Into the Wild: Predator (1987)

Jag vet egentligen inte hur Predator hamnade i det här vildmarkstemat. På ett sätt platsar den väl kanske inte, precis som en del av mina andra val av filmer. Men när jag körde igång temat då för sex år sen så var det som att det skiftade lite fokus eller det breddades åtminstone efterhand.

En film som Death Hunt handlar ju exempelvis inte i första hand om kampen mot elementen utan är ju en uppgörelse man mot man. Den utspelar sig dock i en vildmark, vilket för min gjorde att den platsar i temat, och det är likadant med Predator.

Vildmarken i det här fallet är en sydamerikansk djungel dit ”Dutch” Schaefer (peak Arnold Schwarzenegger) och hans team skickas för att rädda en amerikansk minister som tagits som gisslan av det sydamerikanska landets gerilla efter att hans helikopter störtat.

Väl på plats upptäcker de dock att gerillan är deras minsta bekymmer. En mystisk och till synes osynlig varelse – ”…the jungle… it just came alive and took him” – som betar av männen i Dutch team som vore de plockmat på ett mingelparty. Till slut är det bara Dutch själv kvar mot… Rovdjuret. Muahaha.

Haha, ja, det är en underhållande film, det är det inget snack om. Jag gillar den svettiga stämningen inne i djungeln, och hur lite man får se av Rovdjuret. Jag gillar t.o.m. de något daterade datoreffekterna där man ska visa hur Rovdjuret kan göra sig osynlig. Jag tycker det funkar. Sen när man väl får se Rovdjuret så är det ”one… *ugly* motherfucker!” med rastafrilla. Ett bra grepp är också att vi inte får se Rovdjuret utan vi får vi istället se det som Rovdjuret ser via sin IR-syn. Det ger en obehaglig känsla av att vara övervakad.

När jag såg filmen 2012 så blev jag mycket förtjust i den och delade ut en fyra och den hamnade t.o.m. tvåa (!) på min topplista över 1987 års bästa filmer. Den här gången är jag lite mer sansad. En anledning till det är att jag inledningsvis hade svårt för den fåniga jargongen i Dutch team. Det är precis samma problem som jag hade med Aliens när jag såg om den för några år sen. I princip är ju Predator samma film som Aliens fast man har flyttat rymdvarelsen till jorden istället.

Precis som i Aliens har vi en ostig sekvens när vårt team flyger in till sitt uppdrag, här i en helikopter istället för ett rymdskepp. Det spelas hög rockmusik i form av Little Richard. Det tuggas tuggtobak och gnabbas internt. Det är coola grabbar vi har att göra med! Njae, jag vet inte. Det blir mest fånigt. Sen har man förstås också en tystlåten infödd amerikan som agerar spårare. Undrar om David Lynch/Mark Frost hämtade inspiration från honom när de skapade Hawk i Twin Peaks?

En intressant aspekt är hur kritisk filmen är mot amerikanska myndigheter. Systemet är korrupt, det står klart, men Dutch gör klart att hans team är ett räddningsteam, inte lejda mördare. Jag antar att det här, 1987 alltså, var i samma veva som namn som Oliver North och affärer som Iran-Contras var populära i nyhetsmedia.

Den som i viss mån representerar de amerikanska myndigheterna i filmen är Dillon (spelad av Carl Weathers som vi ju även såg i Death Hunt). Dillon är en f.d. soldatkollega till Dutch som nu sadlat om och jobbar för CIA. Första gången vi ser honom har han slips på sig. Det är ju självklart att vi inte kan lita på honom.

Predator är väl egentligen en förtäckt Vietnam-film. I slutet står Ramb… eh, Arnold kvar ensam i förödelsen och liksom undrar vad som har hänt. En amerikansk hjälte som blir hämtad med helikopter till tonerna av högtidlig armémusik. Njae, manipulativt och smörigt. Det påminde mig om de dåliga delarna av American Sniper. Det är smörigt men det kanske funkar på ett smörigt sätt.

Betyg 2012:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Betyg 2018:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep


Fyra vilda saker

Utlösande händelse: En kommandogrupp i djungeln tror att de ska rädda en gisslan men finner sig i en mycket svårare situation.
Miljö: Sydamerikanska djungler. Filmen är inspelad i Palenque i Mexiko. Jag tyckte väl att jag kände igen mig.
Djurattacker: Vildsvin, skorpioner, ormar plus en utomjording.
MacGyver: En hel del. Fällor, snubbeltråd, pilbåge, nät för att fånga ett byte, upphissade stockar som ska falla på sitt offer, pilar med krutspetsar, smeta på sig lera för att bli osynlig för IR-kamera.

 

Oneug Lymotherf-Ucker as The Predator

Maurice (1987)

Jag inleder veckan med ytterligare en gammal preblogg-recension av en Merchant Ivory-produktion. Den förra filmen, Howards End, byggde på en roman av E. M. Forster, och återigen är det Forster som stått för bokförlagan i form av Maurice, en roman som skrevs redan 1913-1914 men som p.g.a. innehållet inte publiceras förrän efter Forsters död 1971.

Filmens manus ligger inte Ruth Prawer Jhabvala bakom den här gången utan det är regissören James Ivory själv och Kit Hesketh-Harvey ansvariga för. Min korta text skrevs av mig själv i juli 2009.

Maurice (James Wilby) får ihop det med Clive (Hugh Grant) i början av 1900-talet när de båda pluggar i Cambridge. I en tid när homosexualitet var brottsligt så hålls det hela förstås hemligt. Clive vill dock klättra på den sociala skalan och gifter sig därför med en kvinna.

Hehe, jag fann det lite kul att se Hugh Grant i en roll där han inte är tafatt och förvirrad. Istället är han ganska beräknande och kall, i alla fall mot slutet av filmen. I Maurice skildras brittisk överklass vid sekelskiftet och jag kan nästan aldrig låta bli att gilla sådana filmer. Grant passar som handen i handsken i den här miljön. I övrigt puttrar filmen på utan egentliga toppar eller dalar.

Jo, en topp förresten. När Maurice tillkännager för en person att han är förälskad i en man får han svaret: ”What a grotesque announcement”. Och på det svarar han själv: ”Most grotesque. But I felt I should tell you”.

Och, just det, lite eller mycket tragikomiska scener förekom när Maurice går hos en hypnotisör för att försöka ”bli frisk” ifrån sin homosexualitet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Innerspace (1987)

InnerspaceNyligen hamnade Innerspace på min topplista över de bästa filmerna från 1987. Här har ni min gamla recension av 24-timmarsjakten (som den heter på svenska) som skrevs för ganska så exakt tio år sen.

Efter att ha läst lite om den här filmen på ett forum (bl a skrev Movies – Noir-Christian en recension) så tyckte jag den passade perfekt för att lätta upp kvällen efter tung höstdags jobb i Östersund. Det visade sig funka. Den lätt fåniga men roliga filmen handlar om den hypokondriske Jack som av misstag får den miniatyriserade piloten Tuck (Dennis Quaid) injicerad i sig. Egentligen skulle Tuck och den farkost han färdas i hamnat i en försökskanin (alltså bokstavligen en kanin), men experimentet utsätts för ett attentat av ett gäng skurkar och Tuck hamnar alltså i Jack istället. Nu har Jack och Tucks flickvän (som i och för sig inte vet att Tuck finns inne i Jack) 24 timmar på sig att få ut Jack samt få tag på det datachip som behövs för att förstora honom igen. Efter 24 timmar tar nämligen luften slut i Tucks farkost.

Ok, trots att jag bitvis tyckte det här kändes som en barnfilm så var det ändå en film med en skönt underhållande och lättsam ton. Det är fånigt och lite barnsligt, men ändå roligt mest hela tiden. Martin Short är rolig i sin roll som feg men påtvingat modig anti-hjälte. Meg Ryan var det kul att se i en så här tidig film, och Dennis Quaid funkar bra som kaxig men avdankad pilot. Det är lustigt, eller mindre lustigt, men Quaid har liksom aldrig fått det där riktiga genombrottet. Skurkarna känns ganska harmlösa, ungefär som Disney-skurkar, och mot slutet när några av dem förvandlas till halvlängdsmänniskor blev det lite för fånigt för min smak. Det var kul att se Robert Picardo, som ju spelar hologramdoktorn i Star Trek: Voyager, i en märklig roll som hälare med cowboy-stil.

Mmm, precis som Movies – Noir skriver så är effekterna när vi får följa Quaid inuti Jacks kropp väldigt bra gjorda. Utan datoreffekter lyckas man skapa väldigt snygga miljöer, och det blir liksom inte så där sterilt som det ibland blir nuförtiden när det är cgi som härskar. Filmen är ju för övrigt en skön homage till kultfilmen Fantastic Voyage om kom 20 år tidigare. Sen hade vi den där grymma stuntscenen när Jack står på vindrutan till en sportbil i hög fart. Jag vill inte veta hur den gjordes men faktum är att det ser ut som om det är Short själv som gör stora delar av den här scenen. Grymt i vilket fall som helst. Jag var faktiskt tvungen spola tillbaka och titta på den här scenen igen några gånger.

Sen måste jag nämna att den där hejduken med de olika konstgjorda armarna var rätt kul. Speciellt la jag märke till en viss arm med en viss vibrerande sak på. Med tanke på att det känns som en ganska barnvänlig film kändes det skämtet som ganska vågat. Undrar vad den kristna högern i USA sa om det när filmen var aktuell? Nåja, just den scenen var väldigt kort så det var väl lätt att missa, om man inte är uppmärksam och har öga för sånt. 😉 Ok, sammanfattningsvis är jag väldigt nära att ge den här sköna komedin en svag fyra, men jag måste ju upprätthålla myten om att jag ger låga betyg, så då får det bli en väldigt stark trea istället.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

10 i topp: Filmer 1987

1987Filmspanarna listar återigen sina favoriter från ett filmår. Den här gången är det ett år från det ”gyllene” 80-talet. 1987 (vart har du tagit vägen nu?). När jag kollade upp vilka filmer från 1987 som jag hade betygsatt på Filmtipset blev resultatet magert. 13 filmer, där endast en hade fått högre betyg än 3/5. Jag började betygsätta på Filmtipset 2003 så alla filmer jag sett innan dess fanns givetvis inte med, men ändå ett dåligt utfall kan jag tycka. 80-talet är definitivt inte mitt årtionde när det gäller film. När jag kollade igenom topplistor på nätet över 87 års bästa filmer så dök det upp fler filmer som jag hade sett men jag blev inte speciellt inspirerad. Nej, jag gör ingen lista, tänkte jag. Det blir knasigt att göra en lista med filmer som jag bara tycker är hyfsade eller kanske t.o.m. dåliga. Men så tänkte jag om. Det blir ju ändå en lista på de filmer som jag tycker bäst om från 87 trots att jag inte tokälskar alla. Slutsnackat. Det är hög tid för listan!

 

10. Raising Arizona
Raising Arizona
The Princess Bride, jag är ledsen men det blir bröderna Coen som tar den tionde platsen på listan. Det var evigheter sen jag såg Raising Arizona men jag minns den som en härlig komedi. I min lista för 1997 så hamnade Nic Cage-rullen Con Air på plats tio och precis som då så bjuder jag på en Cage-gif!

9. The Running Man
The Running Man
Jag såg The Running Man för ett filmspanartema förra sommaren och den fick bara 2/5 i betyg men 1987 är inget toppår för mig och jag hade ändå rätt kul när jag såg den. Vilket tema det var? Män som springer… och droppar one-liners.

8. Innerspace
Innerspace

24-timmarsjakten, som den heter på svenska, är skön komedi som förgyllde en vardagskväll efter jobbet när jag jobbade i Östersund för tio år sen. Tack för tipset, Movies – Noir!

7. The Living Daylights
The Living Daylights
The Living Daylights såg jag på bio med min pappa. Ett fint minne. Jag minns att jag gillade kälkturen i cellofodralet och att Maryam d’Abo var söt. A-ha.

6. Maurice
Maurice
Aha, ett gayigt brittiskt kostymdrama med en ung och osympatisk (!) Hugh Grant. Den får givetvis en plats på min lista.

5. Fatal Attraction
Fatal Attraction

Det här kan vara ett rent nostalgival. Jag har inte sett den på evigheter men kaninstuvning är ju aldrig fel. Glenn Close är ju verkligen störd och störande här – på ett bra sätt.

4. RoboCop
RoboCop

Jag vet egentligen inte varför RoboCop kommer så högt upp på listan som den gör. Det kanske beror på att jag blev påmind om originalet i samband med Joel Kinnaman-remaken häromåret.

3. Planes, Trains & Automobiles
Planes, Trains & Automobiles

Det här är också en film som det är väldigt länge sen jag såg men här minns jag faktiskt en hel del. Väldigt rolig men ändå med ett förvånansvärt djup mot slutet.

2. Predator
Predator

Predator såg jag om bara för några år sen i samband med ett tema som än så länge inte resulterat i några faktiska inlägg. Det här är tokbra action med en grymt bra Arnold. ”Get to the chopper!!”

1. Full Metal Jacket
Full Metal Jacket
Kubrick är kung. Jag är ledsen men så är det bara. Första halvans toalettscen med menige Pyle överväger eventuella brister i den andra halvan. Jag blir rädd av ansiktsuttrycket i bilden ovan.

 

Hade jag några fler filmer som konkurrerade om en plats? Ja, när jag grävde så djupt jag kunde så dök det upp några hyfsade filmer som jag funderade på: The HiddenBad TasteThe Princess Bride och Radio Days.

Kolla nu in vad de andra filmspanarna har hittat i filmväg från 1987:

Spel och Film
Filmitch
Flmr
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Movies – Noir
We Could Watch Movies

Filmspanar-tema: Män som springer – The Running Man (1987)

RobbenSorry. Min inspiration i sommarvärmen (som till slut kom) är borta. Jag kollar på fotbolls-VM och tittar på Robben som springer ifrån Ramos. Jag funderar på om jag skulle göra en lista över scener med filmmän som springer men inser snabbt att det blir en ganska kort lista om jag nu inte lägger vääääldigt mycket tid på att tänka fram bra val eller helt enkelt fuskar och googlar upp några alternativ. Jag skulle kanske kunna inkludera några galna marial arts-jakter med Tony Jaa (från t ex Ong-bak), kanske parkour-scenen från Casino Royale och så jakten till fots i Point Break. Det kanske skulle kunna bli en topp-5-lista ändå? Om jag lägger till några Tom Cruise-språngmarscher kanske t.o.m. en topp-10-lista.

Nej, förresten, jag skriver om The Running Man.

****

The Running Man (1987)

Arnold är skeptisk

Arnold är skeptisk

Ostig är det första ordet som jag kommer att tänka på medan jag ser The Running Man, ”filmatiseringen” av Stephen Ki… eh, Richard Bachmans roman med samma namn. Cheesy. Ostig underhållning. Cheesy entertainment. Året var 1987 och Arnold var nästan på toppen av sin karriär. Man får väl säga att den toppen kom i samband med Terminator 2: Judgment Day fyra år senare. Man får väl också säga att The Running Man inte är en toppenfilm.

I filmen spelar Arnold helikopterpiloten Ben Richards som i en dystopisk framtid (året är 2017 om jag minns rätt, så det kan fortfarande hända!) där åtminstone USA är en polisstat med matbrist, förtryck, populistiskt propaganda, kravaller,… och tv-showen The Running Man. Efter att Ben vägrat att slakta en grupp människor under ett matupplopp hamnar han i ett arbetsläger tillsammans med bl a Laughlin (Yaphet Kotto!). Ben, Laughlin och en till lyckas fly och deras vägar skiljs åt… bara för att korsas igen när de tre tillfångatas och finner sig vara deltagare i ”lekprogrammet” The Running Man.

Som sagt, galet cheesy. När vi får se Arnold i lägret första gången kommer han bärandes på en stor järnbalk som om det vore en liten träpinne. Dessutom har han skägg! Har vi sett det förut?

Filmen är ju en sf-film men samtidigt en 80-talsfilm vilket innebär att den ”häftiga” teknologin som visas är hopplöst daterad. I en inledande helikoptersekvens används en högupplöst (not!) datorskärm för navigering. I arbetslägret har alla fångar halsband som exploderar om man rör sig utanför en yttre gräns. Japp, det kändes nytt och fräscht.

Buzzsaw

Buzzsaw har ooooooooont

Det förekommer ganska många svarta skådisar i filmen, och alla, jag menar ALLA, har Michael Jackson-frilla. Det inkluderar även Yaphet Kotto.

När tv-showen The Running Man drar igång kommer jag osökt att tänka på Gladiatorerna och amerikansk wrestling, och faktum är att det dyker upp flera välkända figurer från wrestling. Jag visste inte detta när jag såg filmen men det kändes som att det bara måste vara så och lite research visade att det stämde.

Tv-showen, som är den populäraste i filmens USA, går ut på att man skickar ut dömda fångar i en sorts banor där de får slåss mot ”stalkers”. Tänk Gladiatorerna fast med livet som insats. Om fångarna (aka ”runners”) klarar sig så blir de benånade, frigivna och får leva i lyx på en paradisö. Eller får de det..?

Allt i filmen är over the top. Programledaren för showen, Damon Killian (Richard Dawson) är en gameshowhost i kubik men är givetvis übersadistisk bakom kulisserna.

Mest skrattretande, nästan på ett bra sätt, är ändå dessa jagande stalkers. Den andra är fånigare än den ena. Vi har t ex Professor Subzero, en skrinnande hockeygladiator med svärdklubba och exploderande puckar. Men den som tar priset är ändå Dynamo (spelad av Hollandsfödda Erland van Lidth de Jeude) som med devisen ”death by opera” först serenerar sitt offer innan hans elektriska 80-tals-blixtar från händerna avslutar jobbet.

Dynamoooooooooo

Dynamoooooooooooo

Förutom Arnie och hans två kompisar tillkommer även en fjärde runner, nämligen Amber (María Conchita Alonso) som tidigare i filmen har kidnappats av Ben och som sen inser att det är nåt fuffens med hur det går till i The Running Man. Förresten, María Conchita Alonso: en latinotjej. Är det nån hang-up Arnie har? I Total Recall är det Rachel Ticotin med puertoricanska rötter som spelar Arnies kärleksintresse. Lite samma grej som med Wesley Snipes som tydligen bara vill spela mot asiatiska tjejer…

När jag kollade på Filmtipset om jag hade satt betyg på The Running Man så hade jag faktiskt det. För över tio år sen. Jag mindes inte mycket eller så hade jag förträngt det. Jag satte en trea då. Det blir det inte den här gången. Det blir en tvåa. Även om jag gillar en del av humorn i filmen, som t ex när stalkern Buzzsaw får sin motorsåg uppkörd mellan benen och börjar skrika/sjunga i falsett (Dynamo var säkert avis), så är det för låg nivå överlag.

Men satiren då? Nja, den är för övertydlig för min smak. Lite subtilare, tack. Nu ska väl satir nånstans vara just övertydlig men här blev det för mycket eller så försvann den bland Dynamos arior.

Spring (givetvis!) nu över till de andra filmspanarna och kolla vad de skriver om.

Except Fear
Filmitch
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
The Nerd Bird
Har du inte sett den? (Carl och Johan skriver)
The Velvet Café
Fredrik on Film

RoboCop (1987)

RoboCop '87Titel: RoboCop
Regi: Paul Verhoeven
År: 1987
IMDb
| Filmtipset

Imorgon bitti är vi ett gäng filmspanare som skriver om remaken på RoboCop och eftersom jag hittade en gammal text om originalet, som jag inte mindes att jag skrivit, så postar jag den bara för sakens skull. Jag måste säga att hela grejen (original/remake) påminner påminner väldigt mycket om Total Recall från häromåret. Även i det fallet var det ju Paul Verhoeven som var regissör av originalet.

Ett privat företag har tagit över polisverksamheten i Detroit. Det planeras en ny stadsdel, Delta City, som ska byggas i slumkvarteren. Alltså måste drägget rensas bort först. En superpolis skapas, en blandning av maskin och en riktig människa, nämligen en polis, Murphy som dött i tjänsten. RoboCop gör entré.

Filmen är rätt så våldsam action med lite av glimten i ögat blandat med lite samhällskritik. Jag tyckte det funkade men den kändes daterad på nåt sätt. Den kändes också lite ytlig och jag drogs aldrig in i filmen. ”Roligast” var nästan när en skurk kör in i en stor tank med giftigt avfall och får en dusch och förvandlas till the Toxic Avenger.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

Opera

Opera

Den aggressiva varianten av fågelinfluensan

Titel: Opera
Regi: Dario Argento
År: 1987
IMDb
| Filmtipset

Jag har sett ett antal filmer av Dario Argento och de flesta har jag verkligen gillat och det är främst beroende på det visuella. Den första Argento-filmen jag såg var Tenebre och den gillade jag inte, och kanske berodde det på att det just var den första jag såg och att jag inte var van vid att det visuella är det man ska fokusera på. Eller kanske berodde det på att filmen är från 80-talet, och det vet vi ju alla att på 80-talet blev det mesta lite mer sunkigt, precis som i Boogie Nights.

Jag tyckte det var dags att kryssa ännu en Dario Argento-film. Av de jag hittills sett så har det varit lite av en berg-och-dal-bana då jag tyckte Tenebre (2+/5) var dålig, Suspiria (4/5) underbar och Profondo rosso (4-/5) mycket bra. Filmen jag nyss har sett, Opera, är hans fjärde (min kommentar: femte har det ändrats till nu) bästa film – om man ska lita på IMDb vill säga. Den utspelas givetvis på en italiensk opera där den unga sångerskan Betty får chansen att sjunga Verdis (och Shakespeares) Macbeth efter att den ordinarie divan och stjärnan blivit skadad i en bilolycka. Betty själv blir inte alltför glad eftersom Macbeth sägs vara en otursförföljd opera. Och när en mystisk mördare, besatt av Betty, börjar härja blir det ju inte bättre. Muahaha.

Mjaha, för mig kändes det direkt att det här inte var lika bra som Suspiria och Profondo rosso. Dels kändes det rent tidsmässigt att det inte var skönt 70-tal längre utan surt 80-tal. Detta visade sig bl a på musiken som jag tyckte var betydligt sämre än i Argentos 70-talsklassiker. Musiken bestod dels av opera, vilket ju inte var så konstigt, och dels av saggig 80-talshårdrock som sabbade all känsla som Argento försöker bygga upp. I vissa drömsekvenser förekom Goblin-liknande musik (tror Claudio Simonetti, som är en av vättarna, låg bakom denna) som var bättre, men huvuddelen var alltså opera och hårdrock (två favvogenrer… INTE).

Sen när det gäller foto och övrig stämning så tycker jag inte Argento träffar rätt alls. Här tycker jag han överdriver användandet av häftiga kameralösningar. I Suspiria kändes det fräscht och rätt, men här blev det bara jobbigt efter ett tag. Typ ”ja, ja, vi har sett det där nu, gå vidare”. Det filmas genom tittgluggar i dörrar, från avloppet på handfat, närbilder på fågelögon som fungerar som speglar, osv. Ibland funkar såna här grejor, ibland inte. I Opera så funkade det inte, tyckte jag. Det kan ju bero på att jag inte fastnade för filmen från början, vilket till stor del berodde på musiken.

I Suspiria (jag återkommer hela tiden till den, jag vet) så gillade jag också skådisarna. De passade i sina roller… vilket kan bero på att den filmen kändes som en enda lång skum och ball musikvideo, och då behöver skådisarna inte göra så mycket. Så fort Argento försöker göra en mer berättande historia så blir det bara löjligt (som i Tenebre, enligt mig). Opera kändes kanske som ett mellanting mellan Suspiria och Tenebre. Lite mer berättande historia men ändå rätt så flummigt och relativt häftiga mord och så. Men den flummiga delen som ska förmedla en känsla med hjälp av musik och bilder funkar inte alls. Återigen – jag tror det till stor del beror på den, i mina öron, sunkiga musiken. Slutbetyget blir en tvåa (snäppet sämre än Tenebre alltså).

2/5

%d bloggare gillar detta: