The Simpsons Movie (2007)

14 januari, 2022 2 kommentarer

Idag skickar jag upp om en kort preblogg-text från september 2007 om The Simpsons Movie. I PS:et noterar jag att jag inte var lika förtjust i South Park-filmen som kom 1999. När det gäller tv-serierna så är det samma sak där. Jag såg knappt alls på South Park men jag tittade en hel del på The Simpsons. South Park innehöll inte riktigt min typ av humor plus att tecknarstilen var direkt störande. Däremot älskade jag Trey Parker och Matt Stones marionettdockfilm Team America: World Police från 2004.

Det här var en klart underhållande film där skämten staplas på varandra. Jag störde mig på att filmen inte fyllde ut hela bioduken (vilket den inte gjorde från början) men det visade sig givetvis vara ett av skämten: man visade att man gick från tv-skärmen till den bredare bioduken. Jag gillar såna metafilmsgrepp. Filmen tappar en aning när familjen Simpson lämnar Springfield men den är ändå underhållande. Jag håller med Czech (min kommentar: aka Movies – Noir) som ville se mer av Mr Burns. Han är bara för bra. ”Release the hounds!”. Även om den blir lite halvseg i mitten så tycker jag ändå man har lyckats göra en biofilm som inte känns som ett förlängt tv-avsnitt. Storyn funkar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Jag kan säga att jag inte håller med Ingo (min kommentar: en gammal filmforumkompis som tyvärr inte finns bland oss längre) som tyckte att South Park-gänget lyckades bättre som film. Tvärtom.

Arkiverad under Animerat, Betyg 3, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Belle de jour (1967)

12 januari, 2022 6 kommentarer

Under fyra onsdagar framöver blir det ytterligare ett litet regissörstema. Den här gången kommer det att handla om spanjoren och surrealisten Luis Buñuel. Först ut är Belle de jour (eller Dagfjärilen på svenska) och min korta preblogg-text om den skrevs i maj 2008. Jag funderar även på om jag kanske borde passa på att förstagångstitta på Un chien andalou och L’âge d’or, Buñuels två första filmer och även samarbeten med Salvador Dalí. Ja, så får det bli!

Dagfjärilen är den första filmen i fyrklövern med filmer av Luis Buñuel som SVT visade nyligen. Undersköna Catherine Deneuve spelar Séverine som börjar jobba på bordell för att uppfylla sina sexuella fantasier (eller kanske för att komma över sina sexuella problem hon har med sin helyllemake). Det är en skön fransk stämning men det blir aldrig riktigt bra ändå. Det är så där ibland i franska filmer: mysigt men lite snackigt utan att det riktigt tar fart. Nu är väl kanske just det här mer av en Buñuel-film än en fransk film. Det som sticker ut är en del drömscener och surrealistiska sekvenser. Mmm, som sagt, det är sköna franska miljöer och en Deneuve som passar perfekt i rollen men jag får aldrig riktigt grepp om filmen. Även om de inte är många eller så långa så är det drömsekvenserna som ger filmen godkänt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Surrealism Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Profondo rosso

11 maj, 2012 16 kommentarer

Titel: Profondo rosso (Deep Red)
Regi: Dario Argento
År: 1975
IMDb | Filmtipset

Jag minns inte exakt vilka det var bland de filmbloggar jag följer men för ett tag sen dök det upp en del recensioner av Dario Argentos filmer. Svart Noir recenserade t ex min Argento-favvo Suspiria. Med anledning av det så kommer här en gammal recension av en annan av Argentos mest kända rullar, nämligen Profondo rosso.

Jag sett en av Argentos mest uppskattade filmer. Den utspelas i Rom där det hela inleds med att en synsk kvinna under en ”föreställning” plötsligt känner en persons tankar om mord och död. Strax därpå blir hon mördad. Mordet bevittnas av en engelsk pianist (David Hemmings) som sen, tillsammans med en journalist (Daria Nicolodi), försöker ta reda på vem som är mördaren.

Ja, det var riktigt skönt att åter stifta bekantskap med Dario Argento och hans filmvärld. Jag tyckte den här filmen började lite segt även fast det var ganska snyggt redan från början. Musiken är givetvis mysig; Goblin påminner om en skiva jag har med svensk 70-talsfunk med Janne Schaffer och Björn J:son Lindh (mycket bra med andra ord). Movies – Noir skrev i sin recension att han tyckte vissa delar av musiken inte var lika bra. Jag vet inte, jag tyckte det var bra hela tiden, främst den grymt funkiga basgången som spelades Spoiler när pianisten (Hemmings) besökte huset det ”spökade i” samt när Hemmings och journalisten (Nicolodi) var i skolarkivet och letade efter teckningar Spoiler slut. Underbart tycker jag.

Filmen påminner en hel del om Suspiria som jag dock tycker är snäppet vassare. Suspiria är en enda lång orgie i skön musik, stämning och ursnyggt bildspråk. Efter ett tag får vi även detta i Profondo rosso, främst när pianisten (Hemmings) besöker ett hus som det sägs spöka i. Men bitvis försöker den vara en deckare och då funkar det inte precis som Tenebre inte funkade, för mig alltså. Eller så var det så att jag inte hade fattat Argento riktigt när jag såg Tenebre.

Givetvis är det genomgående usla skådisinsatser och ett lövtunt manus. Och sen har vi det usla röstljudet och de usla röstskådisarna. Jag såg filmen med engelskt tal eftersom jag noterade att det var engelska som läpparna på skådisarna talade. Tyvärr hade tydligen delar av det engelska ljudspåret försvunnit så plötsligt snackade skådisarna italienska även fast deras läppar fortsatte tala engelska. Det är ju nästan så allt det här dåliga blir charmigt; men nej, lite stör det nog allt. Men, som sagt, stämningen är allt som oftast på topp, framför allt mot slutet. Och morden är ju som vanligt upplyftande.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Film, Mysterium, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,