Tenebre

24 augusti, 2013 16 kommentarer

TenebreTitel: Tenebre
Regi: Dario Argento
År: 1982
IMDb | Filmtipset

Jag postar den här gamla och korta recensionen av Tenebre med anledning av att Movies – Noir precis skrivit om filmen. En sak som slår mig när jag tar en en titt på de Dario Argento-filmer jag har sett är att Argento för mig hade en topp i slutet av 70-talet med filmer som t ex Suspiria (4/5) men sen verkar det som det har gått utför, i alla fall så har de 80-talsfilmer jag har sett varit… dåliga. Tenebre blev den första Argento jag såg vilket kanske inte var den bästa starten. Dels var det en 80-talsfilm och dels var jag helt grön när det gäller Argentos stil. Andra Argento-recensioner.

Tyvärr måste jag säga att jag blev lite besviken. Filmen blandar och ger skulle man kunna säga – ibland höga toppar men däremellan (och för ofta) ganska djupa dalar i mitt tycke. De toppar som finns är bl a en häftig kameraåkning utefter ett hus, upp på dess tak och sen ner igen. Detta var riktigt snyggt gjort. Jag gillade även inledningen som på nåt sätt lovade gott. Sen är ju även morden som förekommer i filmen fascinerande och eggande på nåt sätt. Slutet är också det relativt bra.

Men för övrigt tyckte jag inte det var nåt speciellt faktiskt. Det är snyggt filmat mest hela tiden men skådespeleri och handling är helt enkelt för dåligt för att det ska kunna bli godkänt. Hmmm, när jag tänker efter nu så här i efterhand så finns det nåt rått och brutalt med filmen som jag kommer ihåg och det är nära att jag ger en trea, men, nej, jag känner ändå att jag hade lite för tråkigt bitvis när jag såg filmen. Känslan försvinner helt mellan de bra scenerna pga de träiga skådespelarna. Jo, just det, musiken är väldigt bra.

2+/5

Arkiverad under Betyg 2, Film, Mysterium, Recension, Skräck, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Opera

30 april, 2013 18 kommentarer

Opera

Den aggressiva varianten av fågelinfluensan

Titel: Opera
Regi: Dario Argento
År: 1987
IMDb | Filmtipset

Jag har sett ett antal filmer av Dario Argento och de flesta har jag verkligen gillat och det är främst beroende på det visuella. Den första Argento-filmen jag såg var Tenebre och den gillade jag inte, och kanske berodde det på att det just var den första jag såg och att jag inte var van vid att det visuella är det man ska fokusera på. Eller kanske berodde det på att filmen är från 80-talet, och det vet vi ju alla att på 80-talet blev det mesta lite mer sunkigt, precis som i Boogie Nights.

Jag tyckte det var dags att kryssa ännu en Dario Argento-film. Av de jag hittills sett så har det varit lite av en berg-och-dal-bana då jag tyckte Tenebre (2+/5) var dålig, Suspiria (4/5) underbar och Profondo rosso (4-/5) mycket bra. Filmen jag nyss har sett, Opera, är hans fjärde (min kommentar: femte har det ändrats till nu) bästa film – om man ska lita på IMDb vill säga. Den utspelas givetvis på en italiensk opera där den unga sångerskan Betty får chansen att sjunga Verdis (och Shakespeares) Macbeth efter att den ordinarie divan och stjärnan blivit skadad i en bilolycka. Betty själv blir inte alltför glad eftersom Macbeth sägs vara en otursförföljd opera. Och när en mystisk mördare, besatt av Betty, börjar härja blir det ju inte bättre. Muahaha.

Mjaha, för mig kändes det direkt att det här inte var lika bra som Suspiria och Profondo rosso. Dels kändes det rent tidsmässigt att det inte var skönt 70-tal längre utan surt 80-tal. Detta visade sig bl a på musiken som jag tyckte var betydligt sämre än i Argentos 70-talsklassiker. Musiken bestod dels av opera, vilket ju inte var så konstigt, och dels av saggig 80-talshårdrock som sabbade all känsla som Argento försöker bygga upp. I vissa drömsekvenser förekom Goblin-liknande musik (tror Claudio Simonetti, som är en av vättarna, låg bakom denna) som var bättre, men huvuddelen var alltså opera och hårdrock (två favvogenrer… INTE).

Sen när det gäller foto och övrig stämning så tycker jag inte Argento träffar rätt alls. Här tycker jag han överdriver användandet av häftiga kameralösningar. I Suspiria kändes det fräscht och rätt, men här blev det bara jobbigt efter ett tag. Typ ”ja, ja, vi har sett det där nu, gå vidare”. Det filmas genom tittgluggar i dörrar, från avloppet på handfat, närbilder på fågelögon som fungerar som speglar, osv. Ibland funkar såna här grejor, ibland inte. I Opera så funkade det inte, tyckte jag. Det kan ju bero på att jag inte fastnade för filmen från början, vilket till stor del berodde på musiken.

I Suspiria (jag återkommer hela tiden till den, jag vet) så gillade jag också skådisarna. De passade i sina roller… vilket kan bero på att den filmen kändes som en enda lång skum och ball musikvideo, och då behöver skådisarna inte göra så mycket. Så fort Argento försöker göra en mer berättande historia så blir det bara löjligt (som i Tenebre, enligt mig). Opera kändes kanske som ett mellanting mellan Suspiria och Tenebre. Lite mer berättande historia men ändå rätt så flummigt och relativt häftiga mord och så. Men den flummiga delen som ska förmedla en känsla med hjälp av musik och bilder funkar inte alls. Återigen – jag tror det till stor del beror på den, i mina öron, sunkiga musiken. Slutbetyget blir en tvåa (snäppet sämre än Tenebre alltså).

2/5

Arkiverad under Betyg 2, Film, Mysterium, Recension, Skräck, Thriller Tagged with , , , , , ,

Profondo rosso

11 maj, 2012 16 kommentarer

Titel: Profondo rosso (Deep Red)
Regi: Dario Argento
År: 1975
IMDb | Filmtipset

Jag minns inte exakt vilka det var bland de filmbloggar jag följer men för ett tag sen dök det upp en del recensioner av Dario Argentos filmer. Svart Noir recenserade t ex min Argento-favvo Suspiria. Med anledning av det så kommer här en gammal recension av en annan av Argentos mest kända rullar, nämligen Profondo rosso.

Jag sett en av Argentos mest uppskattade filmer. Den utspelas i Rom där det hela inleds med att en synsk kvinna under en ”föreställning” plötsligt känner en persons tankar om mord och död. Strax därpå blir hon mördad. Mordet bevittnas av en engelsk pianist (David Hemmings) som sen, tillsammans med en journalist (Daria Nicolodi), försöker ta reda på vem som är mördaren.

Ja, det var riktigt skönt att åter stifta bekantskap med Dario Argento och hans filmvärld. Jag tyckte den här filmen började lite segt även fast det var ganska snyggt redan från början. Musiken är givetvis mysig; Goblin påminner om en skiva jag har med svensk 70-talsfunk med Janne Schaffer och Björn J:son Lindh (mycket bra med andra ord). Movies – Noir skrev i sin recension att han tyckte vissa delar av musiken inte var lika bra. Jag vet inte, jag tyckte det var bra hela tiden, främst den grymt funkiga basgången som spelades Spoiler när pianisten (Hemmings) besökte huset det ”spökade i” samt när Hemmings och journalisten (Nicolodi) var i skolarkivet och letade efter teckningar Spoiler slut. Underbart tycker jag.

Filmen påminner en hel del om Suspiria som jag dock tycker är snäppet vassare. Suspiria är en enda lång orgie i skön musik, stämning och ursnyggt bildspråk. Efter ett tag får vi även detta i Profondo rosso, främst när pianisten (Hemmings) besöker ett hus som det sägs spöka i. Men bitvis försöker den vara en deckare och då funkar det inte precis som Tenebre inte funkade, för mig alltså. Eller så var det så att jag inte hade fattat Argento riktigt när jag såg Tenebre.

Givetvis är det genomgående usla skådisinsatser och ett lövtunt manus. Och sen har vi det usla röstljudet och de usla röstskådisarna. Jag såg filmen med engelskt tal eftersom jag noterade att det var engelska som läpparna på skådisarna talade. Tyvärr hade tydligen delar av det engelska ljudspåret försvunnit så plötsligt snackade skådisarna italienska även fast deras läppar fortsatte tala engelska. Det är ju nästan så allt det här dåliga blir charmigt; men nej, lite stör det nog allt. Men, som sagt, stämningen är allt som oftast på topp, framför allt mot slutet. Och morden är ju som vanligt upplyftande.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Film, Mysterium, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,