Johan Falk: Slutet (2015)

slutetDå var vi framme vid Slutet, den sista filmen i Johan Falk-serien. Jag började skriva om filmerna i maj i år och det tog sitt lilla tag att få ut texterna men jag är nöjd med att jag gick i mål innan årets slut!

I Slutet så har det blivit personligt för Falk. Maffian, som likt en bläckfisk har sina tentakler överallt, utövar utpressning mot Falk genom hans familj. Falk kallar samma GSI för att få hjälp och hans kollegor sluter givetvis upp. Now it’s personal.

Då var frågan om Falk skulle go out with a bang or a whimper? Tyvärr är det med viss nedstämdhet jag konstaterar att Slutet var något av en besvikelse. Det är inte nån av de sämsta i serien men ej heller nån av de bästa. Men det kanske ofta är så. Det gäller t ex tv-serier (och Falk-filmerna kan i princip likställas med en tv-serie) där det näst sista avsnittet är superbra medan det allra sista, där allt ska knytas ihop, inte flyter riktigt lika bra.

I inledningen använder man för övrigt samma grepp som i Lockdown med en skurk som man inte får se ansiktet på. Det blev ett trött grepp efter två gånger. Ja, vi har redan sett tatueringen, gå vidare!

En annan detalj som störde var olika karaktärers brytning när det pratade engelska. Vi har t ex skurken Milo (Peter Franzén) som pratar med en märkligt övertydlig finsk brytning. Nu vet jag inte ens om han skulle vara finne men det blev parodi av det hela i alla fall. Det konstiga är att skådisen Peter Franzén är en finländsk skådis så han om nån borde ha fått till det kan jag tycka.

Vi har även de ryska skurkarna som pratar engelska med en rysk brytning som tas till nya nivåer. Det blir jobbigt, på gränsen till pinsamt (och rasistiskt?). Eller är det sånt man ska blunda för?

Några bra saker att lyfta fram är t ex Aliette Opheim som spelar Seths nya flickvän Madde, en roll som hon gör med pondus och skinn på näsan. Jag vill även lyfta fram Hanna Alsterlund som spelar Falks (styv)dotter Nina. Hon har utvecklats till en riktigt duktig skådis.

Apropå Seth (Jens Hultén) så har han som rollfigur på nåt sätt blivit mindre intressant när han mjuknat. Seth var som bäst när han var badass och man inte visste var man hade honom. Nu är det lite som att mystiken försvunnit. Men Seth är ändå en favoritkaraktär.

Sammanfattningsvis så hamnar Slutet på en svag svag trea, men det är på gränsen. Den funkade inte fullt ut som enskild film för mig, men tyngden av hela serien gör att jag ändå delar ut en trea. En sista sak är att jag gillar är filmens titel. Slutet. Haha, bara så att vi förstår att det är den sista filmen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Johan Falk: Lockdown (2015)

lockdownEfter Stockholm Filmfestival, årslista för 1981, en Harry Potter-prequel och ett mästerverk är det så äntligen dags att hoppa ombord på Johan Falk-tåget igen. Men vafan!

Johan Falk och GSI har en förrädare bland sig. Vem är det? Nån vi känner? Plötsligt står det klart att förrädaren befinner sig i polishuset och hela byggnaden försätts i lockdown! Ingen kommer in, ingen kommer ut. Nu ska förrädaren rökas ut.

Oj, oj, det här var ju ruggigt bra faktiskt. Det är nervigt, spännande och det är t.o.m. dammigt i rummet. Det sistnämnda trodde jag inte jag skulle få uppleva i en Johan Falk-film, men det är väl så att det byggts upp en känsla av att man är kompis med karaktärerna i serien. Klump i halsen-läge, ungefär som när E.T. åkte hem.

En sak som störde mig en aning var när man inledningsvis hela tiden filmade polisförrädare så att överkroppen inklusive huvudet doldes. Det skulle väl ge en känsla av spänning och förväntan (vem är det?!) men det blev krystat till slut.

Även det faktum att Falk givetvis tror att fel person är förrädaren kändes som ett lite trött och standardmässigt grepp.

Parallellt med huvudstoryn så får vi även följa familjen Falk och hur Heléns ex Örjan dyker upp med dokument som kan avslöja vilka det är som hotat familjen. Den storyn funkade men var inte lika intressant. Det som räddar den är väl Johan Hedenbergs insats som Örjan, detta psykfall tillika en total loser.

Ett annat litet ”klagomål” (som egentligen är en komplimang) är att det känns som ett tv-serie-avsnitt. Allt är lite futtigare, lite mindre påkostat, lite sämre jämfört med en rejäl film. Den står inte helt på egna ben utan känns som en delmängd av nåt. Men det är väl det som är grejen i slutändan. Precis som för en tv-serie så uppskattar man avsnitt mot slutet så mycket mer om man sett allt från början.

Det jag gillar med Falk-filmerna är att man på ett sätt har utvecklat sig själv. De första filmerna är rena actionrullar där poliserna är i fokus och the bad guys bara är bad guys. Från 2012 och framåt så skildras bägge sidor av lagen, precis som i The Wire, favoritserien nummer ett. Jag tror t.o.m. repliken ”Follow the money” yttras vid ett tillfälle.

En sista notis om en (till synes) liten rollfigur. Jag känner att jag bara måste nämna GSI-medlemmen Matte (Zeljko Santrac). Han är en sån där lugn person som du vill ha i ditt team. Lojal och rejäl. Han gör sitt jobb lite i det tysta men går alltid att lita på. Just i det här avsnittet brusar han faktiskt upp en gång då det verkligen behövdes.

I slutändan är Lockdown i mina ögon den hittills bästa Falk-filmen och den får en rak fyra. Nu ser jag fram emot Slutet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

 

Därmed önskar jag och graffititomten God Jul!

graffititomten

Johan Falk: Blodsdiamanter (2015)

blodsdiamanterNej, det här är inte en svensk remake i Johan Falk-tappning av Leonardo DiCaprio-filmen Blood Diamond. Men det handlar om diamanter. Diamanter som Seth Rydells gäng vill stjäla. Allt står dock inte rätt till bland Rydells mannar. Jack (en härligt otäck Björn Bengtsson) krånglar och vill ta över. Rydell, ja, han spelar ett farligt spel. Samtidigt som han vill göra diamantstöten fortsätter han vara informatör åt polisen. Han vill både ha kakan och äta den.

En av Rydell-ligans samarbetspartner är en ny spelare i Göteborg, den s.k. kavkazmaffian (rysk? georgisk? armensk?). GSI-medlemmen Niklas Saxlid (härligt efternamn) har under en tid varit undercover på en MMA-klubb där maffian huserar. Precis som Rydell så är det ett farligt spel som Saxlid spelar. Kavkazerna börjar misstänka att de har en tjallare i sina led och de lägger inga fingrar emellan för att ta reda på vem det är. Saxlid har med andra ord fastnat i en rävsax…

Vad skönt att det här var en mycket bättre film än den förra, Tyst diplomati. Redan i inledningen kände jag att Blodsdiamanter höjde nivån. Just Niklas Saxlid (Alexander Karim) är en skön men samtidigt irriterande karaktär. Han visar prov på besserwisser-fasoner och onödigt risktagande. Men han är charmerande, det går inte att komma ifrån, och så har han ett bra samspel med sin kollega Vidar (Mårten Svedberg).

Återigen, och jag har nämnt det tidigare i mina Johan Falk-texter, får jag lite The Wire-vibbar. Båda sidor av lagen skildras med lika mycket fokus. Alla framställs som människor med fel och brister. The Wire är mer intrikat i sitt upplägg. Där hänger allting samman och det svartvita flyter verkligen ihop till en gråskala. Men skildringen av Rydell-ligan i Falk-filmerna är inte fy skam.

Apropå Rydell så har Seth fått ihop det med en tjej. Hon spelas av en skådis med det något udda namnet Aliette Opheim. Direkt när jag såg henne så kände jag igen henne från nåt. Jag kunde bara inte placera henne. Nuförtiden kan man ju hur lätt som helst googla upp svaren på sina frågor (kanske inte alla) så en googling senare visste jag var jag hade sett Opheim tidigare. Det var i prettosömnpillret Det vita folket.

Blodsdiamanter är en riktigt bra och spännande crime-thriller. Delar av filmen, främst det som Saxlid (Karim) råkar ut för, kändes som nåt vi inte riktigt sett tidigare i Falk-filmerna. Här blev det ett intensivt kammarspel mellan några fåtal personer och där ingen kan lite på nån. Svettigt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Johan Falk: Tyst diplomati (2015)

tyst-diplomatiJag rör mig sakta sakta mot slutet av serien med filmer om Johan Falk. Nu är det dags för den 17:e filmen, Tyst diplomati. Vad har vi här då? Ja, vi, och Johan Falk, träffar en gammal bekant. Alexandra Rapaport dyker nämligen upp i sin roll som Pernilla Vasquez.

Falk och Vasquez jobbade ju ihop i den andra filmen, Livvakterna, då Falk tillfälligt sadlade om för att jobba inom säkerhetsbranschen. Nu blir det emellertid inget speciellt trevligt möte då Vasquez uppträder väldigt märkligt. Bakgrunden till vad som händer behöver vi inte gå in på men hon befinner sig i alla fall i Göteborg för att tillsammans med några terrorister fixa vapen som sen ska användas för att mörda en person. What? Vad är det som har hänt? Has Vasquez gone rogue?

Parallellt med detta fortsätter Seth (Jens Hultén) och Sophie (Melize Karlge) sin relation… ja, ehe, eller samarbete. Seth har dock stora problem på hemmaplan. Slemmot och gängets andraman Jack (strålande spelad av Björn Bengtsson) är i princip säker på att Seth är infiltratör. Och det har han ju helt rätt i!

Under inledningen börjar jag fundera på om manusförfattarna tagit sig vatten över huvudet. Kommer det funka med den här internationella story? Vasquez, utländska terrorister i Göteborg, Seth och Falk. Det kändes aningen krystat kanske. Lite samma känsla som i några av Hamilton-filmerna (och även Den tredje vågen till viss del). Man försöker höja insatserna men funkar det verkligen i Johan Falk-världen?

Jag tycker det är ganska hafsigt berättat med en lång uppbyggnad där inget egentligen händer. Efter att filmen pågått en timme känner jag att i princip inget har hänt. Jag gillar Seth, som vanligt, men var det inte bättre när han bara var en ren skurk?

Mot slutet börjar det ta sig. Det blir betydligt mer spännande, bl a under en klassisk slutuppgörelse då våra hjältar befinner sig på en mingelfest på en ambassad. Iklädda festblåsor eller kostym glider de runt med snäckor i öronen för att försöka lokalisera hotet. Vi har sett det förut men jag tycker det funkar. Det finns en anledning till att den är typer av scener återanvänds i thrillers.

Jag måste även passa på att återigen berömma musiken av Bengt Nilsson (bror till showrunnern Anders för övrigt). Den ger en spänning och samtidigt en maffig ödesmättad stämning. Bra, rätt och slätt.

Tyst diplomati är ändå en mellanfilm för mig, ungefär som några av Marvel-filmerna. Det är inte dåligt men ej heller speciellt bra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Johan Falk: Kodnamn: Lisa (2012)

kodnamn-lisaEfter ett litet uppehåll är det nu dags att avsluta den serie med filmer om Johan Falk som kom ut 2012. Efter det här återstår det endast fem filmer från 2015, så vi börjar närma oss Slutet (bokstavligen).

Efter att ha sett de tidigare filmerna där Joel Kinnamans rollfigur Frank Wagner spelat en stor roll såg jag att en av de kommande filmerna hade titeln Kodnamn: Lisa. Om man hängt med det minsta i filmernas handling vet man att Lisa är det namn som GSI använder som beteckning på sin infiltratör Wagner. Filmens titel gjorde att mina förväntningar växte rejält. Just Frank Wagner är, i konkurrens med Jens Hulténs Seth Rydell, min favoritkaraktär, och här skulle vi få en hel film med Wagner i fokus!

Kodnamn: Lisa kom faktiskt ut på bio i Sverige precis som GSI – Gruppen för särskilda insatser gjort tidigare (och de tre första filmerna förstås). Biopremiären var i mars 2013 men den visades tydligen redan i oktober 2012 på tv – i Tyskland (vilket gör att den räknas som en 2012 av IMDb och mig).

I Kodnamn: Lisa vill inte Frank Wagner vara Lisa nåt mer. Nej, han vill lägga infiltratörshatten på hyllan och leva svensson-liv med sin fru (Ruth Vega Fernandez) och son. Går det bra? Nej, givetvis inte. Istället avslöjas Franks identitet bland kriminella, inte bara i Göteborg utan även hos den ryska maffian. Frank får ett pris på sitt huvud. Johan Falk (en som vanligt arg och butter Jakob Eklund), som även han vill sluta och låsa in polispistolen i säkerhetsskåpet, känner sig tvungen att hjälpa Frank.

Filmen inleds bedrövligt, med en massa flashback-scener med Kinnaman från de tidigare filmer. Jag antar att detta är instoppat för att guida de biobesökare som inte har de tidigare filmerna färskt i minne. Om man har filmerna färskt i minne (vilket jag hade) så blir det bara tråkig exposition. Det hade räckt med att göra klart att Frank är infiltratör och att han har bus efter sig.

Därefter tar dock en ruggigt spännande actionsekvens vid där Frank och hans familj tvingas fly (iklädda sängkläder och med lakan från ett fönster!) då onda män stormar in i deras lägenhet.

Filmens första 20 minuter är väldigt intensiva och det händer hur mycket som helst. <Spoiler> Sophie skjuten! Hjälp! </Spoiler>. Precis som i några av de andra filmerna fann jag det intressant (och hilarious) hur ofta de olika delarna av polismyndigheten kommer i varandras väg. Men jag antar att det är en del av spelet när man sysslar med långa utredningar och agerar undercover. Det är lite samma tema som i Jan Guillous Hamilton-böcker där det görs narr av säkerhetspolisen.

Men sen är det som att filmen rinner ut i sanden. Det var det där med förväntningar. Tillsammans med trailers är det väl det allra farligaste i ens filmvärld. Jag vet inte om det är mina höga förväntningar som spelar mig ett spratt den här gången också? Precis som när Leo Gaut gjorde mig besviken?

Jag börjar känna att den kriminella värld som Seth Rydell och hans gäng lever i inte känns helt trovärdig. Jag vet inte riktigt vad det är. Jag tycker filmen blir för hafsig, storslagen och töntig på samma gång. Och vad hände förresten med Seth?!?! Min favvo ju.

Nåt som nästan höjer filmen till en trea är ett klipp som visas efter filmen där vi (och Joel Kinnaman) får träffa den verklige infiltratören som ligger till grund för rollfiguren Frank Wagner. Starkt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Johan Falk: Barninfiltratören (2012)

barninfiltratorenNär jag såg denna den fjortonde filmen om Johan Falk så kände jag att jag verkligen börjat komma in i filmserien. Jag känner karaktärerna och deras jargong sinsemellan. När detta tillstånd inträffar så höjs underhållningsvärdet och filmerna upplevs som bättre. Det är som att hoppa längdhopp på hög höjd, i Sierra Nevada. Allt går lite lättare. Det är lite fusk men ändå inte.

I Barninfiltratören är Falk och GSI på jakt efter en rånarliga som utför en mängd liknande rån där väktare som ska transportera pengar från butiker drabbas. Det är rån som är välplanerade och om de genomförs rätt så ger de en massa pengar. Om man däremot klantar sig så får man kanske med sig en stor mängd pengar som dock förstörts av blå färg från värdeväskornas färgampuller.

Vad behöver man göra om detta inträffar? Ja, tvätta pengar förstås! Och här pratar vi alltså pengatvätt på riktigt, vilket jag som ordsmed (ev. ordvitsare) tyckte var lite lustigt. Det här blir GSI:s öppning i fallet. De lyckas övertala den femtonårige sonen till en av Göteborgs få (kanske den enda) pengatvättare att agera infiltratör.

Under filmens inledning kände jag mig väldigt skeptisk. Vad var det här? Det är ju rena ungdomsgården. Barn som genomför värdetransportrån?! Det konstiga var att jag kom över detta ganska snabbt. Efter ett tag kändes det helt naturligt och förmodligen är det helt realistiskt. Twisten med att ha en 15-åring som infiltratör gav också en extra spänninng. Det var dessutom roligt att den där pengatvättaren spelades av ingen mindre än Dag Malmberg, alltså skådisen som gör den sympatiske polischefen från Bron.

Det här var en av mina favoriter hittills i Johan Falk-serien av filmer. Alexander Karim är underbar som glassare och besserwisser på samma gång. Höjdpunkten är dock relationen mellan polisen Sophie Nord (Meliz Karlge) och gangsterpsykot Seth Rydell (Jens Hultén). De avskyr varandra, behöver varandra, och är samtidigt, vad det verkar, sexuellt attraherade av varandra när de möts för att utbyta information. Helt bisarra men bra scener mellan de två.

Det är nästan så jag utnämner Barninfiltratören till den bästa filmen hittills men än så länge får den titeln hållas av De 107 patrioterna.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Johan Falk: Organizatsija Karayan (2012)

organizatsija-karayanNär jag gjorde lumpen i Boden i början av 90-talet anordnades nåt som kallades ”Boden-date”. Jag antar att det var en sorts kompensation för att vi (hormonstinna lumparpojkar) tvingades stanna kvar uppe i norr under helgen. Samtidigt skulle det vara ett event även för lokalbefolkningen (läs: flickorna!). Ett svenskt metal-band – Meshuggah – spelade. De röjde.

För den mer humoristiska underhållningen stod en viss Johan Hedenberg som körde nån sorts stand-up. Det enda jag minns är att han stod och gjorde pruttljud i mikrofonen och att jag inte kunde låta bli att skratta precis som Björn Hellberg när Robban Aschberg berättar låga skämt i På spåret.

Varför berättar jag det här? Ingen anledning alls egentligen, förutom att Johan Hedenberg (samme Hedenberg som gjorde pruttljud i Boden) är med i Johan Falk-filmerna och spelar Johan Falks styvdotter Ninas biologiska (slarver)pappa Örjan. I just Organizatsija Karayan så får han en lite mer framträdande roll.

Örjan vill komma tillbaka in i Ninas liv och försöka göra gott. Han jobbar i byggbranschen och nu vill han ge Nina en lägenhet i present. Bakom kulisserna har dock Örjan jätteproblem. En estnisk byggfirma (med orent mjöl i påsen) vill få sina pengar av Örjan. Pengar som Örjan inte har. Det hela eskalerar och det slutar med att Nina (Hanna Alsterlund) blir kidnappad.

Johan Falk (och GSI) blir givetvis inblandade… and now it’s personal!

Jag gillar Organizatsija Karayan. Titeln är bra. Den klingar otäck rysk maffia, och den inte bara klingar det; Karayan är, i alla fall i filmen, namnet på den est-ryska maffian. Den där estniska byggfirman är en del av Karayan och de två som utpressar Örjan är ena riktiga läbbiga typer – och då framförallt kvinnan (Jonna Järnefelt) som jag inte vill möta i en mörk gränd eller nån annanstans.

Örjan är en patetisk figur. Han gör fel, fel, fel, fel, fel, fel, hela tiden. Han vågar inte ta ansvar, säga som det är och riskerar därmed livet på sin dotter. Johan Falk får kliva in och ordna upp det hela. Men helt lätt för Johan är det inte och mot slutet så blir det ruggigt spännande och jag känner faktiskt att jag inte vet hur det ska sluta. Bra jobbat, ni som ligger bakom filmen: regissör Richard Holm och manusförfattare Viking Johansson. Ja, Anders Nilsson själv är faktiskt inte direkt inblandad här även om hans ande förstås svävar omkring ovanför produktionen.

De skådisar som står ut i filmen är Hanna Alsterlund (som Nina) och Johan Hedenberg (som slarver-Örjan). Jag tycker det är så roligt att de har fått med sig samma lilla tjej från Noll tolerans och att hon nu har växt upp till en ung kvinna. Det är nästan lite Boyhood eller Before-trilogi över det.

Hedenberg, ja, vad ska man säga om honom? Han personifierar här mannen utan ryggrad.

Organizatsija Karayan är en Johan Falkare som placerar sig bland toppskiktet hittills. En invändning jag hade var hur trovärdigt det var att Johan Falks familj blandades in på det direkta sätt som sker. Styvdottern Nina blir kidnappad av est-ryska maffian för att slarver-Örjan är skyldig pengar. Mjae. Men det är detaljer, för det är tajt och spännande mest hela tiden.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Meshuggah-länken i texten leder till ett förvånansvärt läskigt klipp med nordkoreanska barn-gitarrister. Här är några fler klipp med Meshuggah-mashups:

 

Johan Falk: Alla råns moder (2012)

Alla råns moderDet här måste väl ändå vara den bästa filmtiteln nånsin: Alla råns moder. ALLA RÅNS MODER! Känn på den.

Jakob Eklund, och framförallt Jens Hultén, är tillbaka i film nummer tolv om våra vänner från Göteborrrrg. Ja, det är alltså fokus på Hulténs rollfigur Seth Rydell i den här filmen. Rydell har precis släppts ut efter tre år i finkan. Dags att ge sig in i leken direkt. Rydell levererar vapen till en liga som planerar ett rån, och inte vilket rån som helst. Nej, här pratar vi om alla råns moder (duh).

Samtidigt försöker GSI-polisen Sophie Nord (Meliz Karlge) att rekrytera Rydell som infiltratör (läs: tjallare). Som inte det vore nog får Rydell en typ treårig dotter på halsen när han själv tycker att han inte behöver det.

Jag har sagt det förut i mina texter om Johan Falk-filmerna men det är värt att säga igen: de här filmerna känns som en enda lång tv-serie. Man lär känna karaktärerna och relationerna mellan dem. Själv såg jag filmerna under förra sommaren och varje gång var det som att träffa gamla vänner igen. Mysigt. Just det här säger ju inget om själva kvaliteten på de enskilda filmerna men att det bidrar till en bättre upplevelse är det ingen tvekan om.

Vi har en nykomling här: Alexander Karim. Eller nykomling och nykomling, Karim var med redan i film nummer tio (Spelets regler) men det känns som att han börjar göra ett avtryck först här. Karim är en charmig snubbe, irriterande charmig. En besserwisser.

”Relationen” mellan Rydell och Nord fördjupas här och vi får några intensiva scener mellan de båda där Karlge som skådis faktiskt matchar matcho-Hultén. Jag hoppas på fler uppgörelser mellan de båda i kommande filmer.

En sak jag tänkte på under filmen är hur det ibland (eller alltid) funkar mellan chefer och deras medarbetare. Jag upplever ofta detta i min vardag på mitt jobb. Cheferna har egentligen ingen koll på vad som händer men ändå är det just de som måste ta beslut, viktiga beslut. En bra chef har modet att ta det där beslutet. En dålig chef tar inget beslut alls.

Alla råns moder är en spännande kriminalthriller som funkar som en enskild film även om det förstås hjälper om man har sett de tidigare filmerna.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Johan Falk: De 107 patrioterna (2012)

De 107 patrioternaEfter att ha lämnat över regiansvaret till andra i de fem senaste Johan Falk-filmerna är nu skaparen själv, Anders Nilsson, tillbaka i förarsätet. Och jag måste säga att det märks. Här får vi, som jag upplever det, en helt annan tyngd. Det är bitvis rejält intensivt och nervigt.

För en gångs skull är det inte en brist att Frank Wagner (Joel Kinnaman) inte är med så mycket. Den som tar ansvar som medelpunkt som allt kretsar kring blir istället Jens Hultén och hans rollfigur Seth Rydell, ledaren för det kriminella gäng vi lärt känna under filmseriens gång. Rydell är stenhård och grym men har samtidigt en charm. En skurk att gilla. Här blir också hans relation med den yngre brodern Felix (Anastasios Soulis) intressant. Felix vill så gärna imponera på sin storebror, men det är inte det lättaste.

Vad handlar filmen om? Ja, det utbryter ett våldsamt gängkrig i Göteborg. Rydell-gänget dras in och GSI försöker stävja det hela. Parallellt med detta får vi följa några svenska nynazister som tror de ska ta över världen, eller åtminstone Askim.

I den här filmen fick vi även en av de märkligaste scenerna hittills i serien när Falk och två kollegor ska övertyga en av nazzarna och jobba för dem. Falk kör de vanliga övertalningsmetoderna men avslutar sen med en märklig dans där han håller ett finger i ena örat och håller i örsnibben i det andra örat. Det som filmen gör lite fel är att man inte kan hålla sig från att låta denna udda episod förbli okommenterad under resten av filmen.

Som jag nämnde tidigare så är det intensivt och nervigt. Actionsekvenserna lägger inga fingrar emellan. Det förekommer bl a sekvens i ett trapphus som kan vara det mest nerviga vi sett i svensk film. Jag påmindes här om den ännu svettigare avslutningen i Jacques Audiards Dheepan.

De 107 patrioterna är en våldsamt välgjord svensk actionrulle och jag delar ut Johan Falk-seriens första fyra! Tjoho!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Johan Falk: Operation näktergal (2009)

NäktergalJaha, vad har vi här då? Jo, vi har Johan Falk & GSI som ger sig in i prostitutionsträsket. Unga flickor från Östeuropa rekryteras och kommer in till Sverige via färjor från Tyskland. Om jag minns rätt så rekryteras/luras tjejerna av Hanna, en polsk tjej som jobbar i baren på båten. Det är just Hanna som GSI övertalar att börja arbeta tillsammans med dem för att sätta dit the bad guys.

Mjaha, oj då, jag har visst inte så mycket att säga om Operation näktergal märker jag nu. Jag tyckte det var ett ganska tråkigt avsnitt.

I fokus är GSI-medlemmen Lasse (Henrik Norlén från bl a mästerliga Hotell). Det är han och Johan som först kontaktar Hanna. Kärar Lasse ner sig i Hanna? Är påven katolik? Jag vet att vissa (inga namn nämnda *host*Fiff*host*) inte alls gillar Lasse som rollfigur och visst är han ruggigt oproffsig här, men än så länge är han bara en människa med fel och brister som alla andra.

Vad annars? Ja, Frank Wagner är med på ett hörn som pliktskyldigast, och Johan har ganska roligt gnabb med sin nya och tillfälliga kvinnliga chef. Johans ordinarie chef Patrik Agrell (komikern Mikael Torving) är pappaledig i den här filmen, därav den nya chefen. Jag återkommer till Torvings insats som Patrik i senare texter.

Operation näktergal är väldigt länge seg och tråkig. Det blev bättre under den sista kvarten då intensitetsnivån höjdes. Dessutom drog det under filmens slutscener igång en känslosam, klassisk och passande musik. När jag tänker efter så är det nog samma musik varje gång, kanske t.o.m. både i början under förtexterna och i slutet under eftertexterna.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Uppdatering: He, ”ett ganska tråkigt avsnitt” skriver jag här ovan ser jag. Ja, nu är ju det här en film, men det är en film i en serie med 20 så det känns som att det är en tv-serie man ser, och det är speciellt sant efter nystarten 2009.

%d bloggare gillar detta: