lagen med lika mycket. Det är lika mycket fokus på Falk och hans kollegor som på gangstern Seth Rydell (spelad av stenhårde Jens Hultén). Jag ska inte säga att det är The Wire-nivå, för det är det definitivt inte, men känslan påminner lite om David Simons mästerliga tv-serie om Baltimore.

Förutom Hultén så är även Joel Kinnaman en sevärd nykomling. Jag gillar verkligen Kinnaman här. Man kan faktiskt säga att det är han och Hultén som lyfter filmen från att hamna i den lägre betygsfåran. Scenerna mellan Falk och Wagner är svinbra. Intensiva och nerviga. Mest är det Kinnamans förtjänst. Det är nåt med hans blick, rädd och kaxig på samma gång, och det är ju så det är för honom i den roll han har i filmen. Han måste vara kaxig men är samtidigt livrädd.

Jag har läst att många klagar på dialogen. Well, man kan väl säga så här: regissören Anders Nilssons starka sida är nog inte personregi och att skriva bra dialog. När det funkar så beror det främst på att skådisarna lyfter det hela en nivå högre. Däremot kan jag inte låta bli att älska hur ofta Johan Falk säger ”men vafan!”. Det måste ju vara ett medvetet internt skämt från filmmakarnas sida vid det här laget. Samtidigt så är det ju så man pratar i vardagen. Det är lätt att det blir samma uttryck som man kör med hela tiden.

En sak som inte funkade var jargongen mellan medlemmarna i GSI. De körde med ett fånigt prat mellan sig som bara kändes oseriöst. Det påminde mig om samma jobbiga jargong som soldaterna hade i Aliens.

En bra sak är att man har en bra mångfald i castingen, kvinnor, män, folk med annan bakgrund än svensk, och att man har det utan att egentligen gör nån grej av det. Det är bara så det är.

GSI får tre och en halv särskilt utvalda betygshopp från mig. Nu ser jag fram emot nästa film i serien, Vapenbröder.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Vikander-vecka: Till det som är vackert (2010)

Till det som är vackertI Till det som är vackert är Alicia fulsminkad med munsår och spelar Katarina, en förortstjej i Göteborg som vill framåt i livet utan att veta hur det ska gå till.

För att man ska förstå att Katarina varken är medel- eller överklass kryllar dialogen från början av kukar och fittor, om nu munsåret inte gör att man förstår det. En dag får hon höra musik, Mozart, och blir betagen av det vackra. Katarina lyckas få en tjänst som receptionist på Konserthuset i Göteborg. Där jobbar även dirigenten Adam (Samuel Fröler) som ledsagar henne i musikens värld, förutom att inleda ett förhållande med henne. Ja, Adam är givetvis gift och har barn. Nu inleds en sorts maktkamp mellan de båda.

Jag tyckte inledningsvis att det blev lite övertydligt då Alicias ögon tåras när hon hör Mozart samtidigt som hennes slarver till pojkväns ögon tåras av att spela skjuta-spel. Dock är det otroligt bra spelat av Alicia när hon är på en konsert och inte vet vart hon ska ta vägen. Så rörd blir hon.

Filmen handlar om hur Katarina tycker att hon är fast i sitt liv. Facebook, Internet, saker försvinner inte, hon är den hon är. Hon försöker bryta sig loss (från sin klass) men precis som GW så känner hon sig nog inte hemma när hon väl gjort det. Jag gillade symboliken då hon försöker komma in på Konsterthuset men alla dörrar är stängda. Men så plötsligt är det en dörr som nån glömt låsa. En ingång, en utgång.

Under filmens gång kände jag igen stilen (från Hotell). Jag undrar om det är den här blandningen av humor och allvar som är Langseths stil.

Efter ett tag inser jag att filmen leker med nån sorts hyperverklighet, eller nästan magisk realism. Att Katarina får den där anställningen på Konserthuset helt utan referenser eller utbildning känns inte sannolikt. Jag köper det ändå i filmens verklighet. Nu är bara frågan hur länge som hon ska klara sig kvar.

Till det som är vackert är både en film om hur en tjej fascineras av en äldre man som lär henne om de fina konstarterna OCH en film om en tjej som vill framåt, uppåt, vidare, och utnyttjar den där mannen för det.

Ja, det är väl bara att erkänna att Adam (Frölers rollfigur) är en gubbsjuk mansgris som utnyttjar sin maktposition, och Katarina låter honom göra det för egen vinning. Samtidigt är Katarina uppriktigt fascinerad av musiken och dessutom tar filmen en lite oväntad vändning i slutet. Det blir nästan en saga och nu när jag skriver det här kommer jag att tänka på Martin Scorseses Taxi Driver eftersom jag precis lyssnat på ett gammalt Filmspotting-avsnitt om den filmen. Slutet i Till det som är vackert har faktiskt en hel del likheter med slutet i Taxi Driver.

Slutligen del ett: Det förekommer en otroligt bra låt med The Soundtrack of Our Lifes som heter Second Life Replay. Grymt bra. Lyssna på en version av den här.

Slutligen del två: Alicia är givetvis trollbindande.

Betyget? Ja, jag är hård nu för tiden.

Till det som är vackert:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Alicia:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

Till det som är vackert 1

Till det som är vackert 2

Till det som är vackert 3

Lyssnar…

Snabba Cash – Livet deluxe

Gangsta

Gangsta gangsta gangsta gangsta gangsta gangsta

Titel: Snabba Cash – Livet deluxe
Regi: Jens Jonsson
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

På väg hem från jobbet för några dagar sen så lyssnade jag på Kinos podcast där de gick igenom Snabba Cash-filmerna. En panel på tre fick frågan om vilken film de gillade mest. Som av en händelse blev svaren ”trean”, ”tvåan” och ”ettan”. Sen fick vi höra en intervju med med producenten Fredrik Wikström som redogjorde för hur han hade tänkte när det gällde vilka som skulle regissera filmerna i trilogin. Först var det tänkt att Daniel Espinosa skulle regissera alla tre men han fick ju ge riktlinjer till Denzel i Safe House istället. Då bestämdes det att man skulle satsa på två olika regissörer till uppföljarna. De skulle komma från mer konstnärlig film, inte från actiongenren. Detta för att få till nåt mer spännande än bara en vanlig thriller.

Babak Najafi regisserade Snabba Cash II och enligt mig var det en av 2012 års bästa filmer. Efter att ha sett den fick jag höra att Jens Jonsson skulle göra trean och jag tyckte det kändes spännande. Så här skrev jag då: ”Jonsson (Pingpong-kingen) är en regissör med en egen stil som kan sätta sin prägel på filmen och kanske göra nåt som skiljer sig lite från ettan och tvåan”.

Tillbaka till panelen och det här med att regissören gör sin del av trilogin med sin personliga stil. Delar av panelen tyckte verkligen att filmerna, trean inkluderad, skilde sig från varandra i stil. Hmm, det kan jag inte hålla med om. Jag tycker de känns ganska lika i stilen. Jens Jonsson har inte lyckats få till nån speciell Jens Jonsson-känsla, och det kanske är mycket begärt i en actioncrimethriller. En annan sak som panelen nämnde var att fokus har skiftat lite från film till film och där håller jag däremot med. I första filmen tittar vi på hur det funkar kring Stureplan och i den brattiga världen. I den andra rör vi oss mer utåt förorten medan vi i den tredje lär känna ”familjen” inom den jugoslaviska/serbiska ”maffian” i Sverige.

Oj, det blev en väldigt lång inledning innan jag faktiskt börjar prata om filmen jag har sett: Snabba Cash – Livet deluxe. Vi möter Jorge (Matias Varela) från de två första filmerna. Han har klippt sig och skaffat sig ett jobb (bokstavligen!) – men han ska givetvis göra en sista stöt bara, för att kunna öppna sin restaurang på sin strand i sitt spansktalande land. Vi möter JW som letar efter spår av sin syster i Los Angeles. En nykomling i handlingen är juggegangsterbossen Radovans dotter Natalie (kallad Nata) som gör en Michael Corleone-resa på sitt sätt.

Min sammanfattning av filmen: många handlingar blir det. Blir det inte väldigt spretigt? Jo, det blir det. Tänkte inte på det. Historien med JW är fullkomligt ditklistrad bara för att få klistra dit Joel Kinnaman på postern. Vi får träffa honom i högst tre minuter i filmens inledning och sen är han borta under resten av filmen bara för att dyka upp som gubben i lådan slutet och då liksom jaha jaha vem är du då??? Jahaaa, du var med i början, jaha, sorry, glömde bort dig.

Det här hade väl ändå inte gjort så mycket om resten av filmen hade varit en tät och spännande film som hängt ihop bra. Tyvärr är den inte det, och tyvärr gör den inte det. Jorges historia och Natalies historia skaver mot varandra. Precis när jag sugits in i Jorges vedermödor så måste jag lära känna Nata igen. Kanske om både historierna hade varit lika bra så… men nu är det tyvärr bara Jorge jag är riktigt intresserad av. Ett problem med juggemaffiahistorien är att Dejan Cukic som spelar Radovan är förbannat tråkig. Jag vet inte om han har lärt sig sina svenska repliker utantill utan att kunna svenska men inlevelsen saknas. Detta gör att Natas historia haltar lite även om Malin Buska som spelar Nata inte gör nån dålig insats.

Det finns en riktigt riktigt RIKTIGT bra scen och ni som sett filmen borde veta vad jag pratar om. Rånet. Här steg intensiteten med typ 100 procent och pulsen med 30 slag. Från början tyckte jag scenen kändes lite… amatörmässig kanske man kalla det. Efter ett tag märkte jag att man hade filmat hela händelseförloppet i en enda lång tagning, och efter nån minut var jag helt inne i den. Känslan blev helt annorlunda än med det vanliga klippande för att skapa hets. Här följer vi det som händer i realtid. Vi följer Jorge på väg in i Tomteboda postterminal. Vi får höra det dämpade skrikandet genom gasmasker till vakterna att LÄGG DIG NER FÖR FAN! Vi får höra den förvirrade kommunikationen över walkie-talkie när de som sitter utanför upptäcker en lastbil som håller på att spärra deras flyktväg. Allt detta till pumpande musik.

Åh, tänk vad bra filmen var här under några minuter! Om den bara hade hållit en hyfsad nivå efter rånet så hade det blivit ett högre betyg. Om vi enbart hade följt Jorge och hans gäng eller om de andra historierna hade känts som samma film så kanske de hade blivit så. I Snabba Cash II har man lyckats med konststycket att knyta ihop tre historier till en helhet. Där följde vi Jorge, Mahmoud (Fares Fares) och JW och historierna knöts ihop av en väska med pengar. I Livet deluxe fanns inget som knöt ihop nånting tyvärr.

2+/5

PS. Vilken film tycker jag är bäst i trilogin…?

Tvåan!

%d bloggare gillar detta: