Johan Falk: De 107 patrioterna (2012)

Efter att ha lämnat över regiansvaret till andra i de fem senaste Johan Falk-filmerna är nu skaparen själv, Anders Nilsson, tillbaka i förarsätet. Och jag måste säga att det märks. Här får vi, som jag upplever det, en helt annan tyngd. Det är bitvis rejält intensivt och nervigt.

För en gångs skull är det inte en brist att Frank Wagner (Joel Kinnaman) inte är med så mycket. Den som tar ansvar som medelpunkt som allt kretsar kring blir istället Jens Hultén och hans rollfigur Seth Rydell, ledaren för det kriminella gäng vi lärt känna under filmseriens gång. Rydell är stenhård och grym men har samtidigt en charm. En skurk att gilla. Här blir också hans relation med den yngre brodern Felix (Anastasios Soulis) intressant. Felix vill så gärna imponera på sin storebror, men det är inte det lättaste.

Vad handlar filmen om? Ja, det utbryter ett våldsamt gängkrig i Göteborg. Rydell-gänget dras in och GSI försöker stävja det hela. Parallellt med detta får vi följa några svenska nynazister som tror de ska ta över världen, eller åtminstone Askim.

I den här filmen fick vi även en av de märkligaste scenerna hittills i serien när Falk och två kollegor ska övertyga en av nazzarna och jobba för dem. Falk kör de vanliga övertalningsmetoderna men avslutar sen med en märklig dans där han håller ett finger i ena örat och håller i örsnibben i det andra örat. Det som filmen gör lite fel är att man inte kan hålla sig från att låta denna udda episod förbli okommenterad under resten av filmen.

Som jag nämnde tidigare så är det intensivt och nervigt. Actionsekvenserna lägger inga fingrar emellan. Det förekommer bl a sekvens i ett trapphus som kan vara det mest nerviga vi sett i svensk film. Jag påmindes här om den ännu svettigare avslutningen i Jacques Audiards Dheepan.

De 107 patrioterna är en våldsamt välgjord svensk actionrulle och jag delar ut Johan Falk-seriens första fyra! Tjoho!