Maurice (1987)

Jag inleder veckan med ytterligare en gammal preblogg-recension av en Merchant Ivory-produktion. Den förra filmen, Howards End, byggde på en roman av E. M. Forster, och återigen är det Forster som stått för bokförlagan i form av Maurice, en roman som skrevs redan 1913-1914 men som p.g.a. innehållet inte publiceras förrän efter Forsters död 1971.

Filmens manus ligger inte Ruth Prawer Jhabvala bakom den här gången utan det är regissören James Ivory själv och Kit Hesketh-Harvey ansvariga för. Min korta text skrevs av mig själv i juli 2009.

Maurice (James Wilby) får ihop det med Clive (Hugh Grant) i början av 1900-talet när de båda pluggar i Cambridge. I en tid när homosexualitet var brottsligt så hålls det hela förstås hemligt. Clive vill dock klättra på den sociala skalan och gifter sig därför med en kvinna.

Hehe, jag fann det lite kul att se Hugh Grant i en roll där han inte är tafatt och förvirrad. Istället är han ganska beräknande och kall, i alla fall mot slutet av filmen. I Maurice skildras brittisk överklass vid sekelskiftet och jag kan nästan aldrig låta bli att gilla sådana filmer. Grant passar som handen i handsken i den här miljön. I övrigt puttrar filmen på utan egentliga toppar eller dalar.

Jo, en topp förresten. När Maurice tillkännager för en person att han är förälskad i en man får han svaret: ”What a grotesque announcement”. Och på det svarar han själv: ”Most grotesque. But I felt I should tell you”.

Och, just det, lite eller mycket tragikomiska scener förekom när Maurice går hos en hypnotisör för att försöka ”bli frisk” ifrån sin homosexualitet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Systrarna Brontë: The Tenant of Wildfell Hall (1996)

wildfell-hallSista filmen ut i Brontë-temat! Trodde vi…

Som jag nämnt i ett tidigare inlägg var det inte helt lätt att hitta filmatiseringar av Anne Brontës verk. Ja, det var faktiskt omöjligt. Vi fick helt enkelt byta medium och kolla in en tv-serie (fast nu börjar väl dessa medier flyta ihop *host*O.J.: Made in America*host*). Till slut hittade vi en BBC-miniserie i tre delar från 1996 baserad på Annes sista roman The Tenant of Wildfell Hall som kom ut 1848, året före hennes död.

En förklaring till att Anne är betydligt mindre känd för eftervärlden än Emily och Charlotte (förutom att Anne dog ung precis som Emily) är att Charlotte, efter vad jag har läst mig till, inte uppskattade The Tenant of Wildfell Hall och därför under resten av sitt liv förhindrade att den kom ut i nyutgåvor.

Värt att nämna är att The Tenant of Wildfell Hall i alla fall blev en stor publiksuccé när den gavs ut första gången. Däremot var tydligen inte kritikerna speciellt förtjusta i den, och alltså inte Charlotte heller. Jag undrar om det feministiska temat var för magstarkt för dem?

Första avsnittet inleds med att Helen Graham (Tara Fitzgerald), en änka med ett okänt förflutet tillsammans med sin son flyttar in i Wildfell Hall, en gård i utkanten av ett litet samhälle på den brittiska landsbygden.

Folket i byn ser på Mrs Graham och hennes liv med nyfikenhet, misstänksamhet och fascination. Vem tror hon att hon är som bor ensam med sin son och livnär sig på att måla hötorgskonst. Det går ju inte för sig! Den lokale prästen inleder en… häxjakt, ja, det är väl det bästa ordet för det.

Men det finns även bybor som känner sig dragna till Mrs Graham på ett mer (ehe) positivt sätt. Framförallt gäller det den unge fårfarmaren Gilbert Markham (Toby Stephens). Men att närma sig Mrs Graham är inte det lättaste. Hon är sluten som en mussla och vill leva sitt liv i fred och inte väcka nån som helst uppmärksamhet.

Vad är det som Mrs Graham har varit med om? I del två av serien som i princip är en enda lång flashbacksekvens får vi reda på just det.

Inledningsscenen av den här serien kändes udda. Framförallt var det musiken som stack ut. En obehaglig kvinnokör med dissonanta röster gav nästan en skräckfilmsstämning, vilket så här när jag har sett hela serien visade sig vara rätt så passande.

Temat i The Tenant of Wildfell Hall känner jag igen från Jane Eyre och även till viss del från Wuthering Heights. Vi har en person med ett okänt förflutet som adopteras av en familj (eller en by) och rör upp känslor med sitt sätt att leva, både positiva och negativa känslor.

Ok, vad är det då som Mrs Graham flyr från? Ja, ganska snart står det klart att det handlar om sviniga män som hon inte vill att sonen ska växa upp med och korrumperas av.

Även om det tog ett tag för mig att komma in i serien så gillar jag den. Här finns allt från humor, stor dramatik, förväxlingar, personer som tar fel beslut, stolthet (och fördom förstås 😉 ), och t.o.m. cliffhangers. Både del ett och två avslutas på ett sätt som gör att man omedelbart vill titta på nästa avsnitt.

Som jag nämnde ovan är del två en tillbakablick på vad Helen varit med om tidigare i sitt liv och till en början så hade jag lite svårt att komma in i den här handlingen eftersom vi nu inte följde de personer (förutom Helen) som vi lärt känna i del ett. Men det släppte ganska snart.

Om du vill se serien själv så är det nu nog dags för mig att varna för spoilers…

I tillbakablickarnas del två introduceras vi för Helens make Arthur Huntington (Rupert Graves), en snygg och charmig man som förför Helen utan svårigheter. Helens mor försöker gifta bort sin dotter med en äldre stofil men den unga Helen ser bara Arthur som ju verkar så rätt och romantisk. Det visar sig snart att Arthur och hans manliga bekanta är svin.

Arthur & Co super och behandlar kvinnor som sopor eftersom detta är nåt som män som är riktiga män ska göra. Och det ska börjas i tid. Helens och Arthurs unge som ska minsann lära sig att dricka sprit innan han har lärt sig läsa. Som tittare är det förståeligt att Helen till slut beslutar sig för att fly.

Arthur framställs som en fullkomligt bindgalen alkoholist som frustar, stönar, skriker och spottar saliv så det står härliga till. För mig var det på gränsen till överspel, eller överdrivet. Men visst, poängen gick fram. Den mannen vill man fly ifrån.

Upplösningen i del tre, där vi hoppar tillbaka till nutid där allt ska knytas ihop, tyckte jag var rolig. Vi får ett klassiskt missförstånd där en osäker karaktär tolkar en situation på fel sätt men så blir det rätt ändå till slut. Och den här gången har Helen lärt sig sin läxa. Hon kastar sig inte in i ett äktenskap som med Arthur. Nej, här krävs det en viss karenstid för friaren.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Ta nu reda på vad Sofia tyckte om serien genom att klicka här.

V for Vendetta

Titel: V for Vendetta
Regi: James McTeigue
År: 2005
IMDb
| Filmtipset

Den här rullen såg och skrev jag om 2006. Wachowski-syskonen producerade. Apropå Lana och Andy så ser jag fram emot deras baby som medregisserats av Tom Tykwer. Cloud Atlas heter den filmen och dess trailer, som många för övrigt gråter till, hittas här.

V for Vendetta utspelas i ett samhälle som ibland inte känns alltför långt borta. Vi är i Storbritannien som har blivit en polisstat som styrs av en elit med John Hurt i spetsen som enväldig kansler. Det råder utegångsförbud på kvällarna och alla som på nåt sätt är oliktänkande eller avvikande grips och kastas i fängelse eller dödas. Allt för medborgarnas egen trygghet förstås. Evey (Nathalie Portman) är en av de ”vanliga” men efter att hon träffar frihetskämpen V (Hugo Weaving) förändras hennes liv och hon själv.

Eftersom jag nyligen sett Good Night, and Good Luck. drog jag direkt paralleller mellan de två filmerna, som ytligt sett är annorlunda men tar upp precis samma tema fast på olika sätt. Båda är politiska filmer som kritiserar dagens samhälle. Den ena gör det genom att titta bakåt och den andra genom att titta framåt. Intressant. En annan sak jag tänkte på var att V för Vendetta aldrig hade kunnat utspelas i USA.

Spoiler
Tänk bara en sån sak som att spränga Vita Huset sönder och samman, eller vilken byggnad som skulle få motsvara parlamentsbyggnaden i London. Det hade blivit upprörda känslor, speciellt med tanke på hur ”terroristerna” framställs i filmen.
Spoiler slut

Nåväl, själva filmen var till största delen klart njutningsfull. Jag blev lite förvånad över att den bitvis kändes ganska vardaglig, just när det gällde miljöer och så. Det såg ut ungefär som det gör idag (well, det var väl i och för sig bara om 20 år eller nåt sånt som den utspelades). Just därför tyckte jag scenerna med kansler Hurt på tv-skärm pratandes med sin inre cirkel inte riktigt passade in, det kändes som taget ur nån dålig sf-rulle. Just i dessa och i vissa andra scener var det även svårt att inte tänka på Equilibrium som dock skruvat handlingen ett snäpp till – i det samhället var inte ens känslor tillåtna.

Mmm, jag tyckte det fanns ett gäng delar i den här filmen (Evey och V, polisernas utredning, kanslern & Co, V:s vendetta) och jag kände kanske inte att de passade ihop riktigt. Nåt jag saknade lite, och som andra nämnt var faktiskt lite fler actionscener. Detta insåg jag mot slutet när V med sina roterande knivar möter ett gäng poliser. Jag tyckte sekvensen var snyggt gjort och insåg då att nån mer sån scen gärna hade fått vara med. Lite skön The Matrix-känsla tackar i alla fall inte jag nej till.

Portman är en duktig skådis och det visar hon bl a i scen där hon får andnöd. Den kändes helt äkta och var nästan obehagligt. En scen som dock inte funkade var Portman ute i regnet med armarna utsträckta samtidigt som man flashbackade till V:s ”födelse”. Det funkade inte för mig och kändes mest fånig. Det var dock inte Portmans fel. Hur som haver, jag gillade filmen. Den var mysig och det var imponerande av Weaving att lära sig sina poesiramsor där varje ord började på V. Det blir en stark trea. Den var bra, men jag greps aldrig helt av handlingen eller drogs in filmen fullständigt.

3+/5

%d bloggare gillar detta: