Tristana (1970)

Under fyra onsdagar framöver blir det ytterligare ett litet regissörstema. Den här gången kommer det att handla om spanjoren och surrealisten Luis Buñuel. Andra filmen i temat är Tristana och min korta preblogg-text om den skrevs i maj 2008. Jag funderar även på om jag kanske borde passa på att förstagångstitta på Un chien andalou och L’âge d’or, Buñuels två första filmer och även samarbeten med Salvador Dalí. Ja, så får det bli!

Tristana är den andra Buñuel-filmen jag har sett och den har också, precis som Belle de jour, Catherine Deneuve i titelrollen som Tristana, en ung flicka som efter att hennes mor dör får den respekterade Don Lope (en gubbsjuk Fernando Rey) som förmyndare. Don Lope försöker till en början behandla Tristana som en dotter men faller till föga och utnyttjar situationen. Haha, jag måste säga att Fernando Rey är bra som gubbsjuk farbror. Fåfäng och mästrande men ändå med en viss charm (min kommentar: tillåt mig tveka). Den till synes oskyldiga Tristana har mot slutet av filmen förvandlats till allt annat än oskyldig. Just slutet av filmen i form av en märklig men bra och Lynchlik flashback-sekvens är det som höjer betyget ett snäpp till en stark trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Simpsons Movie (2007)

Idag skickar jag upp om en kort preblogg-text från september 2007 om The Simpsons Movie. I PS:et noterar jag att jag inte var lika förtjust i South Park-filmen som kom 1999. När det gäller tv-serierna så är det samma sak där. Jag såg knappt alls på South Park men jag tittade en hel del på The Simpsons. South Park innehöll inte riktigt min typ av humor plus att tecknarstilen var direkt störande. Däremot älskade jag Trey Parker och Matt Stones marionettdockfilm Team America: World Police från 2004.

Det här var en klart underhållande film där skämten staplas på varandra. Jag störde mig på att filmen inte fyllde ut hela bioduken (vilket den inte gjorde från början) men det visade sig givetvis vara ett av skämten: man visade att man gick från tv-skärmen till den bredare bioduken. Jag gillar såna metafilmsgrepp. Filmen tappar en aning när familjen Simpson lämnar Springfield men den är ändå underhållande. Jag håller med Czech (min kommentar: aka Movies – Noir) som ville se mer av Mr Burns. Han är bara för bra. ”Release the hounds!”. Även om den blir lite halvseg i mitten så tycker jag ändå man har lyckats göra en biofilm som inte känns som ett förlängt tv-avsnitt. Storyn funkar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Jag kan säga att jag inte håller med Ingo (min kommentar: en gammal filmforumkompis som tyvärr inte finns bland oss längre) som tyckte att South Park-gänget lyckades bättre som film. Tvärtom.

Belle de jour (1967)

Under fyra onsdagar framöver blir det ytterligare ett litet regissörstema. Den här gången kommer det att handla om spanjoren och surrealisten Luis Buñuel. Först ut är Belle de jour (eller Dagfjärilen på svenska) och min korta preblogg-text om den skrevs i maj 2008. Jag funderar även på om jag kanske borde passa på att förstagångstitta på Un chien andalou och L’âge d’or, Buñuels två första filmer och även samarbeten med Salvador Dalí. Ja, så får det bli!

Dagfjärilen är den första filmen i fyrklövern med filmer av Luis Buñuel som SVT visade nyligen. Undersköna Catherine Deneuve spelar Séverine som börjar jobba på bordell för att uppfylla sina sexuella fantasier (eller kanske för att komma över sina sexuella problem hon har med sin helyllemake). Det är en skön fransk stämning men det blir aldrig riktigt bra ändå. Det är så där ibland i franska filmer: mysigt men lite snackigt utan att det riktigt tar fart. Nu är väl kanske just det här mer av en Buñuel-film än en fransk film. Det som sticker ut är en del drömscener och surrealistiska sekvenser. Mmm, som sagt, det är sköna franska miljöer och en Deneuve som passar perfekt i rollen men jag får aldrig riktigt grepp om filmen. Även om de inte är många eller så långa så är det drömsekvenserna som ger filmen godkänt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Repulsion (1965)

Jag fortsätter att skicka ut preblogg-recensioner av några av Roman Polanskis tidigare filmer. Idag handlar det om Repulsion med Catherine Deneuve och min text skrevs i augusti 2003.

Det här är en de Polanskifilmer som brukar betecknas som en skräckis men till skillnad från t ex Rosemary’s Baby som jag tyckte var en komedi (vilket förmodligen var meningen) så var det här verkligen en skräckis. Den handlar om fransyskan Carol (Catherine Deneuve) som bor hos sin syster i en lägenhet i London. När systern åker bort med sin pojkvän på semester blir Carol ensam kvar i lägenheten under en tid. Ensam med sina hallucinationer vill säga. Carol blir uppvaktad av en kille (som, visar det sig, stötte på fel tjej), jobbar i en skönhetsbutik, men mest av tiden är hon hemma i lägenheten.

Carol är en udda figur som kan bli fascinerad av en spricka i gatan, hon glömmer möten, kan hamna i trance på jobbet när hon klipper nån tants naglar. Och sen har hon alltså obehagliga hallucinationer.

Jag tyckte det här var en skön film som då och då faktiskt var läskig. Slutet är ganska överraskande. Denevue spelar den här udda tjejen på ett övertygande sätt. Man känner hennes paranoia, som inte är liten. Nu i efterhand kommer jag och tänka lite på filmen May som jag såg tidigare i år på Midnight Movie Madness på Sture. Betyget blir 4-/5. En av mina favoriter av Roman.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

<spoiler>
Jag gillade hur Polanski vaggade in tittaren i en falsk (skulle det visa sig) trygghet de första 20 minuterna av filmen då inget egentligen händer, innan Carol får sin första hallucination. Hon är på jobbet, träffar en kille, är på väg hem från jobbet ackompanjerad av skön musik, kommer hem och pratar med systern. Nästa dag likadant. Sen plötsligt när hon tittar i en spegel dyker en mansgestalt upp i den. KADAM! En riktig hoppscen.
</spoiler>

Det helt nya testamentet (2015)

GudDet finns olika typer av quirk. Vi har amerikanskt quirk där mästaren, oavsatt om man gillar honom eller inte, är Wes Anderson. Vi har europeiskt quirk och där tycker jag t ex Jean-Pierre Jeunet är en bra representant. Egentligen kanske det är samma typ av quirk fast från olika länder.

Regissören av Det helt nya testamentet heter Jaco Van Dormael och han tillhör den europeiska quirk-skolan men med en del fantasy- och sf-element inslängda, och kanske lite Charlie Kaufman.

Van Dormaels förra film, Mr. Nobody, såg jag på filmfestivalen 2009 och den gillade jag även om det var en lite väl spretig historia där Jared Leto spelade en gammal man som i slutet av sitt liv gör mentala tidsresor tillbaka i tiden. Mr. Nobody var en filosofisk film som påminde mig en del om Darren Aronofskys The Fountain, och kanske även den härliga Cloud Atlas. Även Det helt nya testamentet är filosofisk men med en mer direkt religiös satirvinkel.

Premissen är att Gud är en white trash-idiot i vit nätbrynja (eller bara ett vitt linne men jag ser en nätbrynja framför mig nu) som bor i Bryssel med sin förtryckta fru, en son som är en statyett och en rebellisk dotter. Gud är alltså en sadist som mest leker med mänskligheten för att det roar honom. Frun städar mest (till att börja med). Den tioåriga dottern gör så småningom uppror och flyr till människornas värld via tvättmaskinen för att hitta nya lärjungar som ska skriva ett (helt) nytt testamente. Till slut gör även frun det förbjudna och loggar in på den dator som Gud använder för att kontrollera vad som händer med människorna och den värld de lever i.

Precis efter att jag hade sett filmen så tyckte jag den var helt ok. Den hade en del roliga idéer och jag hade aldrig tråkigt även om det fanns störningsmoment; bl a tyckte jag Gud var hur jobbig som helst. Jag såg ingen poäng med att göra honom till en idiot. Dottern var förstås charmig med sin uppriktighet som bara ett barn kan ha. 3/5.

Nu när jag ska skriva den här recensionen så känns det som att det jag gillade med filmen har bleknat jämfört med det som stack ut som jobbigt. En sak jag gillade var de där lärjungarnas enskilda historier. Jag fann dessa bitvis ganska rörande (även om det var lite svårt att känna sympati med en seriemördare). Men detta gillande bleknade jämfört med den jobbiga bilden av white trash-Gud i nätbrynja och pyjamasbyxor. 2,5/5.

Nu när jag skrivit ett tag så kommer jag ändå ihåg fler saker som jag uppskattade och även bilder jag ser på nätet från filmen ger mig positiva vibbar, så fort det är bilder på lärjungarna och dottern men inte Gud (som ändå fick ett passande slut). Jag gillade hur människorna och lärjungarna betedde sig i olika situationer som de ställs inför, vare sig det hade med Gud och religionssatir att göra eller inte. Det var när det blev mänskligt som det var bra alltså, quirky-bra. Tillbaka till 3/5.

I slutändan kanske filmens idé och premiss är bättre än filmen i sig men för mig fanns det ändå tillräckligt mycket att gilla för att dela ut en trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Det helt nya testamentet har premiär idag fredag och, för all del, den kan nog funka en lunchvisning en söndag på Saga. Eller en eftermiddag på Grand.

Andra filmspanaråsikter om filmen? Det verkar bara var Henke som skrivit om denna. Vill han skriva ett helt nytt manus till filmen eller duger det som det är?

Fripps filmrevyer

 

Apropå Brand New så kom jag osökt att tänka på The Brand New Heavies, ett brittiskt acid jazz-band som jag lyssnade på i början av 90-talet när jag gled omkring i röken på Popcorn på V-Dala nation i Uppsala. 1992 samarbetade de med ett gäng amerikanska rappare och gjorde den svängiga skivan Heavy Rhyme Experience, Vol. 1.

La sirène du Mississipi

Titel: La sirène du Mississipi (Sirenen från Mississippi, Mississippi Mermaid)

Regi: François Truffaut
År: 1969

Då återstår en film vardera för Truffaut och Godard. Nu vet jag inte riktigt om Sirenen från Mississippi räknas som en nouvelle vague-film men den är i alla fall från 60-talet, Truffaut är regissör och Belmondo är med, så det är säkert close enough för regeringsjobb. Recensionen skrevs i mars 2004. Observera att originaltiteln mycket riktigt stavar Mississippi med ett p. Och i morgondagens recension av en Godard-film (tänk tysk synthpop) så sätter vi p för denna lilla nouvelle vague-genomgång.

Louis (Jean-Paul Belmondo) är tobaksodlare på ön Réunion i Indiska Oceanen. Han har via tidningsannonser och brev fått kontakt med en kvinna, Julie, och de har bestämt sig för att gifta sig. När hon (Catherine Deneuve) kommer med båten från Frankrike ser hon helt annorlunda ut jämfört med fotot som hon skickat. Julie påstår dock att hon skickat ett foto på sin syster. Nåväl, de tu gifter sig och är ganska lyckliga tills Julie försvinner med alla Louis pengar.

Nja, jag vet inte riktigt, men Truffaut har hittills inte imponerat på mig och det gör han inte här heller. I filmen medverkar två stora stjärnor (Belmondo och Deneuve) som det var kul att se. Deneuve påminner lite grann om våra dagars Nicole Kidman, en sval rödblond skönhet. Filmen utvecklar sig till ett sorts Bonnie och Clyde-drama som är tillräckligt intressant för att jag vill titta vidare. Det finns en del oväntade vändningar och händelser som lyfter den annars ganska torftiga filmen.

3-/5

PS. I efterhand har jag förstått att det här är Truffauts hyllning till Alfred Hitchcock (som han ju även skrev en bok om). Mm, ja, det gör väl varken filmen bättre eller sämre.

%d bloggare gillar detta: