Johan Falk: De fredlösa (2009)

1 augusti, 2016 Lämna en kommentar

De fredlösaJag är tillbaka från semestern och därmed är även bloggen tillbaka i vardagen. Lämpligt då att börja hösten (kanske inte, men snart är den här!) med en ny film i mitt Johan Falk-tema.

De fredlösa är den nionde filmen om The Falcon och hans kollegor på GSI. Den här gången handlar det om gängets jakt på en bombmarodör som sprängt en åklagare i luften. Till sin hjälp har de som vanligt sina (fredlösa) tjallare/infiltratörer i form av (förstås) Frank Wagner som vanligt grymt spelad av Joel Kinnaman men också nykomlingen Chris Amir (Bahador Foladi).

Just Amir är GSI-medlemmen Sophies (Meliz Karlge) ansvar och i De fredlösa är det Sophie som i mångt och mycket är i fokus. Vi får stifta närmare bekantskap med hennes vardag utanför arbetet. Precis Johan Falk har hon inte helt lätt att få det vanliga familjelivet att gå ihop. Hennes toffelpolis till man (Jonas Sjöqvist) är avis och tror att hon har en affär med sin infiltratör Amir. Detta missförstånd kan vara farligare än man kan tro…

Ja, men vad trevligt! Det här var ju riktigt bra, vilket kändes skönt efter dippen med främst Leo Gaut. Det är bitvis rejält intensivt och svettigt, både för mig som tittare och för rollfigurerna (som om det vore nån skillnad). Frank Wagner är tillbaka: bra så. Och att Meliz Karlges Sophie blommar ut som rollfigur känns helt rätt och jag tycker Karlge gör det bra.

Det finns egentligen saker att störa sig på hos alla skådisar (kanske t.o.m. hos Kinnaman) men eftersom vi har lärt känna dem under en längre tid så blir det snarare saker man omfamnar som en del av karaktären snarare än irritationsmoment. Jag har sagt det förut och säger det igen: Johan Falk-serien är i grunden, efter de tre första filmerna, en tv-serie.

Man må säga vad man vill om Joel Kinnaman men jag förstår att han har lyckats i drömfabriken. Hela Johan Falk-serien är hans examensprov och han får med beröm godkänt. I De fredlösa försöker rollfiguren Wagner avsluta sitt samarbete med polisen. Han vill inte vara infiltratör längre. Men det förstår ju alla: så lätt går det inte. Bara en grej till. Men då… då får du allt det du önskar, skyddad identitet, allt. Yeah, sure. Det kan ju inte gå fel.

Under filmens gång funderade jag lite på det här med konflikter på arbetsplatser och t ex när man kliver in på varandras territorier. På lite mer normala jobb (som mitt) så kan det uppstå en del groll och gnäll men sen är det slut med det. Här är insatserna aningen högre. Det handlar om människors liv och död, och inte om någons stukade självförtroende (även om det kan handla om det också).

När jag skrev om den förra filmen Operation näktergal nämnde jag att jag gillade musiken som spelades i slutet, precis innan förtexterna drog igång. Som jag misstänkte är det förstås samma musik varje gång. Även här passar den utmärkt. Den är smäktande sorglig, full av ånger och vemod, och den passar perfekt. Originalmusiken i Johan Falk-serien är skriven av Bengt Nilsson och just det här stycket heter ”Funeral (Pavane)” och finns att lyssna på på Spotify.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

*research*… Haha, jag visste väl att just det där stycket som spelas innan förtexterna var föööör bra för att vara ett original. ”Pavane” skrevs av den franske tonsättaren Gabriel Fauré i slutet av 1880-talet. Nedan ser ni ett YouTube-klipp med en symfoniorkester som framför stycket. Pavane är en dans som var populär bland de europeiska hoven under 1500-talet och Faurés musik är alltså tänkt att dansa till. En långsam dans. Och just i Spanien dansade man pavane vid begravningar vilket passar in på stämningen i Johan Falk.

 

Filed under Action, Betyg 3, Brott, Film, Musik, Recension, Svensk film, Tema, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Johan Falk: Operation näktergal (2009)

15 juli, 2016 2 kommentarer

NäktergalJaha, vad har vi här då? Jo, vi har Johan Falk & GSI som ger sig in i prostitutionsträsket. Unga flickor från Östeuropa rekryteras och kommer in till Sverige via färjor från Tyskland. Om jag minns rätt så rekryteras/luras tjejerna av Hanna, en polsk tjej som jobbar i baren på båten. Det är just Hanna som GSI övertalar att börja arbeta tillsammans med dem för att sätta dit the bad guys.

Mjaha, oj då, jag har visst inte så mycket att säga om Operation näktergal märker jag nu. Jag tyckte det var ett ganska tråkigt avsnitt.

I fokus är GSI-medlemmen Lasse (Henrik Norlén från bl a mästerliga Hotell). Det är han och Johan som först kontaktar Hanna. Kärar Lasse ner sig i Hanna? Är påven katolik? Jag vet att vissa (inga namn nämnda *host*Fiff*host*) inte alls gillar Lasse som rollfigur och visst är han ruggigt oproffsig här, men än så länge är han bara en människa med fel och brister som alla andra.

Vad annars? Ja, Frank Wagner är med på ett hörn som pliktskyldigast, och Johan har ganska roligt gnabb med sin nya och tillfälliga kvinnliga chef. Johans ordinarie chef Patrik Agrell (komikern Mikael Torving) är pappaledig i den här filmen, därav den nya chefen. Jag återkommer till Torvings insats som Patrik i senare texter.

Operation näktergal är väldigt länge seg och tråkig. Det blev bättre under den sista kvarten då intensitetsnivån höjdes. Dessutom drog det under filmens slutscener igång en känslosam, klassisk och passande musik. När jag tänker efter så är det nog samma musik varje gång, kanske t.o.m. både i början under förtexterna och i slutet under eftertexterna.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Uppdatering: He, ”ett ganska tråkigt avsnitt” skriver jag här ovan ser jag. Ja, nu är ju det här en film, men det är en film i en serie med 20 så det känns som att det är en tv-serie man ser, och det är speciellt sant efter nystarten 2009.

Filed under Action, Betyg 2, Brott, Film, Recension, Svensk film, Tema, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Johan Falk: Leo Gaut (2009)

8 juli, 2016 2 kommentarer

Leo GautEfter två Independence Day-filmer och en årsbästalista så är det återigen tillbaka till den gamla vanliga svenska filmverkligheten som gäller. Dags för Johan Falk med andra ord.

Efter att ha sett den första filmen i serien, Noll tolerans, så upptäckte jag att film nummer sju i ordningen hade undertiteln Leo Gaut. Just därför såg jag verkligen fram emot den. I Noll tolerans spelar Peter Andersson den ytterst otäcke och hänsynslöse skurken Leo Gaut, och han gör det mycket bra. Andersson var den filmens höjdpunkt.

Nu skulle alltså Gaut dyka upp igen – och det gör han, men samtidigt gör han det inte. Jag ska förklara vad jag menar. I Noll tolerans satte Falk dit Gaut som åkte in på ett långt fängelsestraff. I den här filmen har det gått tio år och Gaut är ute igen men numera en laglydig medborgare. Tillsammans med sin fru driver han en restaurangverksamhet. Han har även en tonårsdotter och en sjuårig son.

Gaut är alltså nu plötsligt ”snäll” och istället för att det är han som hotar och dödar så är det andra skurkar som hotar honom och hans familj. Det handlar givetvis om den i kriminalserier så vanliga beskyddarverksamheten. Det ena leder till det andra och plötsligt ser vi Johan Falk och Gaut SAMARBETA (!).

Nej, handlingen i Leo Gaut tog inte alls den vändning som jag ville. Visst finns det ett intressant grundtema här nånstans. En f.d. kriminell vill bli laglig men dras obönhörligen tillbaka in i svårigheter. ”Just when I thought I was out… they pull me back in”. Problemet är att vi inte fått se nånting om Gauts påstådda förvandling. För oss tittare är det lite svårt att acceptera att Gaut från en film till en annan går från genomond till en familjefar med gott hjärta.

Ett annat problem är att Joel Kinnaman saknades. Han glimrar tydligen förbi i början av filmen men det är inget jag minns själv. Efter att man valt att fokusera på Kinnamans rollfigur Frank Wagner i tre filmer försvann han plötsligt, vilket kändes som en borttappad pusselbit. Om man hade ersatt det med nåt minst lika bra är det kanske inget man tänkt på men tyvärr så kändes filmen om Leo Gaut för tråkig och utdragen, och utan den där riktiga intensiteten.

Just Peter Anderssons insats i sig är det inget fel på. Däremot tycker jag alltså att den Leo Gaut som manusförfattarna skapat här inte känns som samma Leo Gaut som vi såg i Noll tolerans. Nånting hände uppenbarligen med honom under fängelsetiden men det förblir höljt i dunkel.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Filed under Action, Betyg 2, Brott, Film, Recension, Svensk film, Tema, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Johan Falk: National Target (2009)

27 juni, 2016 8 kommentarer

Johan Falk National TargetTjoho! The Falcon is back. Den här gången försöker Falk och GSI komma åt en mystisk (rysk?) maffiaboss vid namn Mr K. Hur ska de komma denne mäktige men osynlige Mr K på spåret? Jo, givetvis genom att utnyttja sin superinfiltratör Frank Wagner igen. Wagner låter ”marknaden” veta att han vill köpa gigantiska mängder amfetamin. Den ende som kan leverera? Japp, ni gissade rätt: Mr K.

Mmm, den här gången tyckte jag att det kändes att Johan Falk: National Target var en film producerad som ett avsnitt av en tv-serie. Vi får inga maffiga helikopterfotade bilder på en europeisk huvudstad. Det finns en skillnad i det avseendet mellan de Falk-filmer som går upp på bio och de som enbart visas som tv-filmer.

Å andra sidan är det inget fel med att lägga tid på annat än det visuella. Jag kan nästan tycka att det är onödigt att låta en del av filmerna gå upp på bio. Nej, i och med att det i princip är en lång tv-serie så är det bättre att fokusera på karaktärerna och deras relationer än det maffigt visuella som gör sig bra på vita duken.

En bit in i filmen blev jag tagen på sängen av att det plötsligt blev väldigt spännande och intensivt. Jag fick Miami Vice-vibbar, vibbar av tv-serien menar jag då (inte filmen), och på ett positivt sätt. Just det här med att vara undercover, som Frank är, och hur man då tvingas spela ett dubbelspel både mot sin familj och mot skurkarna. Det finns nåt oemotståndligt nervigt och desperat i det här upplägget.

Jag har sagt det förr, ett antal gånger, men återigen är det Joel Kinnaman (som Frank Wagner) som lyfter filmen. Det förekommer ett antal ruggigt bra scener där Wagner måste hantera pressen, där han är ordentligt prövad av de skurkar med vilka han ska göra affärer, bl a en scen i ett inplastat hotellrum…

Kinnaman lyckas alltså få fram sin inre hänsynslösa skurk på ett trovärdigt sätt som gör att man förstår att de äkta skurkarna går på hans spel. Jag hoppas att det i framtiden kan dyka upp en matig skurkroll till Kinnaman som en rejält slemmig bad guy, med backslick förstås. Gissa vilka de två första bilderna på Google föreställer om man söker på ”backslick”…

Jakob Eklund då som Johan Falk själv? Ja, han är stel, det går inte att komma ifrån. Han är lite trist helt enkelt, men det är inte så konstigt då det är Wagner som totalt dominerar och den person jag är intresserad av i filmen. Det finns dock några saker jag gillar med Falk: Att han fortsätter med sitt härliga vafan, att han har ett ärr på kinden som en kontinuitetscallback till Den tredje vågen, och slutligen, att det faktiskt ser ut som han har sovit när han blir abrupt väckt i sängen.

Några slutnotiser innan slutbetyget:

  • Ruth Vega Fernandez som Wagners flickvän har en otacksam roll som en kvinna som inte kan göra nåt själv åt sin situation utan bara är ett offer.
  • Skurken (inte Mr K utan hans närmaste man) äter både mandarin och banan. En man att frukta med andra ord.
  • Jag hade problem med att Wagner en bit in i filmen plötsligt verkade trivas i sin roll som undercover trots att han hela tiden hävdat motsatsen, och speciellt efter det som sker i inledningen (med hans flickvän). Fast han kanske tänkte att han skulle kunna få hämnd och därför ville spela vidare?

Slutbetyg: en rak trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Filed under Action, Betyg 3, Brott, Film, Recension, Svensk film, Tema, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Johan Falk: Vapenbröder (2009)

18 juni, 2016 2 kommentarer

VapenbröderJohan Falk är tillbaka igen! Eller man kanske snarare ska säga att Frank Wagner är tillbaka. I Vapenbröder får vi nämligen följa Frank (Joel Kinnaman) när han går djupt undercover i Seth Rydells gangstergäng. Falk & GSI ska iscensätta en fejkad vapenaffär och Wagner ska agera mellanhand. Men Rydell (Jens Hultén, lika rolig som vanligt) har dock andra planer och vill plötsligt inte sälja vapnen längre. En annan köpare som är villig att både köpa mer och betala mer har dykt upp. Wagner får helt enkelt spela med så gott han kan och se vad som händer.

Vid det här laget, bara två filmer in i den andra serien filmer som kom 2009, börjar Johan Falk redan kännas som en tv-serie. Vi börjar lära känna våra rollfigurer, utvecklar relationer till dem. Vissa gillar man, andra tycker man är jobbiga. Det här bidrar givetvis till att det är lättare att sugas in i filmerna. Det är som att träffa gamla vänner helt enkelt.

I just Vapenbröder är det alltså fokus på Frank Wagner och Kinnaman gör honom perfekt. Jag har säkert skrivit det tidigare, men det är nåt med ögonen, blicken, som förmedlar en känsla av bräcklighet och beslutsamhet på samma gång. Wagner är ständigt nervös, känner sig ständigt bevakad, ständigt osäker, måste hela tiden spela ett spel.

Jakob Eklund då? Ja, är han inte lite stel? Han kör på med sitt ”vafan” som vanligt men det funkar.

Det förekommer en ganska bra sekvens, ett montage om jag minns rätt, där vi får se Wagner och Falk och hur deras liv i viss mån är lika. De båda är skilda från sina familjer stora delar av tiden pga vad de sysslar med. Givetvis inget som inte har gjorts förutom, men… det funkar.

Ungefär samtidigt som jag kollade Johan Falk-filmerna kollade jag även på tv-serien Mr. Robot, och just därför var det kul att inse att Martin Wallström som spelar en medlemmarna i Rydells gäng även har en stor roll i Mr. Robot. I tv-serien är han en slick IT-kille i kostym och stekarfrilla. I Johan Falk är han en gangstersnubbe med hästsvans och dessutom totalt blåslagen i ansiktet i princip hela Vapenbröder, och så äter han banan.

En annan rolig detalj var att Frank träffar på en jugoslavisk gangster som kallar honom ”Franke!”. Nu säger inte juggen ”Franke, min vän!” men jag undrar om det ändå inte var en hyllning till Pusher där ju Kim Bodnias rollfigur hette just Frank men kallas för Franke av Zlatko Burićs gangster.

Tempot i filmen kanske är lite för lågt. Det känns lite som ett mellanavsnitt i en tv-serie där man ska bygga upp handlingen och karaktärerna. Inget fel i det egentligen. Man måste ju se dessa filmer som en helhet, som en tv-serie, men några toppnivåer är ju svårt att nå just i detta ”avsnitt”. De actionsekvenser som förekommer är bra och förutom det något låga tempot puttrar det på bra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Filed under Action, Betyg 3, Brott, Film, Recension, Svensk film, Tema, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Johan Falk: GSI – Gruppen för särskilda insatser (2009)

2 juni, 2016 6 kommentarer

GSIEfter ett antal år i Haag där han jobbat för Europol är Johan Falk nu tillbaka hos Göteborgspolisen. Falk ska jobba i en framgångsrik liten grupp som har ett speciellt (eller särskilt om ni så vill) sätt att arbeta. Gruppen har en förmåga att nästan ligga steget före brottslingarna. Falk frågar sig hur det är möjligt? Svaret är förstås infiltratörer!

När ett antal värdetransportrån sker så är det upp till GSI att sätta dit de skyldiga innan de slår till igen. Under en jakt efter ett nytt rån dödas en av medlemmarna i gruppen. Misstänkt för mordet är en viss Frank Wagner (Joel Kinnaman) som är känd som kriminell hos polisen. Allt ställs på sin spets när Wagner oväntat kontaktar Falk och säger att han har något att berätta…

Det var en annan känsla i den här den fjärde filmen i serien om Johan Falk. Här är vi tillbaka i Göteborg. Vi får följa poliserna, främst Falk förstås, både i deras privatliv och på jobbet. Det som är sticker ut för mig är att man även får följa de kriminella. Det har funnits antydningar till det i tidigare filmerna också men här är bägge sidorna av lagen med lika mycket. Det är lika mycket fokus på Falk och hans kollegor som på gangstern Seth Rydell (spelad av stenhårde Jens Hultén). Jag ska inte säga att det är The Wire-nivå, för det är det definitivt inte, men känslan påminner lite om David Simons mästerliga tv-serie om Baltimore.

Förutom Hultén så är även Joel Kinnaman en sevärd nykomling. Jag gillar verkligen Kinnaman här. Man kan faktiskt säga att det är han och Hultén som lyfter filmen från att hamna i den lägre betygsfåran. Scenerna mellan Falk och Wagner är svinbra. Intensiva och nerviga. Mest är det Kinnamans förtjänst. Det är nåt med hans blick, rädd och kaxig på samma gång, och det är ju så det är för honom i den roll han har i filmen. Han måste vara kaxig men är samtidigt livrädd.

Jag har läst att många klagar på dialogen. Well, man kan väl säga så här: regissören Anders Nilssons starka sida är nog inte personregi och att skriva bra dialog. När det funkar så beror det främst på att skådisarna lyfter det hela en nivå högre. Däremot kan jag inte låta bli att älska hur ofta Johan Falk säger ”men vafan!”. Det måste ju vara ett medvetet internt skämt från filmmakarnas sida vid det här laget. Samtidigt så är det ju så man pratar i vardagen. Det är lätt att det blir samma uttryck som man kör med hela tiden.

En sak som inte funkade var jargongen mellan medlemmarna i GSI. De körde med ett fånigt prat mellan sig som bara kändes oseriöst. Det påminde mig om samma jobbiga jargong som soldaterna hade i Aliens.

En bra sak är att man har en bra mångfald i castingen, kvinnor, män, folk med annan bakgrund än svensk, och att man har det utan att egentligen gör nån grej av det. Det är bara så det är.

GSI får tre och en halv särskilt utvalda betygshopp från mig. Nu ser jag fram emot nästa film i serien, Vapenbröder.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Filed under Action, Betyg 3, Brott, Film, Recension, Svensk film, Tema, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Johan Falk: Den tredje vågen (2003)

28 maj, 2016 Lämna en kommentar

Den tredje vågenJohan Falk goes large. Ja, eller åtminstone till Europa. Johan är på bilsemester med sin familj när han blir kontaktad av Ove Sellberg (Lennart Hjulström), hans gamla chef hos Göteborgspolisen. Sellberg har avancerat i graderna och är nu chef för nån typ av Europa-polis som ska jobba mot organiserad kriminalitet. Sellberg vill träffa Johan eftersom han tycker att The Falcon ska jobba för honom inom den här nya Europa-polisen.

Samtidigt i London får Rebecca (Irina Björklund), en svenska som är gift med brittisk affärsman, reda på att hennes man är en del av ett stort, kriminellt och välorganiserat nätverk. Rebecca flyr, tar sig till Haag för att där träffa Sellberg. På så vis träffas även Rebecca och Johan. Omständigheterna kunde vara bättre eftersom de ganska så direkt finner sig jagade av hänsynslösa yrkesmördare som är lejda för att se till att det som Rebecca vet aldrig kommer ut. Till råga på allt så dras Johans egen familj, flickvännen Helén (Marie Richardson) och hennes dotter Nina (Hanna Alsterlund), in i våldsamheterna.

Ja, haha, Johan goes large skrev jag i början. Större är inte alltid bättre. Större budget är inte alltid lösningen. Ja, det är väl ALDRIG lösningen även om det inte skadar. Det märks att Den tredje vågen har större budget än de föregående filmerna. Här spelar vi på en lite större skala. Hela Europa är spelplan. Vi har inspelningsplatser som London, Haag och München bl a. Det blir lite kanske maffigare men samtidigt tappar man lite av den personliga stil som fanns i föregångarna (och som man återgår till i senare filmer). Den internationella rollbesättningen gör även den att filmen blir lite mer opersonligt. Jag känner därför bitvis en viss distans.

Den tredje vågen är inte dålig men den är nog den svagaste av de tre jag skrivit om hittills. Inledningen är inte bra. Hur tänkte filmmakarna här? Snacka om exposition i kubik. Vi får en presskonferens som verkar pågå i en evighet där Sellberg berättar om sina mål som ny chef hos Europa-polisen (Europol säger Wikipedia att den hette, men jag fortsätter kalla den Europa-polisen). En märkligt seg inledning. Jag antar att den ska skapa nån typ av dramatisk tyngd men den känns mest som ett tråkigt föredrag.

Nåväl. När väl actionen drar igång på restaurangen där Falk, Sellberg och Rebecca möts så blir det bättre. Här var det kul att se att Falk använde sig av ett klassiskt gangsta style-grepp när han håller sin pistol. Dessutom tyckte jag att Sellberg spelades riktigt bra av Lennart Hjulström. Presskonferensen var tråkig men i övrigt var han tung fast ändå sympatisk. En bra chef.

En detalj jag upptäckt att jag gillar är att karaktärer och handling från tidigare filmer återkommer. Vissa skådisar är med i alla filmer, vissa återkommer då och då. T ex är det kul att Helén och Hanna är med här igen. Att det gått fyra år sen den första filmen märks på att dottern Hanna nu bokstavligen blivit fyra år äldre. Just det här är väl en av orsakerna till att det är så lätt att sugas in i tv-serier, att man lära känna karaktärerna vare sig man vill eller inte.

Titeln Den tredje vågen är för övrigt en callback till ett begrepp som Krister Henriksson myntade i Livvakterna, apropå det här med att knyta ihop filmerna. Ingen stor grej men ändå. Det handlar alltså om en tredje våg av brottslighet, oftast ekonomisk, som polisen har svårt att bekämpa. Endast superpolisen Falk klarar det.

Den tredje vågen är inget mästerverk men en svag trea är den ändå värd. Det är thriller och action utan meseri.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Filed under Action, Betyg 3, Brott, Film, Recension, Svensk film, Tema, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Johan Falk: Noll tolerans (1999)

15 maj, 2016 7 kommentarer

Noll toleransJag hade egentligen tänkt köra ett regelrätt tema om de 20 filmerna om polisen Johan Falk under namnen Falk-februari eller kanske Juni med Johan Falk. I februari blev det dock en Vikander-vecka istället och nu är det snart juni (hjälp!) och jag har inte riktigt kommit till skott med texterna. Istället för att skjuta upp det igen och döpa om det till en Juli med Johan Falk så låter jag helt enkelt startskottet ljuda nu istället och så portionerar jag ut inläggen när de är klara.

Mellan mina funderingar om Falk så kommer det recensioner som vanligt om andra filmer. Jag kan tycka att det blir ganska bra att lägga upp det så i slutändan. 20 inlägg i rad där jag jiddrar om Johan känns lite väl mastigt och enahanda. Nu blir det lite uppblandat. Fast visst, jag hade kunnat köra ett inlägg i veckan, men nu finns det ju ingen veckodag som börjar på F eller J. Eller, vaafaan, det gör det ju. Falk-fredag hade jag ju kunnat kalla spektaklet. Men så blir det inte. Håll till godo! 😉

Då börjar vi alltså. Från början. Första filmen om Johan Falk heter Noll tolerans och kom 1999. Regissör är Anders Nilsson (som skrivit manus tillsammans med Joakim Hansson) och i huvudrollen ser vi Jakob Eklund.

På julafton är Johan Falk ute på stan och ser ett rån äga rum. Han lyckas stoppa rånarna och dessutom rädda livet på en liten flicka. Leo Gaut, en av rånarna, skjuter i samband med tumultet en man utklädd till tomte. Tomtemannen dör senare och nu är det alltså mord det handlar om. Tre vittnen har alla identifierat Gaut (Peter Andersson) men när det är dags för rättegång tar de alla tillbaka sina vittnesmål.

Johan Falk blir vansinnig och går rouge, dvs han tar lagen i sina egna händer. Nu är det faaaaan noll tolerans mot kriminella som gäller.

Noll tolerans är en kompetent polisthriller. Inledningen har en bra nerv och intensitet. Peter Andersson är suuuverän som slemmig skurk. Helt galet bra faktiskt. Halleluja.

Det var kul att se Marie Richarsson också. Samma år som hon i Noll tolerans spelade Helén – mamman till flickan Nina (Hanna Alsterlund) som Falk räddar i inledningen – så var hon med i Stanley Kubricks sista film Eyes Wide Shut. Lite skillnad på produktioner kan man väl säga. I Eyes Wide Shut är hon endast med i en scen men den gör hon mycket bra tycker jag.

Det finns en scen i Noll tolerans som jag vet att Fiffi skrivit om tidigare (men inte i recensionen av Noll tolerans som jag länkar till men nån annan gång). Precis som scenen i Eyes Wide Shut handlar det om en scen där Richardsson är mycket upprörd. Hon skriker och gråter så att saliven sprutar, bokstavligen. Det hamnar t.o.m. med en loska på hennes haka som hon torkar bort medan hon fortsätter skälla ut Falk. I en amerikansk produktion kan jag inte tänka mig att scenen hade fått vara kvar. Här blev det nåt som bidrog till den jordnära känslan.

Jakob Eklund är bra som avig och gnällig polis. Jag har inga klagomål där.

Under eftertexterna spelas låten ”Sanning och konsekvens”, en riktigt skön (eller nostalgisk) svensk poplåt, skriven av Uno Svenningsson och sjungen av en viss Yasmine Garbi ser jag nu. Rackarns att jag inte kan hitta den nånstans att lyssna på online.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Filed under Action, Betyg 3, Brott, Film, Recension, Svensk film, Tema, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Storm

22 februari, 2012 4 kommentarer


Titel: Storm
Regi: Måns Mårlind & Björn Stein
År: 2005
IMDb | Filmtipset

Vi fortsätter med en recension av ytterligare en Mårlind & Stein-rulle efter deras Hollywooddebut Shelter. Den här gången handlar det om deras debutfilm (som jag tror det var) som jag såg på Stockholm Filmfestival 2005.

Storm är den friska fläkt (höhö) som filmsverige behöver. Här hittar vi ett snyggt stilrent foto, regnvåta och metalliska miljöer i ett nattligt Stockholm, öde scener i ett övergivet Vänersborg, och den goda serietidningshjältinnan Eva Röse versus den onde och rolige Jonas Karlsson. Vi hittar en fantasifull historia som vågar ta ut svängarna och samtidigt tro på sig själv. Vi hittar en skön Eric Ericson som glidaren DD (ingen slump med initialerna, tror jag) som presenterar sitt liv i ett knippe roliga scener i början. Vi hittar även ett djup och allvar som inte försvinner i den thrillerhandling som ändå är ramen och driver historien framåt på ett ganska oförutsägbart sätt.

Jag skulle vilja säga så här också: glöm jämförelser med en viss film av bröderna Wachowski. Storm är inte science fiction-action. Tänk istället mer åt Donnie Darko-hållet eller The Machinist så hittar du en känsla som stämmer in bättre. I slutändan är det en dramathriller som valt att presentera det som händer på ett fantasifullt sätt och med mystiska, övernaturliga inslag. Trots lovorden så finns det brister. Bl a känns Eva Röse, till skillnad från Jonas Karlsson, inte helt bekväm i sin roll. Hon är aningen stel men funkar ändå ok. Sen är slutet lite långdraget och en speciell scen vevas lite för länge. Summa summarum: en bra film som både är snygg, underhållande, rolig, spännande och har nåt att säga. Det kan möjligtvis vara en svag fyra (måste ju ha lite alibi ;)).

4-/5

Om visningen: En fullsatt salong var det och jag blev överraskad av att det faktiskt gick att göra en sån här typ av film i Sverige. Inte en romantisk komedi, inte en polisdeckare, inte ett familjedrama. Nej, det var en sorts mysteriethriller med en del ganska snygg action. En trevlig visning, helt klart. Om jag minns rätt var även de båda regissörerna på plats och pratade lite innan filmen.

Filed under Övernaturligt, Betyg 4, Film, Mysterium, Recension, Stockholm Filmfestival 2005, Svensk film, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , ,

%d bloggare gillar detta: