Vikander-vecka: Kronjuvelerna (2011)

KronjuvelernaKronjuvelerna blir den sista svenska Alicia-filmen som jag skriver om i temat. Från och med nästa film åker nämligen vi och Alicia utomlands. Fast var Kronjuvelerna utspelar sig är lite oklart. Om det är Sverige så är det ett sorts parallell-Sverige, ett fantasi-Sverige som regissören Ella Lemhagen byggt upp.

Vi möter Fragancia (vilket udda, nästan fult, namn) som sitter i förhör hos polisen misstänkt för mordförsök på rikemanssonen Richard Persson (Bill ”ledsna pudeln” Skarsgård). Fragancia (Vikander förstås) berättar hela sin livshistoria för polisen och för oss tittare. Vi får följa Fragancia från att hon var liten tös och fram till händelserna som ledde till hennes gripande.

Filmen inleds lovande. Jag får en ganska skön sagokänsla av förtexterna (som påminde mig om förtexterna i Pojken med guldbyxorna). Är det inte lite Tim Burton över det tänker jag.

Upplägget med en person som sitter i förhör hos polisen och berättar sin livshistoria fick mig direkt att tänka på Slumdog Millionaire. Apropå att berätta nåt så var det väldigt mycket berättarröst i filmen, och inte bara en utan två (!) berättarröster. Fragancia förstås, men även hennes bror agerar nån sorts berättare. Det funkar inte utan känns som ett misslyckat försök att fånga stämningen från böckerna som filmen bygger på. Detta lyckas väldigt sällan. Glöm böckerna (inte själva storyn förstås) och gör en film istället är mitt tips.

Filmens största problem för mig är nog den värld som skapats, ett sorts idylliskt 50-tals-fantasi-Sverige fast ändå med moderna företeelser. Världen skaver.

En del av filmen handlar om hockey. Fragancia blir kär i Pettersson-Jonsson (vad är det för namn?), en hockeyspelare spelad av komikern Björn Gustafsson. Pettersson-Jonsson spelar en annorlunda hockey med piruetter och hopp. Tyvärr, jag är ledsen, men det blev bara töntgt och funkade inte alls för mig. Men det fanns väl ett visst queer-värde i det. Pettersson-Jonsson gör succé och börjar spela i NHL. Jaha, NHL, det finns tydligen i den här världen, men lagnamnet är påhittade låtsasnamn. Fast ryska städer kör man inte hittepå-namn på eftersom man åker till Moskva på träningsläger. Världen skaver.

Ett tag får jag för mig att filmen är inspelad i Beckomberga vid de övergivna mentalsjukhusbyggnaderna. Det förekommer graffiti i dessa bilder vilket (återigen) inte alls passar in i den värld man försöker skapa. I efterhand läser jag på att filmen bl a är inspelad i Litauen så det bör ha varit därifrån.

Jag ser nu i mina anteckningar från när jag såg Kronjuvelerna att jag fick känslan av ett Konsum-Sverige. Jag förstod först inte vad jag menade men så gick det upp för mig att jag syftade på Konsums gamla Blåvitt-varor där förpackningarna var blå och vita och det stod Tandkräm på tandkrämstuben och Limpa på brödförpackningen. Det var lite på samma sätt i filmen. Urtrist och utan egen personlighet. Jag saknade nåt i scenografin, fler detaljer kanske. Som det var nu så hängde det en skylt på fabriken där det stod Fabrik och på ishallen stod det Ishall. Ah, vad fantasifullt.

Bill Skarsgård känns under hela filmen mest som en ledsen pudel som sålt smöret och tappat pengarna och gråter över spilld mjölk. Björn Gustafsson var som sagt mest töntig. Jaaaa, han ska var gay och härlig och det ska uppstå komik när han kommer ut som gay mitt under en NHL-match. Tyvärr, det blev mest krystat för mig.

Till det positiva. Alicia förstås. Hon har, förutom ett långt och vackert svart hår, en intensitet som lyser igenom. Det var nog tur det för annars hade den här spretiga filmen varit outhärdlig misstänker jag. Det jag nånstans ändå gillar med filmen är att den är annorlunda med sitt världsbyggande. Det finns en ambition och den tar ut svängarna. Sen funkade det inte för mig men så är det ibland.

Kronjuvelerna:

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Alicia:

betyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

Pojken med guldbyxorna (2014)

Pojken med guldbyxornaPojken med guldbyxorna var en tv-serie som jag såg som barn och gillade. Jag tror det var blandningen av realism och magi som tilltalade mig. Jag minns den som väldigt spännande och att den slutade lite jobbigt. Det var den lilla killen med byxor som han plockade sedlar ur och hans pappa mot stora stygga skurkar som förr eller senare skulle få fatt i dem. Jag minns att det fanns ett allvar, ett överhängande hot, att pojken Mats och hans pappa faktiskt skulle kunna råka illa ut. Nu har alltså Ella Lemhagen gjort uppdaterad film av historien som från början bygger på Max Lundgrens bok med samma namn från 1967. Jag har faktiskt inte sett en enda film av Ella Lemhagen så det här var premiär för mig. Lemhagens filmer har inte lockat mig speciellt och enda anledningen till att jag såg Pojken med guldbyxorna var att jag var nyfiken på den pga av tv-serien.

Jaha. Vad ska jag säga om det här då? Jag säger att det är en harmlös svensk familjefilm. Det fanns en viss nostalgi från tv-serien med den tunnades ut allt eftersom. Jag tyckte inledningen inte hade tillräckligt med uppbyggnad. Plötsligt var byxorna bara där. Det förekom några i mina ögon vädligt märkliga scener när Mats och hans kompis shoppar på varuhus, slösar pengar på leksaker, godis, tv-spel, limousiner och partar. Det kändes helt udda och som en annan film.

Sen kan jag inte låta bli att tycka att Mats och hans kompis förändras lite väl mycket åt ena eller andra hållet efter att de hittat byxorna. Pre-byxor är de snälla och hänsynsfulla. När de väl insett vad det är för byxor blir de rent elaka och utnyttjar hemlösa på ett ganska förnedrande sätt för att sköta deras ”efter skolan”-jobb. En stund senare är de jättesnälla igen och hjälper en viss hemlös vid namn Zeke. Jag vet inte, jag tyckte det svängde lite snabbt här, men å andra sidan har jag aldrig haft ett par guldbyxor själv.

När jag såg originalet som barn tänkte jag aldrig på att den skulle ha varit politisk men det måste den ju garanterat ha varit. En svensk tv-serie för barn på 70-talet där en pojke hittar pengar i byxor som han skänker till välgörande ändamål… I 2014 års tappning körde man igenom det spåret ganska snabbt (det är ju inte riktigt samma tid nu) varefter filmen övergick till att bli en äventyrsthriller med biljakter och schablonskurkar.

En lustig detalj är att handlingen och miljöerna under filmens avslutning är som hämtade ur slutet i Terminator 2! Istället för T-1000 har vi den elaka företagsledaren (spelad av dansken Kurt Ravn) och Arnolds snälla Terminator spelas här av guldbyxorna själva skulle man kunna säga.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Filmdagar smallPojken med guldbyxorna hade biopremiär igår fredag. Jag såg den under Malmö Filmdagar och av filmspanarna så tror jag att det var jag, Fiffi, Carl och Johan som såg den. När recensioner dyker upp så lägger jag till länkar här nedan.

Fiffis filmtajm

%d bloggare gillar detta: