The Simpsons Movie (2007)

Idag skickar jag upp om en kort preblogg-text från september 2007 om The Simpsons Movie. I PS:et noterar jag att jag inte var lika förtjust i South Park-filmen som kom 1999. När det gäller tv-serierna så är det samma sak där. Jag såg knappt alls på South Park men jag tittade en hel del på The Simpsons. South Park innehöll inte riktigt min typ av humor plus att tecknarstilen var direkt störande. Däremot älskade jag Trey Parker och Matt Stones marionettdockfilm Team America: World Police från 2004.

Det här var en klart underhållande film där skämten staplas på varandra. Jag störde mig på att filmen inte fyllde ut hela bioduken (vilket den inte gjorde från början) men det visade sig givetvis vara ett av skämten: man visade att man gick från tv-skärmen till den bredare bioduken. Jag gillar såna metafilmsgrepp. Filmen tappar en aning när familjen Simpson lämnar Springfield men den är ändå underhållande. Jag håller med Czech (min kommentar: aka Movies – Noir) som ville se mer av Mr Burns. Han är bara för bra. ”Release the hounds!”. Även om den blir lite halvseg i mitten så tycker jag ändå man har lyckats göra en biofilm som inte känns som ett förlängt tv-avsnitt. Storyn funkar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Jag kan säga att jag inte håller med Ingo (min kommentar: en gammal filmforumkompis som tyvärr inte finns bland oss längre) som tyckte att South Park-gänget lyckades bättre som film. Tvärtom.

Belle de jour (1967)

Under fyra onsdagar framöver blir det ytterligare ett litet regissörstema. Den här gången kommer det att handla om spanjoren och surrealisten Luis Buñuel. Först ut är Belle de jour (eller Dagfjärilen på svenska) och min korta preblogg-text om den skrevs i maj 2008. Jag funderar även på om jag kanske borde passa på att förstagångstitta på Un chien andalou och L’âge d’or, Buñuels två första filmer och även samarbeten med Salvador Dalí. Ja, så får det bli!

Dagfjärilen är den första filmen i fyrklövern med filmer av Luis Buñuel som SVT visade nyligen. Undersköna Catherine Deneuve spelar Séverine som börjar jobba på bordell för att uppfylla sina sexuella fantasier (eller kanske för att komma över sina sexuella problem hon har med sin helyllemake). Det är en skön fransk stämning men det blir aldrig riktigt bra ändå. Det är så där ibland i franska filmer: mysigt men lite snackigt utan att det riktigt tar fart. Nu är väl kanske just det här mer av en Buñuel-film än en fransk film. Det som sticker ut är en del drömscener och surrealistiska sekvenser. Mmm, som sagt, det är sköna franska miljöer och en Deneuve som passar perfekt i rollen men jag får aldrig riktigt grepp om filmen. Även om de inte är många eller så långa så är det drömsekvenserna som ger filmen godkänt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filmspanar-tema: Orgier – La grande bouffe

filmspanarna_kvadratOrgieFör en tid sedan körde filmspanarna tema: mat, och jag hade bestämt vilken film jag skulle se. Efter att ha tittat på en kvart av den filmen så gav jag upp. Kvaliteten, rent bildmässigt, på den version som jag hade lyckats få tag på var dålig. Filmen såg ut som en sunkig VHS-kopia som spelats alldeles för många gånger, vilket förmodligen just var fallet. En annan jobbig detalj var att även om filmen var textad på engelska så förekom det bara text när det pratades franska trots att en del av dialogen var på italienska. Nä, det funkade inte, jag skulle inte kunna ge filmen ett rättvist betyg. Det slutade med att jag rätt och slätt bytte film, bokstavligen i sista minuten. Filmen jag såg då för mattemat blev den trevliga Dinner Rush.

Den här månadens filmspanartema är Orgier och då passade det lämpligt nog alldeles utmärkt att plocka fram mitt första försök till matfilm ur gömmorna. Frågan var bara om jag skulle kunna hitta en bättre version. Svaret blev ja. Nu gick det faktiskt att se filmen. Låt BRAKFESTEN börja!

****

La grande bouffe (1973)

Japp, det handlar mycket riktigt om Marco Ferreris La grande bouffe från 1973 eller Brakfesten som den kallas på svenska. En väl så bra titel, den här gången. Fyra män bestämmer sig för att ta livet av sig genom att spendera en långhelg i en lyxvilla och äta ihjäl sig. De fyra är kocken Ugo (Ugo Tognazzi) som står för maten, piloten Marcello (Marcello Mastroianni) som står för sexmissbruket, domaren Philippe (Philippe Noiret) som står för villan, Michel (Michel Piccoli) som står för musik och pruttar. De fyra bjuder så småningom även in tre prostituerade samt lärarinnan Andréa (Andréa Ferréol) som jobbar i skolan som är granne med villan. Man inleder dock med ostronätartävling samtidigt som man tittar på porrbilder från 1800-talet. Vad kulturellt!

Som Movies – Noir brukar börja sina texter ibland: vad ska man säga? Brakfesten är en riktig 70-talsfilm. Inredningen i villan, kläderna, frisyrerna, maten, ja, allt, bara dryper 70-tal, vilket inte är så konstigt eftersom filmen är just från 70-talet. Men grejen är att när en modern film får till den där 70-talskänslan så brukar det ändå finnas ett nostalgiskt skimmer i bilderna. Det gör det inte här eftersom det ju är på riktigt. Det finns istället något sunkigt över det hela. Jag vet inte hur jag ska förklara det men stämningen är äcklig, vilket ju inte är så konstigt eftersom huvudpersoner äter ihjäl sig. Kanske beror det på att det är franskt 70-tal och inte amerikanskt?

Tyvärr tyckte jag La grande bouffe var tråkig, vilket kändes litet av en besvikelse. Jag har ett minne av att faktiskt ha sett och blivit fascinerad av filmen som barn. Brakfesten har jag alltid haft i bakhuvudet som en film jag ville se om. En fest där man äter ihjäl sig, det fanns något som lockade i detta. Men filmen levererade alltså inte riktigt. Ändå är det en film man förmodligen inte glömmer i första tagen även om den inte är någon större njutning just när man ser den.

Matkreationerna består bl a av ostron, kycklingklubbor, kalkon, pasta och framförallt potatispuré i stora lass. Den mest groteska rätten är dock en blandpaté gjord på kyckling (smaksatt med sherry), anka (smaksatt med portvin) och gås (smaksatt med champagne). Som avslutning bjuds det dessutom på en stor tårta i form av två stora bröst.

Eat some more

Som jag skrev ovan så är det ändå inte en film man (läs: jag) glömmer. Nu har det gått några dagar och vissa scener dyker upp i huvudet innan jag ska somna på kvällarna. Det är inte helt behagliga scener.

En sak jag kom att tänka på nu är om det som utspelas i filmen kan räknas som en orgie? Hur många personer måste delta för att det ska få kallas en orgie? Till en början är det bara de fyra männen och de sitter och äter ostron. Inte riktigt en orgie skulle jag säga, även om de nu skulle äta groteskt mycket ostron. Senare i filmen så kommer alltså de tre glädjeflickorna samt lärarinnan. Då tycker jag vi har jobbat ihop till en orgie. Vad består orgierna av? Ja, det äts, knullas och pruttas så det står härliga till. Alla deltar på ett eller annat sätt, lärarinnan inkluderad. Faktum är att när de prostituerade får nog av galenskaperna (”de är ju tokiga, de bara äter!!”) så stannar hon kvar och fungerar som en sorts ledsagare in i döden för de fyra.

Varför väljer de fyra att dö ätdöden? Är livet så tråkigt? Ja, jag vet inte, men uppenbarligen är de less på livet och de vill avsluta det med en riktig fest. Åtminstone en av de fyra får kalla fötter och försöker ta sig därifrån men som om det vore en Luis Buñuel-film så lyckas han inte utan blir kvar.

Pruttar var det. En av de fyra har problem med magen. Förstoppning. Aj, aj, inte bra. Enda sättet för honom att slippa magknip är att släppa väder, och det gör han högljutt och länge, i alla situationer. Undrar om Farrelly-bröderna kollade in Brakfesten innan de gjorde Dum & dummare?

”Märkligaste” döden? Spoiler: Avrunkning av lärarinna under samtidigt intag av ankkycklinggåsleverpaté tills hjärtattack inträffar Spoiler slut.

En på ett sätt fascinerande film, och det är i stora delar en komedi, men av någon anledning fann jag den inte speciellt fascinerande just när jag såg den, och därför kan det inte bli mer än en tvåa. I slutändan handlar det om självupptagna gnällgubbar.

   

Ta nu och kolla in vilka orgier de övriga filmspanarna föredrar.

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Absurd Cinema
Fiffis filmtajm
Filmitch
Flmr

Filmspanarna på Stockholm Filmfestival: Holy Motors

Titel: Holy Motors
Regi: Leos Carax
År: 2012
IMDb
| Filmtipset

Filmspanarna har varit på Stockholm Filmfestival och sett film varav en var Holy Motors.

Obs! Den här icke-recensionen innehåller grova spoilers av handlingen i Holy Motors. Well, ja, i alla fall spoilers av den handling som inte finns. Så egentligen spoilar jag inget. Eller nåt. Och nej, jag har inte glömt göra styckeindelning.

Holy Motors inleds mystiskt och ganska lovande. Jag vet inget om filmen innan jag ser den förutom att jag gillar filmaffischen och att Eva Mendes och Kylie Minogue ska vara med. Den första bild vi får se är oss själva. Det är en bild på en biopublik à la Amélie men utan den helyllemysiga stämningen. Sen stiger en man upp ur sin säng och tittar ut genom sitt fönster på ett nattligt Paris. Han går fram till väggen i rummet, tar på den, drar med händerna över tapeten med vita träd på svart bakgrund. Han hittar ett sorts nyckelhål och det visar sig att ett av hans fingrar nu är av metall, en sorts avlång nyckel. Han stoppar in sin fingernyckel i nyckelhålet och vrider om. Han öppnar dörren i väggen och kliver ut på den övre balkongen i en biosalong. På parkett sitter biopubliken och tittar på nånting (sig själva?). Efter detta visas ett barn som sitter i ett runt fönster samtidigt som vi hör vad jag tolkar som båtljud, såna där fartygstutor som ljuder när ett skepp lägger ut från hamn. Sitter barnet i ett båtfönster, de brukar ju vara runda? Nu får vi se en man, samme man som tidigare men nu klädd i kostym, lämna sitt hem på morgonen. Det är ett lyxigt stort vitt hus med bl a runda fönster. Mannen säger hej till sina barn och kliver in i en gigantisk vit limousine. Mannen frågar hur många möten han har idag. Nio blir svaret från den kvinnliga chauffören. Affärsmöten tänker ni? Nja, inte riktigt. Det visar sig att den bakre delen av limousinen är som en teaterloge med sminkspegel, masker, dräkter och allt du skulle vilja ha som teaterskådespelare. Mannen tar på sig en peruk och klär ut sig till en gammal tiggande kvinna. Han går ut ur limousinen och haltar sig fram på gatan med en krycka och skakar med en kopp i handen för att folk ska skänka en slant. Efter ett tag är mannen tillbaka i sin limousineloge igen. Den här gången är det en svart dräkt med glaskulor som gäller. Han har även fäst glaskulor i ansiktet. Limousinen stannar vid en byggnad, mannen kliver ur och kommer in till vad som verkar vara en studio för motion capture-inspelningar. Han utför akrobatiska martial arts-stunts med svärd och dolkar varefter han tar upp en k-pist ur en låda och kliver upp på ett löparband för att där springa samtidigt som han skjuter. Utmattad faller han sen ihop på golvet men säger att han bara behöver hämta andan. In i studion kommer en välsvarvad kvinna klädd i röd latexdräkt. De två har nån sorts performancesex som samtidigt visas i animerad form på en display och då är mannen en ödleliknande djävulsvarelse. Nu börjar mitt minne svika mig men jag tror att mannen härnäst i sin limousine klär ut sig till en grönklädd vätte med långa bruna naglar och rött långt skägg. Han äter en sushitallrik inne i limousinen också. Sen kliver han ut i sin vättoutfit, öppnar locket till en gatubrunn och klättrar ner. Sedan ser vi ett brunnslock inne på en kyrkogård som börjar röra på sig och flyttas bort och fram kommer vår grönklädde vätte och börjar härja. Han springer omkring och äter upp gravarnas blommor. På gravarna står det ”Besök min hemsida, http://www.randomname.com”. Vättmannen kommer fram till en fotosession där Eva Mendes vackra modell fotas. Fotografen får syn på vättmannen och ber sin assistent att fråga honom om han kan ställa upp på ett foto tillsammans med modellen. Fotografen vill fånga skönheten och odjuret på bild. Vättmannen tackar ja, typ, men först efter att ha bitit fingrarna av assistenten. Den gröne vätten kidnappar sedan Eva Mendes, bär ner henne i Paris kloaker, klär av sig naken, ger henne en stående ovation och strör blommor över sig samtidigt som Eva Mendes sjunger en vaggvisa. Nu börjar mitt minne svika mig (igen) men jag tror det nu möjligen kom ett skönt mellanspel där mannen spelade dragspel i en kyrka med en grupp andra gående dragspelsmusikanter. Efter detta tror jag mannen klär ut sig i en grön träningsoverall, går ner i ett parkeringsgarage, hugger en man i halsen med en kniv, rakar av honom hans hår på huvudet, ansar hans skägg till bara en mustasch, ger honom födelsemärken och sår, klär honom i en grön träningsoverall så att han blir en exakt kopia av sig själv. Den knivdödade mannen är dock inte helt död utan vaknar till och hugger mannen i halsen varefter vi har två kopior liggandes bredvid varandra med samma knivhugg i halsen. Mannen tar sig dock tillbaka till limousinen för att i nästa ögonblick verka må bra igen. På väg till nästa möte (eller så är det som händer nu också det ett ”möte”) ber mannen plötsligt chauffören att stanna. Mannen hoppar ut med bar överkropp och en spindelmannenmask på huvudet, springer över gatan till en uteservering och skjuter en bankman i huvudet. Bankmannen är han själv. Nu börjar det som sagt vara svårt med att avgöra vilken ordning saker och ting skedde i och att överhuvudtaget ha koll på vad som skedde. Mannen byter till en röd liten bil och har nu en brun peruk och ser alldaglig ut. Han stannar utanför ett hus där det pågår en fest. Ut kommer hans dotter som kliver in i bilen. De har ett samtal om hur det var på festen och dottern blir skjutsad hem. Mannen klär nu ut sig i pyjamas och har sminkat sig gammal med vitt hår och rynkigt ansikte. Han går in på vad som verkar vara ett hotell där han blir artigt hälsad på av alla. Han kommer in på sitt rum där det ligger en stor hund på sängen. Han lägger sig i sängen utan att släcka lampan. Plötsligt sitter en kvinna, en sköterska vad det verkar, vid hans säng. Sedan är kvinnan borta men samma kvinna är i ett annat rum och byter om till andra kläder och går in till mannen igen. Mannen är nu kvinnans morbror. De har ett kort samtal om livet innan mannen dör. Några sekunder senare kliver mannen ur sängen, ber om ursäkt och säger att han behöver skynda vidare. Han hinner dock fråga vad kvinnan heter. På väg till nästa möte håller limousinen på att krocka med en annan precis likadan limousine. Det visar sig att kvinnan (Kylie Minogue) i bakdelen av den limousinen är nån som mannen känner mycket väl, men det var 20 år sen de sågs. De två har 30 minuter på sig och bestämmer sig för att spendera dessa tillsammans. De går upp taket av en stor, vacker men nedsliten byggnad. Kvinnan är klädd som flygvärdinna, en flygvärdinna som lever sin sista natt. På väg upp till taket brister Kylie ut i sång, en sentimental sång. Uppe på taket skiljs de åt, mannen skyndar sig ner för att undvika att träffa Kylies partner som snart ska komma. Han gömmer sig bakom en pelare när partnern är på väg upp. Mannen går ut ur byggnaden och ser flygvärdinnan och partnern ligga krossade på trottoaren efter att de har hoppat från taket. Mannen springer skrikandes in i limousinen. Nu klär mannen ut sig till en vardaglig man igen med vanliga kläder och brun peruk. Nu har klockan passerat midnatt. Limousinen stannar vid ett hus i ett bostadsområde med vita likadana hus, inte lika lyxiga som det på morgonen. Mannen får en nyckel och besked om att han har en fru och en dotter eller möjligen två döttrar. Nästa morgon kommer han bli upphämtad igen vid samma tid som vanligt. Han låser upp dörren till huset och kliver in och ropar ”det är jag, jag är hemma!”. Genom ett fönstret ser vi hur hans fru, som är en schimpans, möter honom. De går upp en trappa upp och vi ser genom fönstret när mannen och två schimpanser (frun och dottern) tittar ut genom fönstret. Nu får vi slutligen följa limousinen och den nu ensamma chauffören på väg till ett stort parkeringsgarage med namnet Holy Motors skrivet i grön neonskrift på utsidan. Chauffören parkerar sin limousine, tar på sig en ansiktsmask i grön plast, ringer någon och säger att hon kommer hem. Hon går ut ur garaget som släcks ner. Nu börjar limousinerna prata med varandra. De blinkar med sina röda baklyktor och pratar om att de inte tror att de längre har nån roll i dagens samhälle. Ingen vill ha längre ha riktiga fysiska saker man kan ta på. Sedan blir duken svart och eftertexterna börjar. Inklippt då och då under filmen och eftertexterna ser man nakna män från gamla stumfilmer.


eller uttryckt i siffror 1+/5

Om visningen: Vid insläppet på Zita är det trångt eftersom folk från den förra visningen ska ut där vi ska in. Och så ligger baren Babs mitt i allt och klagar på att det är för mycket folk i foajen. ”Nu måste flytta på er så våra gäster kommer fram!” skriker en kvinna ur personalen. Varför inte utnyttja läget istället och samarbeta med biografen. I salongen är det Varmt, det är svettigt. En snubbe i salongen sitter och skrattar när ingen annan skrattar, ett forcerat sånt där ”oj, vad smart jag är som förstår att det här är roligt”-skratt. Gahargh. Vill strypa snubben.

****

Nu tycker jag du ska kolla vad de andra Filmspanarna tycker om Holy Motors: Fiffi, Henke, Sofia, Jessica och Har du inte sett den?.

Le mépris

Titel: Le mépris (Föraktet)
Regi: Jean-Luc Godard
År: 1963
Efter den ganska trevliga utvikelsen om Brutt återgår vi nu till nouvelle vague och den här gången är det dags för en Godard-film igen. Föraktet såg jag i juli 2006 som en del av ett Godard-tema som SVT körde då.
Jag har till slut sett ytterligare en av de Godard-filmer som SVT nyligen visat. Filmen handlar om Paul (Michel Piccoli), en manusförfattare som får i uppdrag att skriva manus till en filmatisering av Homeros Odyssén. Filmen produceras av en kaxig amerikan spelad av en utmärkt Jack Palance; rollfiguren känns som Godards representation av det mesta som i Godards ögon är dåligt med Hollywood. Odyssén-filmen ska regisseras av Fritz Lang som här faktiskt gör en skön roll som sig själv. Pauls fru Camille (Brigitte Bardot!) uppvaktas givetvis av amerikanen, och då Paul till synes inte verkar bry sig blir Camille irriterad och det hela leder till en spricka mellan Paul och Camille.
Franska filmer har en förmåga att ibland bli väldigt snackiga. Istället för att låta en handling göra jobbet så låter regissören ofta karaktärerna snacka i oändlighet om olika ämnen, dilemman eller problem. Det känns pretentiöst (i ordets negativa betydelse) och blir väldigt tråkigt. Det som en sån film ger mig får jag hellre från artikeltexter eller debattprogram på tv. En film ska vara så mycket mer tycker jag.

Föraktet är i mångt och mycket en film med mycket snack och liten verkstad. Nyckelscenen är en lång scen i Paul och Camilles lägenhet där det snackas nåt enormt samtidigt som var och en av de båda ska ta ett bad. Själva scenen i sig är ganska imponerande då det inte är mycket klipp under lång tid, men samtalet ger mig inget då det liksom inte leder nån vart. Visst, så småningom kan man dra paralleller mellan handlingen i filmen och handlingen i Odyssén. Men det är sånt jag gör med hjärnan och inte hjärtat och då är det liksom ingen poäng. En annan sak jag störde mig på var att musiken bestod av ett enda stycke. Ett ganska vackert stycke. Problemet var att det upprepades om och om och om igen i varje scen. Musikinflation.

Bäst i filmen är Jack Palance, perfekt som Godards nidbild av dåligt filmskapande, och Fritz Lang som den sympatiske men luttrade regissören som försöker vara kompis med både pengahungriga producenter och stretande manusförfattare. Sen använder sig Godard ibland av en del lustiga grepp som delvis är bra. Det kan handla om annorlunda klippning eller att istället för att använda förtexter själv läsa upp vilka som är ansvariga för filmen (alltså skådespelare, filmfotograf, kompositör, etc). Godard har en skön fransk röst. Men som helhet är det långt ifrån godkänt. För tråkigt och intetsägande för min smak helt enkelt.
2/5

PS. Mmm, det är alltid intressant att se filmer av klassiska regissörer och försöka förstå deras storhet. Godards storhet går mig helt förbi.

%d bloggare gillar detta: