Nytt tema: Pixar!

Sommaren 2019 blev jag klar med ett ambitiöst bloggprojekt där jag skrev om alla Ingmar Bergmans filmer. Nu är det dags för att nytt, och möjligen lite lättsammare, projekt… och det blir Pixar!

Hösten 2015 hade jag inte sett en enda Pixar-film. När folk fick höra det skakdes det på huvudet en hel del men det är faktiskt sant. Jag har aldrig varit speciellt lockad att se Pixars filmer, trots att jag givetvis har hört hyllningarna. Jag vet inte om det kanske berodde en blandning av barnfilmsvibbar, instoppade populärkulturreferenser för de vuxna samt att jag liksom inte hade upptäckt filmerna själv (not invented here-syndromet). Jag var ju en anime-kille och betade av Miyazaki-filmer på löpade band. Just det där med referenser som de vuxna skulle snappa upp var nåt som gjorde att jag blev lite anti. Då tyckte jag att Ghiblis anime-filmer kändes som renare skapelser, filmer för barn eller vuxna som alla kunde ta till sig utan referensgenvägar. Så jag kände inget sug efter att se Pixars filmer.

Men på Malmö Filmdagar hösten 2015 så skulle Inside Out visas och då fanns det ingen återvändo, och jag såg alltså min första Pixar-film. Det visade sig bli en succé. Jag älskade filmen och den hamnade t.o.m. på min årsbästalista för 2015. Under nästa års Filmdagar, 2016, så var det dags för nästa film, Finding Dory, och då passade jag även på att innan det se Finding Nemo. Dessa två filmer gick dock inte hem lika bra.

Nu är tiden kommen för att se alla Pixars långfilmer (förutom de tre jag redan har sett). Fredagarna framöver blir härmed Pixar Phridays här på bloggen. Jag kommer i huvudsak att köra i kronologisk ordning, så på fredag börjar vi följdaktligen med Toy Story från 1995. Just Toy Story-filmerna kommer dock att ses och skrivas om i ett svep så Pixar-temat inleds alltså med de fyra Toy Story-filmerna. Efter detta är det kronologisk ordning som gäller om jag inte får nån annan idé.

I projektet så har Fripps filmrevyer-Henke lovat att ställa upp som hjälpryttare när andan faller på. Det kan emellertid hända att den gode Henke då och då väljer att kliva av när det gäller en del filmer *host*Cars-filmerna*host*.

Nytt tema: Söndagar med Bergman

Om nån har missat det så fyller Ingmar Bergman 100 år i år. Därför känns det ju passande att dra igång ytterligare ett sommartema här på bloggen, och lite Bergmania väger även upp bra mot mitt vildmarkstema tycker jag. Min historia med Bergman är kanske ganska lik många andras. I början av 2000-talet hade jag knappt sett en enda Bergman-film. Jag upplevde att det var stentrista svartvita rullar som bara filmkritiker gillade och pratade om. Sen såg jag Persona på bio på Cinemateket och efter det ändrades min inställning till Bergman totalt. I skrivande stund har jag sett 34 av hans digra samling av långfilmer.

I temat kommer jag skriva om filmerna i kronologisk ordning. För en hel del filmer så har jag gamla, på bloggen tidigare opublicerade, texter liggande och då lägger jag helt enkelt upp dem. En del filmer har jag inte sett och då blir det en filmtitt och en fräsch recension. Tanken är att jag helt enkelt ska fylla de luckor jag har. En del filmer har jag redan skrivit om på bloggen som just Persona och då hittar man en länk till den recension på den temasida jag skapat.

Jag börjar med Kris från 1946, där han gjorde sin första regiinsats, nu på söndag. En för mig tidigare osedd film.

Obs! Hets (1944), med manus av Bergman, kommer inte vara med i temat eftersom det var Alf Sjöberg som regisserade (även om det sägs att Bergman själv faktiskt regisserade några extrascener som spelades in när Sjöberg var upptagen på annat håll.)

Sommartema: Into the Wild

Filmer om att överleva i vildmarken har alltid fascinerat mig. Det är nog känslan av äventyr och att man är utlämnad till naturen och dess nycker som drar in mig. Därför kickar jag nu igång ett litet tema strax innan jag själv drar ut på semesteräventyr i den svenska vildmarken (nåja, i Dalarna i alla fall). Tio onsdagar framöver kommer jag att skriva om filmer som alla handlar om att överleva. Ibland har huvudpersonerna enbart naturen emot sig. Ibland så är det en kamp mellan en jagad och de jagande. Men naturen och vildmarken spelar alltid en roll.

Jag har döpt temat efter Sean Penns vildmarksfilm Into the Wild men den kommer faktiskt inte vara med på temat. Den kändes lite för poetisk för det. Jag har för övrigt fortfarande inte lagt upp nån text om Into the Wild på bloggen men jag har en gammal sådan liggande. Troligen kommer den som ett bonusinlägg, så den kanske är en del av temat trots allt. Ett annat bonusinlägg är min recension av The Mountain Between Us som tjuvstartade temat redan i mars. Så tolv filmer har vi allt som allt.

För varje inlägg kommer jag beta av fyra vilda och stående punkter:

  • Vilken var den utlösande händelsen?
  • Vilka miljöer utspelar sig filmen i?
  • Vilka djurattacker förekommer?
  • Sist men inte minst: hur mycket MacGyver hittar vi i filmen?

Jag har skapat en tema-sida där jag samlar alla recensionslänkar och betyg. Första inlägget kommer imorgon onsdag och då handlar det om gråben och en lång nordirländare.

Systrarna Brontë: The Tenant of Wildfell Hall (1996)

wildfell-hallSista filmen ut i Brontë-temat! Trodde vi…

Som jag nämnt i ett tidigare inlägg var det inte helt lätt att hitta filmatiseringar av Anne Brontës verk. Ja, det var faktiskt omöjligt. Vi fick helt enkelt byta medium och kolla in en tv-serie (fast nu börjar väl dessa medier flyta ihop *host*O.J.: Made in America*host*). Till slut hittade vi en BBC-miniserie i tre delar från 1996 baserad på Annes sista roman The Tenant of Wildfell Hall som kom ut 1848, året före hennes död.

En förklaring till att Anne är betydligt mindre känd för eftervärlden än Emily och Charlotte (förutom att Anne dog ung precis som Emily) är att Charlotte, efter vad jag har läst mig till, inte uppskattade The Tenant of Wildfell Hall och därför under resten av sitt liv förhindrade att den kom ut i nyutgåvor.

Värt att nämna är att The Tenant of Wildfell Hall i alla fall blev en stor publiksuccé när den gavs ut första gången. Däremot var tydligen inte kritikerna speciellt förtjusta i den, och alltså inte Charlotte heller. Jag undrar om det feministiska temat var för magstarkt för dem?

Första avsnittet inleds med att Helen Graham (Tara Fitzgerald), en änka med ett okänt förflutet tillsammans med sin son flyttar in i Wildfell Hall, en gård i utkanten av ett litet samhälle på den brittiska landsbygden.

Folket i byn ser på Mrs Graham och hennes liv med nyfikenhet, misstänksamhet och fascination. Vem tror hon att hon är som bor ensam med sin son och livnär sig på att måla hötorgskonst. Det går ju inte för sig! Den lokale prästen inleder en… häxjakt, ja, det är väl det bästa ordet för det.

Men det finns även bybor som känner sig dragna till Mrs Graham på ett mer (ehe) positivt sätt. Framförallt gäller det den unge fårfarmaren Gilbert Markham (Toby Stephens). Men att närma sig Mrs Graham är inte det lättaste. Hon är sluten som en mussla och vill leva sitt liv i fred och inte väcka nån som helst uppmärksamhet.

Vad är det som Mrs Graham har varit med om? I del två av serien som i princip är en enda lång flashbacksekvens får vi reda på just det.

Inledningsscenen av den här serien kändes udda. Framförallt var det musiken som stack ut. En obehaglig kvinnokör med dissonanta röster gav nästan en skräckfilmsstämning, vilket så här när jag har sett hela serien visade sig vara rätt så passande.

Temat i The Tenant of Wildfell Hall känner jag igen från Jane Eyre och även till viss del från Wuthering Heights. Vi har en person med ett okänt förflutet som adopteras av en familj (eller en by) och rör upp känslor med sitt sätt att leva, både positiva och negativa känslor.

Ok, vad är det då som Mrs Graham flyr från? Ja, ganska snart står det klart att det handlar om sviniga män som hon inte vill att sonen ska växa upp med och korrumperas av.

Även om det tog ett tag för mig att komma in i serien så gillar jag den. Här finns allt från humor, stor dramatik, förväxlingar, personer som tar fel beslut, stolthet (och fördom förstås 😉 ), och t.o.m. cliffhangers. Både del ett och två avslutas på ett sätt som gör att man omedelbart vill titta på nästa avsnitt.

Som jag nämnde ovan är del två en tillbakablick på vad Helen varit med om tidigare i sitt liv och till en början så hade jag lite svårt att komma in i den här handlingen eftersom vi nu inte följde de personer (förutom Helen) som vi lärt känna i del ett. Men det släppte ganska snart.

Om du vill se serien själv så är det nu nog dags för mig att varna för spoilers…

I tillbakablickarnas del två introduceras vi för Helens make Arthur Huntington (Rupert Graves), en snygg och charmig man som förför Helen utan svårigheter. Helens mor försöker gifta bort sin dotter med en äldre stofil men den unga Helen ser bara Arthur som ju verkar så rätt och romantisk. Det visar sig snart att Arthur och hans manliga bekanta är svin.

Arthur & Co super och behandlar kvinnor som sopor eftersom detta är nåt som män som är riktiga män ska göra. Och det ska börjas i tid. Helens och Arthurs unge som ska minsann lära sig att dricka sprit innan han har lärt sig läsa. Som tittare är det förståeligt att Helen till slut beslutar sig för att fly.

Arthur framställs som en fullkomligt bindgalen alkoholist som frustar, stönar, skriker och spottar saliv så det står härliga till. För mig var det på gränsen till överspel, eller överdrivet. Men visst, poängen gick fram. Den mannen vill man fly ifrån.

Upplösningen i del tre, där vi hoppar tillbaka till nutid där allt ska knytas ihop, tyckte jag var rolig. Vi får ett klassiskt missförstånd där en osäker karaktär tolkar en situation på fel sätt men så blir det rätt ändå till slut. Och den här gången har Helen lärt sig sin läxa. Hon kastar sig inte in i ett äktenskap som med Arthur. Nej, här krävs det en viss karenstid för friaren.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Ta nu reda på vad Sofia tyckte om serien genom att klicka här.

Systrarna Brontë: Jane Eyre (2011)

jane-eyreAndra filmen ut i Brontë-temat. Den här gången är det den äldsta systern i skaran som har författat förlagan till filmen. Jane Eyre skrevs alltså av Charlotte Brontë och kom ut i oktober 1847.

Precis som var fallet med Wuthering Heights så har det gjorts mängder med filmatiseringar av Jane Eyre. Jag kan dock inte påminna mig att jag har sett någon. Den jag valt att skriva om idag är från 2011 och i regi av Cary Fukunaga som bl a ligger bakom immigrantfilmen Sin nombre från 2009.

Filmen inleds med att vi får se en ung kvinna springa ut från ett ståtligt gods. Kvinnan verkar desperat. Hon hamnar ute på hedarna, där hon går vilse. Det regnar och är kallt… men så lyckas hon ta sig till en liten gård där en präst och hans två systrar bor. Prästen beslutar sig för att låta henne bo hos dem. ”It’s the christian thing to do”.

Den unga kvinnan heter Jane Eyre och i återblickar får vi nu se hennes historia berättas…

…Jane Eyre (Mia Wasikowska) är ett föräldralöst maskrosbarn som växer upp i en fosterfamilj. Styvmamman är en vidrig kvinna som tagen ur Askungen. Janes styvbröder plågar henne ständigt, förutom när de skvallrar till modern. Till slut hamnar Jane på internatskola. Ur askan i elden kan man säga. Skolans rektor är än mer vidrig och på gränsen till en karikatyr (eller över den om jag ska vara ärlig).

Men Jane är alltså ett maskrosbarn och hon tar sig igenom allt och lite till. Efter några år får hon en tjänst som guvernant på Thornfield Hall där den hemlighetsfulle Edward Rochester (Michael Fassbender) är herre i huset. De båda inleder så småningom nån form av trevande relation, eller vad jag nu ska kalla det.

Förra gången, för fem år sen, när jag gav mig på temat om Brontë-systrarna så var Jane Eyre den första filmen jag såg och jag skrev nästan en hel recension då. Men eftersom jag körde fast totalt med Wuthering Heights så blev det ingen recension av Jane Eyre heller. Så det här är alltså min andra titt. Ett litet stycke ur min gamla opublicerade text lyder som följer:

Jag vill åka till norra England och gå vilse på en dimmig öde hed. Sen vill jag bli räddad, inlindad i filtar, dricka varmt te och berätta min historia för mina räddare.

Haha, ja, så kände jag nu med faktiskt. Det är nåt med landskapet, de karga hedarna, som tilltalar mig. I kombination med ett väldigt snyggt dimmigt foto så var det visuella en njutning. Ingen skakig handkamera som fångar ofokuserade tordyvlar på bild här inte.

Judi Dench! Judi Dench dyker upp. Det hade jag helt glömt av. Det var en trevlig överraskning. Hon har skådespelarpondus den kvinnan. Här spelar hon chefshushållerskan (eller vad nu titeln är?) på Thornfield Hall.

Michael Fassbender är ju med också förstås. Det dröjde överraskande länge innan hans rollfigur först gör entré. Rochester som karaktär var något av ett mysterium. Jag kunde aldrig riktigt bestämma mig för om han var ett creep eller en gentleman med ett olyckligt förflutet. Slutet gör väl i och för sig den saken klar.

Jag tyckte det var kul att Rochester först och främst är fascinerad av Jane för hennes intelligens och syn på livet. Han behöver nån som vågar stå upp mot honom och som kan matcha honom som samtalspartner. Jane står för ett nytt feministiskt tänkande och jag undrar om det återspeglar det som romanen innehåller eller om man skruvat till det lite extra. Någon (Sofia?) som har läst boken kanske kan svara.

Förutom att jag gillar landskapet med hedarna så tyckte jag även övriga miljöer var riktigt snygga. Thornfield Hall har en härlig gotisk stämning över sig och Fukunaga använder sig av skräckfilmsestetik för extra effekt. Det förekommer t.o.m. en jump scare som involverar en duva.

Mia Wasikowska i titelrollen övertygar. Hon är en badass. Hur man nu kan vara det i ett brittiskt kostymdrama. Men det kunde man tydligen. Även Amelia Clarkson som gör den unga Jane var mycket bra. Båda två är utmärkta på att få fram Janes envishet och egenhet.

Det som drar ner betyget en aning är att de delar som ramar in huvudhistorien inte var lika engagerande. Prästen och hans relation till Jane kändes mest som en parentes.

Som helhet är Cary Fukunagas version av Jane Eyre en klassiskt och kompetent gjord filmatisering och jag delar ut en stark trea, vilket känns skönt efter plågan som det var att se Wuthering Heights.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Vad Sofia tyckte om Jane Eyre kan ni läsa om här. Jag hoppas vid Gud att hon inte tycker den är sämre än Wuthering Heights i alla fall. 😉

Systrarna Brontë: Wuthering Heights (2011)

wuthering-heightsWuthering Heights är en roman av Emily Brontë (hennes enda) och gavs ut i december 1847 under pseudonymen Ellis Bell. Den har filmatiserats ett otal gånger fast jag har mig veterligen aldrig sett nån av dessa filmer.

Den här gången är det en av mina favoritregissörer, Andrea Arnold, som tagit sig an Wuthering Heights. Grundstoryn är densamma som i romanen. En skillnad är dock att den föräldralöse pojke som adopteras av familjen Earnshaw inte är romsk (?) utan svart och från Västindien.

Pappa Earnshaw hittade pojken i staden och beslutade sig för att ta hand om honom. ”It’s the christian thing to do”. Han får namnet Heathcliff och blir en del av familjen, som består av den nästan vuxna tonåringen Hindley och den yngre dottern Catherine. Hindley och Heathcliff hatar varandra. Heathcliff och Catherine blir vänner och spenderar dagarna tillsammans med att vandra omkring på de höglänta hedarna som omger den avsides belägna gården med namnet Wuthering Heights.

Sen dör pappa Earnshaw och Hindley tar över som herre i huset. Hindley låter Heathcliff stanna men behandlar honom som skit (han får bo bland djuren i uthuset). När sen Catherine börjar umgås med den rikare grannfamiljen Linton blir saker och ting komplicerade mellan henne och Heathcliff.

I det lilla introinlägget så skrev jag att när jag såg en av filmerna som skulle ingå i Brontë-temat första gången så avskydde jag den så pass mycket att det enda jag fick ur mig var ”Urk!”.

Den filmen var alltså Andrea Arnolds Wuthering Heights. Skulle jag gilla den bättre den här gången? Svaret är NEJ. Redan från början får jag känslan av att nån sprungit runt på en hed i dåligt väder med en mobilkamera och försökt fånga nåt poetiskt.

Inledningen av filmen gör att jag tolkar det som Heathcliffs historia. Det är han som är i fokus. Men vem är Heathcliff? Jag har ingen aning. Jag vet inte mer om honom i filmens sista minut jämfört med den första. Varför är Catherine intresserad av honom? Varför flirtar hon med honom? För att han är svart och exotisk? För att han är blyg och hon känner nån sorts makt? För att det inte finns några andra att flirta med? Oklart.

Om vi övergår till filmens visuella stil så finner jag den mest irriterande än nånting annat. De skakiga ofokuserade närbilderna gör mig galen. Det skakiga ofokuset gör inte att jag lever mig in i filmen. Tvärtom. Jag känner kameraarbetet när jag bara vill se filmen.

Jag tycker inte heller 4:3-formatet funkar nåt vidare. Det kändes mest tråkigt. I en film som Meek’s Cutoff passade det utmärkt eftersom det gav en klaustrofobisk känsla som matchade vad filmen ville berätta. Här får vi närbilder på skådisarnas ansikten, hela tiden, speciellt Heathcliff. Då måste man kunna visa mer känsla. Här: ett stenansikte som inte säger nåt.

Varför är bilden så mörk hela tiden? Jag ser ingenting, och jag ser ingen poäng med det heller. Men jag får väl försöka se storyn bakom de visuella irritationsmomenten. Fast det finns ingen story! Återigen, vem är Heathcliff, vad är hans grej? Jag känner ingen sympati med honom. Han surar, vill inte jobba på gården, springer iväg, blir bestraffad. Vad tror han? Det är väl klart att han måste jobba som alla andra.

Den här versionen av Wuthering Heights är outhärdligt tråkig. Jaha, där kryper en tordyvel. Det har jag lagt upp själv på Instagram. Ge mig en story med rejäla skådespelarinsatser, maffigt foto, en bra score, nånting! Det här är bara pretto på det dåliga sättet, nåt så oerhört.

Det enda positiva är att Catherines favoritfågel är tofsvipan och det kan nog vara min med. En snygg vadarfågel med tofs, breda fyrkantiga vingar och ett härligt karaktäristiskt pipande läte.

Jag skrev att Andrea Arnold är en av mina favoritregissörer. Det kanske är att ta i, då jag innan Wuthering Heights bara sett två av hennes filmer. De har å andra sidan fått riktigt höga betyg: Red Road 5/5 och Fish Tank 4/5.

Nu sjunker medelbetyget rejält för Arnold då jag inte kan dela ut nåt annat än en etta. Trots att det hade varit roligare att gilla filmen den här gången så känns ändå lite skönt att man kan lita på sig själv.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Vad tycker nu Sofia? Tycker hon filmen når några svindlande höjder? Kolla in här.

Tema: Systrarna Brontë

bronte

För några år sen fick jag för mig att jag skulle se filmer baserade på böcker skrivna av systrarna Brontë i form av ett miniprojekt. Jag valde ut två nygjorda filmer i regi av Cary Fukunaga respektive Andrea Arnold. Båda kom ut 2011, en var en filmatisering av Charlottes roman Jane Eyre och den andra byggde på Emilys Wuthering Heights. Efter att jag sett dem så kraschlandade projektet totalt eftersom jag avskydde en av filmerna och inte lyckades inte få ur mig en rad om den, förutom ett enda litet ord. Vilken film det handlade om och vad ordet var får du reda på under de närmsta dagarna.

I höstas tänkte jag att det var dags att till slut gå iland med projektet. Bättre sent än aldrig. Jag hörde mig för bland några av filmspanarna som jag visste gillade genren kostymdrama (precis som jag gör). Jag fick några napp men en fisk föll av kroken när jag vevade in. Den som till slut fångades i Brontë-håven var givetvis mockumentärens och musikalens beskyddare Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia.

Så, vilka filmer skulle vi se? Ja, att jag skulle se om Wuthering Heights och Jane Eyre var givet. Då återstod en film baserad på den yngsta systern Annes verk. Agnes Grey, hennes debutroman måste väl ha filmatiserats några gånger? Men icke sa Nicke. Hennes andra och sista roman The Tenant of Wildfell Hall då? Nej, inga filmatiseringar av den heller. Till slut visade det sig att det på 90-talet hade gjorts en BBC-miniserie av The Tenant of Wildfell Hall och att det gick att få tag i den också. Japp, då var det bestämt. Med start imorgon kommer alltså följande filmer/tv-serier att avhandlas under dagarna tre.
.

wuthering-heightsjane-eyrewildfell-hall

Johan Falk: Slutet (2015)

slutetDå var vi framme vid Slutet, den sista filmen i Johan Falk-serien. Jag började skriva om filmerna i maj i år och det tog sitt lilla tag att få ut texterna men jag är nöjd med att jag gick i mål innan årets slut!

I Slutet så har det blivit personligt för Falk. Maffian, som likt en bläckfisk har sina tentakler överallt, utövar utpressning mot Falk genom hans familj. Falk kallar samma GSI för att få hjälp och hans kollegor sluter givetvis upp. Now it’s personal.

Då var frågan om Falk skulle go out with a bang or a whimper? Tyvärr är det med viss nedstämdhet jag konstaterar att Slutet var något av en besvikelse. Det är inte nån av de sämsta i serien men ej heller nån av de bästa. Men det kanske ofta är så. Det gäller t ex tv-serier (och Falk-filmerna kan i princip likställas med en tv-serie) där det näst sista avsnittet är superbra medan det allra sista, där allt ska knytas ihop, inte flyter riktigt lika bra.

I inledningen använder man för övrigt samma grepp som i Lockdown med en skurk som man inte får se ansiktet på. Det blev ett trött grepp efter två gånger. Ja, vi har redan sett tatueringen, gå vidare!

En annan detalj som störde var olika karaktärers brytning när det pratade engelska. Vi har t ex skurken Milo (Peter Franzén) som pratar med en märkligt övertydlig finsk brytning. Nu vet jag inte ens om han skulle vara finne men det blev parodi av det hela i alla fall. Det konstiga är att skådisen Peter Franzén är en finländsk skådis så han om nån borde ha fått till det kan jag tycka.

Vi har även de ryska skurkarna som pratar engelska med en rysk brytning som tas till nya nivåer. Det blir jobbigt, på gränsen till pinsamt (och rasistiskt?). Eller är det sånt man ska blunda för?

Några bra saker att lyfta fram är t ex Aliette Opheim som spelar Seths nya flickvän Madde, en roll som hon gör med pondus och skinn på näsan. Jag vill även lyfta fram Hanna Alsterlund som spelar Falks (styv)dotter Nina. Hon har utvecklats till en riktigt duktig skådis.

Apropå Seth (Jens Hultén) så har han som rollfigur på nåt sätt blivit mindre intressant när han mjuknat. Seth var som bäst när han var badass och man inte visste var man hade honom. Nu är det lite som att mystiken försvunnit. Men Seth är ändå en favoritkaraktär.

Sammanfattningsvis så hamnar Slutet på en svag svag trea, men det är på gränsen. Den funkade inte fullt ut som enskild film för mig, men tyngden av hela serien gör att jag ändå delar ut en trea. En sista sak är att jag gillar är filmens titel. Slutet. Haha, bara så att vi förstår att det är den sista filmen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Johan Falk: Lockdown (2015)

lockdownEfter Stockholm Filmfestival, årslista för 1981, en Harry Potter-prequel och ett mästerverk är det så äntligen dags att hoppa ombord på Johan Falk-tåget igen. Men vafan!

Johan Falk och GSI har en förrädare bland sig. Vem är det? Nån vi känner? Plötsligt står det klart att förrädaren befinner sig i polishuset och hela byggnaden försätts i lockdown! Ingen kommer in, ingen kommer ut. Nu ska förrädaren rökas ut.

Oj, oj, det här var ju ruggigt bra faktiskt. Det är nervigt, spännande och det är t.o.m. dammigt i rummet. Det sistnämnda trodde jag inte jag skulle få uppleva i en Johan Falk-film, men det är väl så att det byggts upp en känsla av att man är kompis med karaktärerna i serien. Klump i halsen-läge, ungefär som när E.T. åkte hem.

En sak som störde mig en aning var när man inledningsvis hela tiden filmade polisförrädare så att överkroppen inklusive huvudet doldes. Det skulle väl ge en känsla av spänning och förväntan (vem är det?!) men det blev krystat till slut.

Även det faktum att Falk givetvis tror att fel person är förrädaren kändes som ett lite trött och standardmässigt grepp.

Parallellt med huvudstoryn så får vi även följa familjen Falk och hur Heléns ex Örjan dyker upp med dokument som kan avslöja vilka det är som hotat familjen. Den storyn funkade men var inte lika intressant. Det som räddar den är väl Johan Hedenbergs insats som Örjan, detta psykfall tillika en total loser.

Ett annat litet ”klagomål” (som egentligen är en komplimang) är att det känns som ett tv-serie-avsnitt. Allt är lite futtigare, lite mindre påkostat, lite sämre jämfört med en rejäl film. Den står inte helt på egna ben utan känns som en delmängd av nåt. Men det är väl det som är grejen i slutändan. Precis som för en tv-serie så uppskattar man avsnitt mot slutet så mycket mer om man sett allt från början.

Det jag gillar med Falk-filmerna är att man på ett sätt har utvecklat sig själv. De första filmerna är rena actionrullar där poliserna är i fokus och the bad guys bara är bad guys. Från 2012 och framåt så skildras bägge sidor av lagen, precis som i The Wire, favoritserien nummer ett. Jag tror t.o.m. repliken ”Follow the money” yttras vid ett tillfälle.

En sista notis om en (till synes) liten rollfigur. Jag känner att jag bara måste nämna GSI-medlemmen Matte (Zeljko Santrac). Han är en sån där lugn person som du vill ha i ditt team. Lojal och rejäl. Han gör sitt jobb lite i det tysta men går alltid att lita på. Just i det här avsnittet brusar han faktiskt upp en gång då det verkligen behövdes.

I slutändan är Lockdown i mina ögon den hittills bästa Falk-filmen och den får en rak fyra. Nu ser jag fram emot Slutet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

 

Därmed önskar jag och graffititomten God Jul!

graffititomten

Johan Falk: Blodsdiamanter (2015)

blodsdiamanterNej, det här är inte en svensk remake i Johan Falk-tappning av Leonardo DiCaprio-filmen Blood Diamond. Men det handlar om diamanter. Diamanter som Seth Rydells gäng vill stjäla. Allt står dock inte rätt till bland Rydells mannar. Jack (en härligt otäck Björn Bengtsson) krånglar och vill ta över. Rydell, ja, han spelar ett farligt spel. Samtidigt som han vill göra diamantstöten fortsätter han vara informatör åt polisen. Han vill både ha kakan och äta den.

En av Rydell-ligans samarbetspartner är en ny spelare i Göteborg, den s.k. kavkazmaffian (rysk? georgisk? armensk?). GSI-medlemmen Niklas Saxlid (härligt efternamn) har under en tid varit undercover på en MMA-klubb där maffian huserar. Precis som Rydell så är det ett farligt spel som Saxlid spelar. Kavkazerna börjar misstänka att de har en tjallare i sina led och de lägger inga fingrar emellan för att ta reda på vem det är. Saxlid har med andra ord fastnat i en rävsax…

Vad skönt att det här var en mycket bättre film än den förra, Tyst diplomati. Redan i inledningen kände jag att Blodsdiamanter höjde nivån. Just Niklas Saxlid (Alexander Karim) är en skön men samtidigt irriterande karaktär. Han visar prov på besserwisser-fasoner och onödigt risktagande. Men han är charmerande, det går inte att komma ifrån, och så har han ett bra samspel med sin kollega Vidar (Mårten Svedberg).

Återigen, och jag har nämnt det tidigare i mina Johan Falk-texter, får jag lite The Wire-vibbar. Båda sidor av lagen skildras med lika mycket fokus. Alla framställs som människor med fel och brister. The Wire är mer intrikat i sitt upplägg. Där hänger allting samman och det svartvita flyter verkligen ihop till en gråskala. Men skildringen av Rydell-ligan i Falk-filmerna är inte fy skam.

Apropå Rydell så har Seth fått ihop det med en tjej. Hon spelas av en skådis med det något udda namnet Aliette Opheim. Direkt när jag såg henne så kände jag igen henne från nåt. Jag kunde bara inte placera henne. Nuförtiden kan man ju hur lätt som helst googla upp svaren på sina frågor (kanske inte alla) så en googling senare visste jag var jag hade sett Opheim tidigare. Det var i prettosömnpillret Det vita folket.

Blodsdiamanter är en riktigt bra och spännande crime-thriller. Delar av filmen, främst det som Saxlid (Karim) råkar ut för, kändes som nåt vi inte riktigt sett tidigare i Falk-filmerna. Här blev det ett intensivt kammarspel mellan några fåtal personer och där ingen kan lite på nån. Svettigt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: