Johan Falk: Leo Gaut (2009)

Leo GautEfter två Independence Day-filmer och en årsbästalista så är det återigen tillbaka till den gamla vanliga svenska filmverkligheten som gäller. Dags för Johan Falk med andra ord.

Efter att ha sett den första filmen i serien, Noll tolerans, så upptäckte jag att film nummer sju i ordningen hade undertiteln Leo Gaut. Just därför såg jag verkligen fram emot den. I Noll tolerans spelar Peter Andersson den ytterst otäcke och hänsynslöse skurken Leo Gaut, och han gör det mycket bra. Andersson var den filmens höjdpunkt.

Nu skulle alltså Gaut dyka upp igen – och det gör han, men samtidigt gör han det inte. Jag ska förklara vad jag menar. I Noll tolerans satte Falk dit Gaut som åkte in på ett långt fängelsestraff. I den här filmen har det gått tio år och Gaut är ute igen men numera en laglydig medborgare. Tillsammans med sin fru driver han en restaurangverksamhet. Han har även en tonårsdotter och en sjuårig son.

Gaut är alltså nu plötsligt ”snäll” och istället för att det är han som hotar och dödar så är det andra skurkar som hotar honom och hans familj. Det handlar givetvis om den i kriminalserier så vanliga beskyddarverksamheten. Det ena leder till det andra och plötsligt ser vi Johan Falk och Gaut SAMARBETA (!).

Nej, handlingen i Leo Gaut tog inte alls den vändning som jag ville. Visst finns det ett intressant grundtema här nånstans. En f.d. kriminell vill bli laglig men dras obönhörligen tillbaka in i svårigheter. ”Just when I thought I was out… they pull me back in”. Problemet är att vi inte fått se nånting om Gauts påstådda förvandling. För oss tittare är det lite svårt att acceptera att Gaut från en film till en annan går från genomond till en familjefar med gott hjärta.

Ett annat problem är att Joel Kinnaman saknades. Han glimrar tydligen förbi i början av filmen men det är inget jag minns själv. Efter att man valt att fokusera på Kinnamans rollfigur Frank Wagner i tre filmer försvann han plötsligt, vilket kändes som en borttappad pusselbit. Om man hade ersatt det med nåt minst lika bra är det kanske inget man tänkt på men tyvärr så kändes filmen om Leo Gaut för tråkig och utdragen, och utan den där riktiga intensiteten.

Just Peter Anderssons insats i sig är det inget fel på. Däremot tycker jag alltså att den Leo Gaut som manusförfattarna skapat här inte känns som samma Leo Gaut som vi såg i Noll tolerans. Nånting hände uppenbarligen med honom under fängelsetiden men det förblir höljt i dunkel.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Johan Falk: Noll tolerans (1999)

Noll toleransJag hade egentligen tänkt köra ett regelrätt tema om de 20 filmerna om polisen Johan Falk under namnen Falk-februari eller kanske Juni med Johan Falk. I februari blev det dock en Vikander-vecka istället och nu är det snart juni (hjälp!) och jag har inte riktigt kommit till skott med texterna. Istället för att skjuta upp det igen och döpa om det till en Juli med Johan Falk så låter jag helt enkelt startskottet ljuda nu istället och så portionerar jag ut inläggen när de är klara.

Mellan mina funderingar om Falk så kommer det recensioner som vanligt om andra filmer. Jag kan tycka att det blir ganska bra att lägga upp det så i slutändan. 20 inlägg i rad där jag jiddrar om Johan känns lite väl mastigt och enahanda. Nu blir det lite uppblandat. Fast visst, jag hade kunnat köra ett inlägg i veckan, men nu finns det ju ingen veckodag som börjar på F eller J. Eller, vaafaan, det gör det ju. Falk-fredag hade jag ju kunnat kalla spektaklet. Men så blir det inte. Håll till godo! 😉

Då börjar vi alltså. Från början. Första filmen om Johan Falk heter Noll tolerans och kom 1999. Regissör är Anders Nilsson (som skrivit manus tillsammans med Joakim Hansson) och i huvudrollen ser vi Jakob Eklund.

På julafton är Johan Falk ute på stan och ser ett rån äga rum. Han lyckas stoppa rånarna och dessutom rädda livet på en liten flicka. Leo Gaut, en av rånarna, skjuter i samband med tumultet en man utklädd till tomte. Tomtemannen dör senare och nu är det alltså mord det handlar om. Tre vittnen har alla identifierat Gaut (Peter Andersson) men när det är dags för rättegång tar de alla tillbaka sina vittnesmål.

Johan Falk blir vansinnig och går rouge, dvs han tar lagen i sina egna händer. Nu är det faaaaan noll tolerans mot kriminella som gäller.

Noll tolerans är en kompetent polisthriller. Inledningen har en bra nerv och intensitet. Peter Andersson är suuuverän som slemmig skurk. Helt galet bra faktiskt. Halleluja.

Det var kul att se Marie Richarsson också. Samma år som hon i Noll tolerans spelade Helén – mamman till flickan Nina (Hanna Alsterlund) som Falk räddar i inledningen – så var hon med i Stanley Kubricks sista film Eyes Wide Shut. Lite skillnad på produktioner kan man väl säga. I Eyes Wide Shut är hon endast med i en scen men den gör hon mycket bra tycker jag.

Det finns en scen i Noll tolerans som jag vet att Fiffi skrivit om tidigare (men inte i recensionen av Noll tolerans som jag länkar till men nån annan gång). Precis som scenen i Eyes Wide Shut handlar det om en scen där Richardsson är mycket upprörd. Hon skriker och gråter så att saliven sprutar, bokstavligen. Det hamnar t.o.m. med en loska på hennes haka som hon torkar bort medan hon fortsätter skälla ut Falk. I en amerikansk produktion kan jag inte tänka mig att scenen hade fått vara kvar. Här blev det nåt som bidrog till den jordnära känslan.

Jakob Eklund är bra som avig och gnällig polis. Jag har inga klagomål där.

Under eftertexterna spelas låten ”Sanning och konsekvens”, en riktigt skön (eller nostalgisk) svensk poplåt, skriven av Uno Svenningsson och sjungen av en viss Yasmine Garbi ser jag nu. Rackarns att jag inte kan hitta den nånstans att lyssna på online.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Vikander-vecka: Till det som är vackert (2010)

Till det som är vackertI Till det som är vackert är Alicia fulsminkad med munsår och spelar Katarina, en förortstjej i Göteborg som vill framåt i livet utan att veta hur det ska gå till.

För att man ska förstå att Katarina varken är medel- eller överklass kryllar dialogen från början av kukar och fittor, om nu munsåret inte gör att man förstår det. En dag får hon höra musik, Mozart, och blir betagen av det vackra. Katarina lyckas få en tjänst som receptionist på Konserthuset i Göteborg. Där jobbar även dirigenten Adam (Samuel Fröler) som ledsagar henne i musikens värld, förutom att inleda ett förhållande med henne. Ja, Adam är givetvis gift och har barn. Nu inleds en sorts maktkamp mellan de båda.

Jag tyckte inledningsvis att det blev lite övertydligt då Alicias ögon tåras när hon hör Mozart samtidigt som hennes slarver till pojkväns ögon tåras av att spela skjuta-spel. Dock är det otroligt bra spelat av Alicia när hon är på en konsert och inte vet vart hon ska ta vägen. Så rörd blir hon.

Filmen handlar om hur Katarina tycker att hon är fast i sitt liv. Facebook, Internet, saker försvinner inte, hon är den hon är. Hon försöker bryta sig loss (från sin klass) men precis som GW så känner hon sig nog inte hemma när hon väl gjort det. Jag gillade symboliken då hon försöker komma in på Konsterthuset men alla dörrar är stängda. Men så plötsligt är det en dörr som nån glömt låsa. En ingång, en utgång.

Under filmens gång kände jag igen stilen (från Hotell). Jag undrar om det är den här blandningen av humor och allvar som är Langseths stil.

Efter ett tag inser jag att filmen leker med nån sorts hyperverklighet, eller nästan magisk realism. Att Katarina får den där anställningen på Konserthuset helt utan referenser eller utbildning känns inte sannolikt. Jag köper det ändå i filmens verklighet. Nu är bara frågan hur länge som hon ska klara sig kvar.

Till det som är vackert är både en film om hur en tjej fascineras av en äldre man som lär henne om de fina konstarterna OCH en film om en tjej som vill framåt, uppåt, vidare, och utnyttjar den där mannen för det.

Ja, det är väl bara att erkänna att Adam (Frölers rollfigur) är en gubbsjuk mansgris som utnyttjar sin maktposition, och Katarina låter honom göra det för egen vinning. Samtidigt är Katarina uppriktigt fascinerad av musiken och dessutom tar filmen en lite oväntad vändning i slutet. Det blir nästan en saga och nu när jag skriver det här kommer jag att tänka på Martin Scorseses Taxi Driver eftersom jag precis lyssnat på ett gammalt Filmspotting-avsnitt om den filmen. Slutet i Till det som är vackert har faktiskt en hel del likheter med slutet i Taxi Driver.

Slutligen del ett: Det förekommer en otroligt bra låt med The Soundtrack of Our Lifes som heter Second Life Replay. Grymt bra. Lyssna på en version av den här.

Slutligen del två: Alicia är givetvis trollbindande.

Betyget? Ja, jag är hård nu för tiden.

Till det som är vackert:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Alicia:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

Till det som är vackert 1

Till det som är vackert 2

Till det som är vackert 3

Lyssnar…

%d bloggare gillar detta: