Gräns (2018)

Nja, jag vet inte. Jag kände direkt att det hela är lite för artsy (i brist på bättre ord). Jag tycker inte historien är speciellt engagerande. Allt är lite för uppenbart. Man ser direkt att Tina är ett troll. Hon pratar dock helt normalt. Sen när Vore, det manliga trollet, dyker upp ser man direkt att även han är ett troll. Men han pratar däremot som ett troll också. Är det för att han har bejakat sin trollsida fullt ut?

Skådisen som spelade Vore pratade tyvärr dålig svenska vilket gjorde att hans nyanser i språket försvann helt. Det var som att han läste nån form av fonetisk svenska innantill. Men det kanske var meningen för att göra honom mer främmande? Eller så har troll inga nyanser?

Nja, det hela känns alltså lite för uppenbart, när det kanske ska vara mystiskt. Kan det vara så att jag hade läst och hört för mycket om filmen innan jag såg den?

Gräns är ganska effektivt berättad i korta sekvenser som nog ändå blir lite upprepande till slut. Jag gillade nog storyn om den där polisutredningen mer än Tinas och Vores egna historia, vilket kanske inte var filmmakarnas avsikt. Jag tycker filmen överlag saknar ett ordentligt driv.

Jo, men sen kommer ju då sexscenen, och, ja, den var lite överraskande, det medges. Samtidigt kändes det lite typiskt att rollerna var ombytta: hon har penis, han blir gravid. SPOILER!!!!

Jag kände aldrig riktigt för det där trollet Vore, åtminstone inte efter att han sysslar med barnporr och mördar människor. Å andra sidan har troll enligt filmen genom åren behandlats än värre av människor, så han känner väl att han har rätten på sin sida. Tina vill dock försöka med samförstånd istället, vilket jag tycker känns vettigare.

Sen var det nåt med ett bisarrt och döende trollfoster som Vore hade i kylen som av nån anledning skulle bytas ut mot en mänsklig bebis… Ah, vänta nu var det så att människobebisen skulle skickas till en pedofil och så skulle trollbebisen läggas på dess plats för att föräldrarna inte skulle misstänka nåt. Ehe, både vidrigt och inte trovärdigt.

Jag ber om ursäkt för den här svamliga tankeströmsrecensionen men så blir det ibland.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Johan Falk: Operation näktergal (2009)

NäktergalJaha, vad har vi här då? Jo, vi har Johan Falk & GSI som ger sig in i prostitutionsträsket. Unga flickor från Östeuropa rekryteras och kommer in till Sverige via färjor från Tyskland. Om jag minns rätt så rekryteras/luras tjejerna av Hanna, en polsk tjej som jobbar i baren på båten. Det är just Hanna som GSI övertalar att börja arbeta tillsammans med dem för att sätta dit the bad guys.

Mjaha, oj då, jag har visst inte så mycket att säga om Operation näktergal märker jag nu. Jag tyckte det var ett ganska tråkigt avsnitt.

I fokus är GSI-medlemmen Lasse (Henrik Norlén från bl a mästerliga Hotell). Det är han och Johan som först kontaktar Hanna. Kärar Lasse ner sig i Hanna? Är påven katolik? Jag vet att vissa (inga namn nämnda *host*Fiff*host*) inte alls gillar Lasse som rollfigur och visst är han ruggigt oproffsig här, men än så länge är han bara en människa med fel och brister som alla andra.

Vad annars? Ja, Frank Wagner är med på ett hörn som pliktskyldigast, och Johan har ganska roligt gnabb med sin nya och tillfälliga kvinnliga chef. Johans ordinarie chef Patrik Agrell (komikern Mikael Torving) är pappaledig i den här filmen, därav den nya chefen. Jag återkommer till Torvings insats som Patrik i senare texter.

Operation näktergal är väldigt länge seg och tråkig. Det blev bättre under den sista kvarten då intensitetsnivån höjdes. Dessutom drog det under filmens slutscener igång en känslosam, klassisk och passande musik. När jag tänker efter så är det nog samma musik varje gång, kanske t.o.m. både i början under förtexterna och i slutet under eftertexterna.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Uppdatering: He, ”ett ganska tråkigt avsnitt” skriver jag här ovan ser jag. Ja, nu är ju det här en film, men det är en film i en serie med 20 så det känns som att det är en tv-serie man ser, och det är speciellt sant efter nystarten 2009.

Pojken med guldbyxorna (2014)

Pojken med guldbyxornaPojken med guldbyxorna var en tv-serie som jag såg som barn och gillade. Jag tror det var blandningen av realism och magi som tilltalade mig. Jag minns den som väldigt spännande och att den slutade lite jobbigt. Det var den lilla killen med byxor som han plockade sedlar ur och hans pappa mot stora stygga skurkar som förr eller senare skulle få fatt i dem. Jag minns att det fanns ett allvar, ett överhängande hot, att pojken Mats och hans pappa faktiskt skulle kunna råka illa ut. Nu har alltså Ella Lemhagen gjort uppdaterad film av historien som från början bygger på Max Lundgrens bok med samma namn från 1967. Jag har faktiskt inte sett en enda film av Ella Lemhagen så det här var premiär för mig. Lemhagens filmer har inte lockat mig speciellt och enda anledningen till att jag såg Pojken med guldbyxorna var att jag var nyfiken på den pga av tv-serien.

Jaha. Vad ska jag säga om det här då? Jag säger att det är en harmlös svensk familjefilm. Det fanns en viss nostalgi från tv-serien med den tunnades ut allt eftersom. Jag tyckte inledningen inte hade tillräckligt med uppbyggnad. Plötsligt var byxorna bara där. Det förekom några i mina ögon vädligt märkliga scener när Mats och hans kompis shoppar på varuhus, slösar pengar på leksaker, godis, tv-spel, limousiner och partar. Det kändes helt udda och som en annan film.

Sen kan jag inte låta bli att tycka att Mats och hans kompis förändras lite väl mycket åt ena eller andra hållet efter att de hittat byxorna. Pre-byxor är de snälla och hänsynsfulla. När de väl insett vad det är för byxor blir de rent elaka och utnyttjar hemlösa på ett ganska förnedrande sätt för att sköta deras ”efter skolan”-jobb. En stund senare är de jättesnälla igen och hjälper en viss hemlös vid namn Zeke. Jag vet inte, jag tyckte det svängde lite snabbt här, men å andra sidan har jag aldrig haft ett par guldbyxor själv.

När jag såg originalet som barn tänkte jag aldrig på att den skulle ha varit politisk men det måste den ju garanterat ha varit. En svensk tv-serie för barn på 70-talet där en pojke hittar pengar i byxor som han skänker till välgörande ändamål… I 2014 års tappning körde man igenom det spåret ganska snabbt (det är ju inte riktigt samma tid nu) varefter filmen övergick till att bli en äventyrsthriller med biljakter och schablonskurkar.

En lustig detalj är att handlingen och miljöerna under filmens avslutning är som hämtade ur slutet i Terminator 2! Istället för T-1000 har vi den elaka företagsledaren (spelad av dansken Kurt Ravn) och Arnolds snälla Terminator spelas här av guldbyxorna själva skulle man kunna säga.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Filmdagar smallPojken med guldbyxorna hade biopremiär igår fredag. Jag såg den under Malmö Filmdagar och av filmspanarna så tror jag att det var jag, Fiffi, Carl och Johan som såg den. När recensioner dyker upp så lägger jag till länkar här nedan.

Fiffis filmtajm

%d bloggare gillar detta: