Gåten Ragnarok (2013)

23 augusti, 2017 4 kommentarer

Norge slår till igen. I Mysteriet Ragnarök, som den heter på svenska, har filmmakarna använt nordisk mytologi, gamla runor och arkeologi för att göra en äventyrsfilm à la Indiana Jones- eller National Treasure-filmerna. Ett härligt koncept som vi borde se oftare. Dock är den här filmen faktiskt producerad med svenska pengar, därav Sofia Helin i en av huvudrollerna. Vad har vi då? Jo, en slarverpappa (som är änkling) koncentrerar sig mer på att bevisa att jordens undergång Ragnarök verkligen hände än på sina barns skolavslutning. Barnen försöker hooka upp pappan med damer. Vi har en rolig sidekick och så (givetvis) en chef som inte tror på slarverpappans projekt. Tillsammans med Sofia Helins rollfigur beger sig hela familjen till ett ingenmansland vid gränsen mellan Norge och Ryssland där man utforskar gamla övergivna betongbunkrar från andra världskriget. Härliga miljöer! Och som helhet en mysig familjefilm.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Här måste jag passa på att hylla den svenska serien Jordskott från 2015 som går att se på SVT Play och som det kommer en säsong två av som börjar nu i oktober i höst. Jordskott bygger precis som Gåten Ragnarok (och Trolljegeren) på inslag från nordisk folktro med mystiska väsen och monster.

Filed under Action, Äventyr, Betyg 3, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Jönssonligan – Den perfekta stöten (2015)

17 juni, 2017 Lämna en kommentar

Nyligen gick ju Gösta Ekman tyvärr ur tiden. Ekman gjorde ju bl a rollfiguren Charles-Ingvar ”Sickan” Jönsson till en svensk ikon (om än baserad på en dansk förlaga). 2015 bestämde sig några svenska filmmakare att det var dags för en reboot av Jönssonligan i modern tappning. Jag minns att ganska många skakade på huvudet och det vanliga drevet med idioter gick igång på att Rocky hade förvandlats till en tjej (spelad av Susanne Thorson) och att Ragnar Vanheden spelades av Alexander Karim. Väx upp, säger jag till dessa snöflingor (eller har jag missförstått användningen av snowflake?).

De gamla Jönssonligan-filmerna får väl sägas vara rena komedier. Denna nya version skulle jag kalla en actionthrillerkomedi. Den avancerade heisten är givetvis det viktigaste inslaget.

En detalj som det ovan nämnda drevet hade hakat upp sig på var att filmmakarna enligt uppgift skulle göra en mer rå och skitig film, typ på samma sätt som i Nolans Batman-filmer. Detta var nåt som inte alls skulle funka i svensk miljö sas det, och speciellt inte när det gällde Jönssonligan.

Själv tycker jag regissören Alain Darborg tillsammans med manusförfattaren Piotr Marciniak har gjort helt rätt. Att bara försöka upprepa samma sak fast med andra skådisar känns dömt att misslyckas. Bättre då att försöka med nåt annorlunda. Sen om det blev en total fullträff, det är en annan sak.

Inledningsvis hade jag lite svårt att acceptera filmens stil. Det är en amerikansk, lättviktig och underhållande actionkomedi, fast svensk. Jag har helt enkelt svårt att köpa Simon J Berger som småsnackande och skämtande biltjuv, förmodligen för att det pratas svenska och vi är så ovana med detta faktum. Det är ju engelska det pratas i vanliga fall i den här typen av genrefilm.

Efter ett tag hade jag vant mig och gillade stilen. Kanske berodde det på Alexander Karims entré som bluffmakaren Vanheden. Karim är förmodligen Sveriges bästa glidare med stil. Den mannen verkar kunna göra det mesta, inklusive jonglera med spritflaskor som bartender.

Torkel Petersson är med som Dynamit-Harry och gör i princip samma roll som i Josef Fares Kopps. Det funkar igen men känns kanske lite gjort vid det här laget. Fast jag gillar’t ändå.

Karim är ju känd från bl a de trevliga Arne Dahl-tv-filmerna och framförallt från Johan Falk. En annan skådis, och en trevlig överraskning, från just Johan Falk var Seth Rydell himself – ja, eller Jens Hultén då. Här spelar han skurk i form av en korrupt polis. Hultén är alltid underhållande, vare sig han pratar med Sophie Nord eller pucklar på Ethan Hunt.

Jönssonligan – Den perfekta stöten är en svensk Ocean’s Eleven och jag tycker den funkar bra. Givetvis är mycket hämtat från amerikansk film, men varför inte? Jag tycker det är charmigt. Om vi får se sånt här fler gånger så vänjer vi oss snart vid att svenska filmer inte bara behöver vara seriösa kriminalare, dramer eller landsorts- och Stockholmskomedier utan kan vara coola också.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Action, Betyg 3, Brott, Film, Komedi, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Johan Falk: Slutet (2015)

28 december, 2016 2 kommentarer

slutetDå var vi framme vid Slutet, den sista filmen i Johan Falk-serien. Jag började skriva om filmerna i maj i år och det tog sitt lilla tag att få ut texterna men jag är nöjd med att jag gick i mål innan årets slut!

I Slutet så har det blivit personligt för Falk. Maffian, som likt en bläckfisk har sina tentakler överallt, utövar utpressning mot Falk genom hans familj. Falk kallar samma GSI för att få hjälp och hans kollegor sluter givetvis upp. Now it’s personal.

Då var frågan om Falk skulle go out with a bang or a whimper? Tyvärr är det med viss nedstämdhet jag konstaterar att Slutet var något av en besvikelse. Det är inte nån av de sämsta i serien men ej heller nån av de bästa. Men det kanske ofta är så. Det gäller t ex tv-serier (och Falk-filmerna kan i princip likställas med en tv-serie) där det näst sista avsnittet är superbra medan det allra sista, där allt ska knytas ihop, inte flyter riktigt lika bra.

I inledningen använder man för övrigt samma grepp som i Lockdown med en skurk som man inte får se ansiktet på. Det blev ett trött grepp efter två gånger. Ja, vi har redan sett tatueringen, gå vidare!

En annan detalj som störde var olika karaktärers brytning när det pratade engelska. Vi har t ex skurken Milo (Peter Franzén) som pratar med en märkligt övertydlig finsk brytning. Nu vet jag inte ens om han skulle vara finne men det blev parodi av det hela i alla fall. Det konstiga är att skådisen Peter Franzén är en finländsk skådis så han om nån borde ha fått till det kan jag tycka.

Vi har även de ryska skurkarna som pratar engelska med en rysk brytning som tas till nya nivåer. Det blir jobbigt, på gränsen till pinsamt (och rasistiskt?). Eller är det sånt man ska blunda för?

Några bra saker att lyfta fram är t ex Aliette Opheim som spelar Seths nya flickvän Madde, en roll som hon gör med pondus och skinn på näsan. Jag vill även lyfta fram Hanna Alsterlund som spelar Falks (styv)dotter Nina. Hon har utvecklats till en riktigt duktig skådis.

Apropå Seth (Jens Hultén) så har han som rollfigur på nåt sätt blivit mindre intressant när han mjuknat. Seth var som bäst när han var badass och man inte visste var man hade honom. Nu är det lite som att mystiken försvunnit. Men Seth är ändå en favoritkaraktär.

Sammanfattningsvis så hamnar Slutet på en svag svag trea, men det är på gränsen. Den funkade inte fullt ut som enskild film för mig, men tyngden av hela serien gör att jag ändå delar ut en trea. En sista sak är att jag gillar är filmens titel. Slutet. Haha, bara så att vi förstår att det är den sista filmen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Filed under Action, Betyg 3, Brott, Film, Recension, Svensk film, Tema, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Johan Falk: Lockdown (2015)

24 december, 2016 Lämna en kommentar

lockdownEfter Stockholm Filmfestival, årslista för 1981, en Harry Potter-prequel och ett mästerverk är det så äntligen dags att hoppa ombord på Johan Falk-tåget igen. Men vafan!

Johan Falk och GSI har en förrädare bland sig. Vem är det? Nån vi känner? Plötsligt står det klart att förrädaren befinner sig i polishuset och hela byggnaden försätts i lockdown! Ingen kommer in, ingen kommer ut. Nu ska förrädaren rökas ut.

Oj, oj, det här var ju ruggigt bra faktiskt. Det är nervigt, spännande och det är t.o.m. dammigt i rummet. Det sistnämnda trodde jag inte jag skulle få uppleva i en Johan Falk-film, men det är väl så att det byggts upp en känsla av att man är kompis med karaktärerna i serien. Klump i halsen-läge, ungefär som när E.T. åkte hem.

En sak som störde mig en aning var när man inledningsvis hela tiden filmade polisförrädare så att överkroppen inklusive huvudet doldes. Det skulle väl ge en känsla av spänning och förväntan (vem är det?!) men det blev krystat till slut.

Även det faktum att Falk givetvis tror att fel person är förrädaren kändes som ett lite trött och standardmässigt grepp.

Parallellt med huvudstoryn så får vi även följa familjen Falk och hur Heléns ex Örjan dyker upp med dokument som kan avslöja vilka det är som hotat familjen. Den storyn funkade men var inte lika intressant. Det som räddar den är väl Johan Hedenbergs insats som Örjan, detta psykfall tillika en total loser.

Ett annat litet ”klagomål” (som egentligen är en komplimang) är att det känns som ett tv-serie-avsnitt. Allt är lite futtigare, lite mindre påkostat, lite sämre jämfört med en rejäl film. Den står inte helt på egna ben utan känns som en delmängd av nåt. Men det är väl det som är grejen i slutändan. Precis som för en tv-serie så uppskattar man avsnitt mot slutet så mycket mer om man sett allt från början.

Det jag gillar med Falk-filmerna är att man på ett sätt har utvecklat sig själv. De första filmerna är rena actionrullar där poliserna är i fokus och the bad guys bara är bad guys. Från 2012 och framåt så skildras bägge sidor av lagen, precis som i The Wire, favoritserien nummer ett. Jag tror t.o.m. repliken ”Follow the money” yttras vid ett tillfälle.

En sista notis om en (till synes) liten rollfigur. Jag känner att jag bara måste nämna GSI-medlemmen Matte (Zeljko Santrac). Han är en sån där lugn person som du vill ha i ditt team. Lojal och rejäl. Han gör sitt jobb lite i det tysta men går alltid att lita på. Just i det här avsnittet brusar han faktiskt upp en gång då det verkligen behövdes.

I slutändan är Lockdown i mina ögon den hittills bästa Falk-filmen och den får en rak fyra. Nu ser jag fram emot Slutet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

 

Därmed önskar jag och graffititomten God Jul!

graffititomten

Filed under Action, Betyg 4, Brott, Film, Recension, Svensk film, Tema, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Johan Falk: Blodsdiamanter (2015)

11 november, 2016 Lämna en kommentar

blodsdiamanterNej, det här är inte en svensk remake i Johan Falk-tappning av Leonardo DiCaprio-filmen Blood Diamond. Men det handlar om diamanter. Diamanter som Seth Rydells gäng vill stjäla. Allt står dock inte rätt till bland Rydells mannar. Jack (en härligt otäck Björn Bengtsson) krånglar och vill ta över. Rydell, ja, han spelar ett farligt spel. Samtidigt som han vill göra diamantstöten fortsätter han vara informatör åt polisen. Han vill både ha kakan och äta den.

En av Rydell-ligans samarbetspartner är en ny spelare i Göteborg, den s.k. kavkazmaffian (rysk? georgisk? armensk?). GSI-medlemmen Niklas Saxlid (härligt efternamn) har under en tid varit undercover på en MMA-klubb där maffian huserar. Precis som Rydell så är det ett farligt spel som Saxlid spelar. Kavkazerna börjar misstänka att de har en tjallare i sina led och de lägger inga fingrar emellan för att ta reda på vem det är. Saxlid har med andra ord fastnat i en rävsax…

Vad skönt att det här var en mycket bättre film än den förra, Tyst diplomati. Redan i inledningen kände jag att Blodsdiamanter höjde nivån. Just Niklas Saxlid (Alexander Karim) är en skön men samtidigt irriterande karaktär. Han visar prov på besserwisser-fasoner och onödigt risktagande. Men han är charmerande, det går inte att komma ifrån, och så har han ett bra samspel med sin kollega Vidar (Mårten Svedberg).

Återigen, och jag har nämnt det tidigare i mina Johan Falk-texter, får jag lite The Wire-vibbar. Båda sidor av lagen skildras med lika mycket fokus. Alla framställs som människor med fel och brister. The Wire är mer intrikat i sitt upplägg. Där hänger allting samman och det svartvita flyter verkligen ihop till en gråskala. Men skildringen av Rydell-ligan i Falk-filmerna är inte fy skam.

Apropå Rydell så har Seth fått ihop det med en tjej. Hon spelas av en skådis med det något udda namnet Aliette Opheim. Direkt när jag såg henne så kände jag igen henne från nåt. Jag kunde bara inte placera henne. Nuförtiden kan man ju hur lätt som helst googla upp svaren på sina frågor (kanske inte alla) så en googling senare visste jag var jag hade sett Opheim tidigare. Det var i prettosömnpillret Det vita folket.

Blodsdiamanter är en riktigt bra och spännande crime-thriller. Delar av filmen, främst det som Saxlid (Karim) råkar ut för, kändes som nåt vi inte riktigt sett tidigare i Falk-filmerna. Här blev det ett intensivt kammarspel mellan några fåtal personer och där ingen kan lite på nån. Svettigt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Filed under Action, Betyg 3, Brott, Film, Recension, Svensk film, Tema, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Johan Falk: Tyst diplomati (2015)

6 november, 2016 Lämna en kommentar

tyst-diplomatiJag rör mig sakta sakta mot slutet av serien med filmer om Johan Falk. Nu är det dags för den 17:e filmen, Tyst diplomati. Vad har vi här då? Ja, vi, och Johan Falk, träffar en gammal bekant. Alexandra Rapaport dyker nämligen upp i sin roll som Pernilla Vasquez.

Falk och Vasquez jobbade ju ihop i den andra filmen, Livvakterna, då Falk tillfälligt sadlade om för att jobba inom säkerhetsbranschen. Nu blir det emellertid inget speciellt trevligt möte då Vasquez uppträder väldigt märkligt. Bakgrunden till vad som händer behöver vi inte gå in på men hon befinner sig i alla fall i Göteborg för att tillsammans med några terrorister fixa vapen som sen ska användas för att mörda en person. What? Vad är det som har hänt? Has Vasquez gone rogue?

Parallellt med detta fortsätter Seth (Jens Hultén) och Sophie (Melize Karlge) sin relation… ja, ehe, eller samarbete. Seth har dock stora problem på hemmaplan. Slemmot och gängets andraman Jack (strålande spelad av Björn Bengtsson) är i princip säker på att Seth är infiltratör. Och det har han ju helt rätt i!

Under inledningen börjar jag fundera på om manusförfattarna tagit sig vatten över huvudet. Kommer det funka med den här internationella story? Vasquez, utländska terrorister i Göteborg, Seth och Falk. Det kändes aningen krystat kanske. Lite samma känsla som i några av Hamilton-filmerna (och även Den tredje vågen till viss del). Man försöker höja insatserna men funkar det verkligen i Johan Falk-världen?

Jag tycker det är ganska hafsigt berättat med en lång uppbyggnad där inget egentligen händer. Efter att filmen pågått en timme känner jag att i princip inget har hänt. Jag gillar Seth, som vanligt, men var det inte bättre när han bara var en ren skurk?

Mot slutet börjar det ta sig. Det blir betydligt mer spännande, bl a under en klassisk slutuppgörelse då våra hjältar befinner sig på en mingelfest på en ambassad. Iklädda festblåsor eller kostym glider de runt med snäckor i öronen för att försöka lokalisera hotet. Vi har sett det förut men jag tycker det funkar. Det finns en anledning till att den är typer av scener återanvänds i thrillers.

Jag måste även passa på att återigen berömma musiken av Bengt Nilsson (bror till showrunnern Anders för övrigt). Den ger en spänning och samtidigt en maffig ödesmättad stämning. Bra, rätt och slätt.

Tyst diplomati är ändå en mellanfilm för mig, ungefär som några av Marvel-filmerna. Det är inte dåligt men ej heller speciellt bra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Filed under Action, Betyg 2, Brott, Film, Recension, Svensk film, Tema, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Johan Falk: Ur askan i elden (2015)

23 oktober, 2016 2 kommentarer

ur-askan-i-eldenDå var det dags att dra igång den sista omgången med filmer om Johan Falk & Co och vi börjar med att kasta oss ur askan i elden. Johan Falk får det nämligen hett om öronen i denna den sextonde filmen. Efter det som skedde i Kodnamn: Lisa (Falk hjälpte tjallaren Frank Wagner och dödade en lettisk maffiaboss) lever Johan och hans familj nu under skyddad identitet.

Falk själv är ett nervöst vrak, drömmer mardrömmar, får panikattacker, och här måste jag säga att Jakob Eklund gör en (faktiskt!) bra insats. Han känns rädd på riktigt. Även samspelet med Marie Richardsson (Eklunds fru i verkliga livet) är bra och jag tror på att de är en familj.

När frun till den där döda maffiabossen dyker upp för att försöka få tag i sin mans ägodelar blir Falk nyfiken. Det slutar med att han följer med frun (maffiabossens alltså) till Riga för att lösa nån typ av gåta. Det går inte så bra för Falk i Riga, vilket filmtiteln antyder.

Parallellt med detta får vi följa maktkampen i Seth Rydells gangstergäng. Seth (en som vanligt stabil Jens Hultén) har fått en dotter på halsen för att uttrycka sig dåligt. Grejen är nämligen att Seth, hur konstigt det än kan låta, nu verkar vilja en någorlunda laglydigt liv. Det visar väl att barn kan ge, och ger, en positiv förändring, i alla fall i Seths liv.

Tyvärr, för Seths del, så släpps en stor del av hans gamla gängmedlemmar ut från fängelset efter några år bakom galler. De, och speciellt Jack (Björn Bengtsson), är inte speciellt intresserade av att vara laglydiga, om man säger så…

Ur askan i elden är en relativt lovande inledning på resan mot Slutet av Falk-filmerna. Det är bitvis spännande på ett sätt som är ganska ovanligt i svenska polisthrillers.

Det var kul att se att Marie Richardsson fick lite mer att göra här också. Som jag skrev tidigare så funkar samspelet med Eklund bra och dessutom ger Richardsson en grupp poliser en rejäl avhyvling i en bra scen.

Scenerna mellan Seth och polisen Sophie Nord (Meliz Karlge) är sevärda som vanligt. De bedriver ett intressant maktspel och har även nån sorts – romantisk? kärlek börjar med bråk? Spuffy? – kemi. Det känns nästan som att de kan vara ett blivande par. Kanske i en annan Johan Falk-värld.

En av nykomlingarna i filmserien är Björn Bengtsson som alltså spelar Jack som är ute efter att ta över efter Seth som ledare i det kriminella gänget. Jack är en otäck karaktär, en sån där slemmig vessla som inte har nån som helst tjuvheder. Bra spelat av Bengtsson! Otäck.

Ur askan i elden är en helt ok Johan Falkare och betyget blir en rak trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Filed under Action, Betyg 3, Brott, Film, Recension, Svensk film, Tema, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Johan Falk: Kodnamn: Lisa (2012)

9 oktober, 2016 4 kommentarer

kodnamn-lisaEfter ett litet uppehåll är det nu dags att avsluta den serie med filmer om Johan Falk som kom ut 2012. Efter det här återstår det endast fem filmer från 2015, så vi börjar närma oss Slutet (bokstavligen).

Efter att ha sett de tidigare filmerna där Joel Kinnamans rollfigur Frank Wagner spelat en stor roll såg jag att en av de kommande filmerna hade titeln Kodnamn: Lisa. Om man hängt med det minsta i filmernas handling vet man att Lisa är det namn som GSI använder som beteckning på sin infiltratör Wagner. Filmens titel gjorde att mina förväntningar växte rejält. Just Frank Wagner är, i konkurrens med Jens Hulténs Seth Rydell, min favoritkaraktär, och här skulle vi få en hel film med Wagner i fokus!

Kodnamn: Lisa kom faktiskt ut på bio i Sverige precis som GSI – Gruppen för särskilda insatser gjort tidigare (och de tre första filmerna förstås). Biopremiären var i mars 2013 men den visades tydligen redan i oktober 2012 på tv – i Tyskland (vilket gör att den räknas som en 2012 av IMDb och mig).

I Kodnamn: Lisa vill inte Frank Wagner vara Lisa nåt mer. Nej, han vill lägga infiltratörshatten på hyllan och leva svensson-liv med sin fru (Ruth Vega Fernandez) och son. Går det bra? Nej, givetvis inte. Istället avslöjas Franks identitet bland kriminella, inte bara i Göteborg utan även hos den ryska maffian. Frank får ett pris på sitt huvud. Johan Falk (en som vanligt arg och butter Jakob Eklund), som även han vill sluta och låsa in polispistolen i säkerhetsskåpet, känner sig tvungen att hjälpa Frank.

Filmen inleds bedrövligt, med en massa flashback-scener med Kinnaman från de tidigare filmer. Jag antar att detta är instoppat för att guida de biobesökare som inte har de tidigare filmerna färskt i minne. Om man har filmerna färskt i minne (vilket jag hade) så blir det bara tråkig exposition. Det hade räckt med att göra klart att Frank är infiltratör och att han har bus efter sig.

Därefter tar dock en ruggigt spännande actionsekvens vid där Frank och hans familj tvingas fly (iklädda sängkläder och med lakan från ett fönster!) då onda män stormar in i deras lägenhet.

Filmens första 20 minuter är väldigt intensiva och det händer hur mycket som helst. <Spoiler> Sophie skjuten! Hjälp! </Spoiler>. Precis som i några av de andra filmerna fann jag det intressant (och hilarious) hur ofta de olika delarna av polismyndigheten kommer i varandras väg. Men jag antar att det är en del av spelet när man sysslar med långa utredningar och agerar undercover. Det är lite samma tema som i Jan Guillous Hamilton-böcker där det görs narr av säkerhetspolisen.

Men sen är det som att filmen rinner ut i sanden. Det var det där med förväntningar. Tillsammans med trailers är det väl det allra farligaste i ens filmvärld. Jag vet inte om det är mina höga förväntningar som spelar mig ett spratt den här gången också? Precis som när Leo Gaut gjorde mig besviken?

Jag börjar känna att den kriminella värld som Seth Rydell och hans gäng lever i inte känns helt trovärdig. Jag vet inte riktigt vad det är. Jag tycker filmen blir för hafsig, storslagen och töntig på samma gång. Och vad hände förresten med Seth?!?! Min favvo ju.

Nåt som nästan höjer filmen till en trea är ett klipp som visas efter filmen där vi (och Joel Kinnaman) får träffa den verklige infiltratören som ligger till grund för rollfiguren Frank Wagner. Starkt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Filed under Action, Betyg 2, Brott, Film, Recension, Svensk film, Tema, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Johan Falk: Barninfiltratören (2012)

18 september, 2016 Lämna en kommentar

barninfiltratorenNär jag såg denna den fjortonde filmen om Johan Falk så kände jag att jag verkligen börjat komma in i filmserien. Jag känner karaktärerna och deras jargong sinsemellan. När detta tillstånd inträffar så höjs underhållningsvärdet och filmerna upplevs som bättre. Det är som att hoppa längdhopp på hög höjd, i Sierra Nevada. Allt går lite lättare. Det är lite fusk men ändå inte.

I Barninfiltratören är Falk och GSI på jakt efter en rånarliga som utför en mängd liknande rån där väktare som ska transportera pengar från butiker drabbas. Det är rån som är välplanerade och om de genomförs rätt så ger de en massa pengar. Om man däremot klantar sig så får man kanske med sig en stor mängd pengar som dock förstörts av blå färg från värdeväskornas färgampuller.

Vad behöver man göra om detta inträffar? Ja, tvätta pengar förstås! Och här pratar vi alltså pengatvätt på riktigt, vilket jag som ordsmed (ev. ordvitsare) tyckte var lite lustigt. Det här blir GSI:s öppning i fallet. De lyckas övertala den femtonårige sonen till en av Göteborgs få (kanske den enda) pengatvättare att agera infiltratör.

Under filmens inledning kände jag mig väldigt skeptisk. Vad var det här? Det är ju rena ungdomsgården. Barn som genomför värdetransportrån?! Det konstiga var att jag kom över detta ganska snabbt. Efter ett tag kändes det helt naturligt och förmodligen är det helt realistiskt. Twisten med att ha en 15-åring som infiltratör gav också en extra spänninng. Det var dessutom roligt att den där pengatvättaren spelades av ingen mindre än Dag Malmberg, alltså skådisen som gör den sympatiske polischefen från Bron.

Det här var en av mina favoriter hittills i Johan Falk-serien av filmer. Alexander Karim är underbar som glassare och besserwisser på samma gång. Höjdpunkten är dock relationen mellan polisen Sophie Nord (Meliz Karlge) och gangsterpsykot Seth Rydell (Jens Hultén). De avskyr varandra, behöver varandra, och är samtidigt, vad det verkar, sexuellt attraherade av varandra när de möts för att utbyta information. Helt bisarra men bra scener mellan de två.

Det är nästan så jag utnämner Barninfiltratören till den bästa filmen hittills men än så länge får den titeln hållas av De 107 patrioterna.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Filed under Action, Betyg 4, Brott, Film, Recension, Svensk film, Tema, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Johan Falk: Organizatsija Karayan (2012)

11 september, 2016 4 kommentarer

organizatsija-karayanNär jag gjorde lumpen i Boden i början av 90-talet anordnades nåt som kallades ”Boden-date”. Jag antar att det var en sorts kompensation för att vi (hormonstinna lumparpojkar) tvingades stanna kvar uppe i norr under helgen. Samtidigt skulle det vara ett event även för lokalbefolkningen (läs: flickorna!). Ett svenskt metal-band – Meshuggah – spelade. De röjde.

För den mer humoristiska underhållningen stod en viss Johan Hedenberg som körde nån sorts stand-up. Det enda jag minns är att han stod och gjorde pruttljud i mikrofonen och att jag inte kunde låta bli att skratta precis som Björn Hellberg när Robban Aschberg berättar låga skämt i På spåret.

Varför berättar jag det här? Ingen anledning alls egentligen, förutom att Johan Hedenberg (samme Hedenberg som gjorde pruttljud i Boden) är med i Johan Falk-filmerna och spelar Johan Falks styvdotter Ninas biologiska (slarver)pappa Örjan. I just Organizatsija Karayan så får han en lite mer framträdande roll.

Örjan vill komma tillbaka in i Ninas liv och försöka göra gott. Han jobbar i byggbranschen och nu vill han ge Nina en lägenhet i present. Bakom kulisserna har dock Örjan jätteproblem. En estnisk byggfirma (med orent mjöl i påsen) vill få sina pengar av Örjan. Pengar som Örjan inte har. Det hela eskalerar och det slutar med att Nina (Hanna Alsterlund) blir kidnappad.

Johan Falk (och GSI) blir givetvis inblandade… and now it’s personal!

Jag gillar Organizatsija Karayan. Titeln är bra. Den klingar otäck rysk maffia, och den inte bara klingar det; Karayan är, i alla fall i filmen, namnet på den est-ryska maffian. Den där estniska byggfirman är en del av Karayan och de två som utpressar Örjan är ena riktiga läbbiga typer – och då framförallt kvinnan (Jonna Järnefelt) som jag inte vill möta i en mörk gränd eller nån annanstans.

Örjan är en patetisk figur. Han gör fel, fel, fel, fel, fel, fel, hela tiden. Han vågar inte ta ansvar, säga som det är och riskerar därmed livet på sin dotter. Johan Falk får kliva in och ordna upp det hela. Men helt lätt för Johan är det inte och mot slutet så blir det ruggigt spännande och jag känner faktiskt att jag inte vet hur det ska sluta. Bra jobbat, ni som ligger bakom filmen: regissör Richard Holm och manusförfattare Viking Johansson. Ja, Anders Nilsson själv är faktiskt inte direkt inblandad här även om hans ande förstås svävar omkring ovanför produktionen.

De skådisar som står ut i filmen är Hanna Alsterlund (som Nina) och Johan Hedenberg (som slarver-Örjan). Jag tycker det är så roligt att de har fått med sig samma lilla tjej från Noll tolerans och att hon nu har växt upp till en ung kvinna. Det är nästan lite Boyhood eller Before-trilogi över det.

Hedenberg, ja, vad ska man säga om honom? Han personifierar här mannen utan ryggrad.

Organizatsija Karayan är en Johan Falkare som placerar sig bland toppskiktet hittills. En invändning jag hade var hur trovärdigt det var att Johan Falks familj blandades in på det direkta sätt som sker. Styvdottern Nina blir kidnappad av est-ryska maffian för att slarver-Örjan är skyldig pengar. Mjae. Men det är detaljer, för det är tajt och spännande mest hela tiden.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Meshuggah-länken i texten leder till ett förvånansvärt läskigt klipp med nordkoreanska barn-gitarrister. Här är några fler klipp med Meshuggah-mashups:

 

Filed under Action, Betyg 3, Brott, Film, Recension, Svensk film, Tema, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

%d bloggare gillar detta: