Det helt nya testamentet (2015)

GudDet finns olika typer av quirk. Vi har amerikanskt quirk där mästaren, oavsatt om man gillar honom eller inte, är Wes Anderson. Vi har europeiskt quirk och där tycker jag t ex Jean-Pierre Jeunet är en bra representant. Egentligen kanske det är samma typ av quirk fast från olika länder.

Regissören av Det helt nya testamentet heter Jaco Van Dormael och han tillhör den europeiska quirk-skolan men med en del fantasy- och sf-element inslängda, och kanske lite Charlie Kaufman.

Van Dormaels förra film, Mr. Nobody, såg jag på filmfestivalen 2009 och den gillade jag även om det var en lite väl spretig historia där Jared Leto spelade en gammal man som i slutet av sitt liv gör mentala tidsresor tillbaka i tiden. Mr. Nobody var en filosofisk film som påminde mig en del om Darren Aronofskys The Fountain, och kanske även den härliga Cloud Atlas. Även Det helt nya testamentet är filosofisk men med en mer direkt religiös satirvinkel.

Premissen är att Gud är en white trash-idiot i vit nätbrynja (eller bara ett vitt linne men jag ser en nätbrynja framför mig nu) som bor i Bryssel med sin förtryckta fru, en son som är en statyett och en rebellisk dotter. Gud är alltså en sadist som mest leker med mänskligheten för att det roar honom. Frun städar mest (till att börja med). Den tioåriga dottern gör så småningom uppror och flyr till människornas värld via tvättmaskinen för att hitta nya lärjungar som ska skriva ett (helt) nytt testamente. Till slut gör även frun det förbjudna och loggar in på den dator som Gud använder för att kontrollera vad som händer med människorna och den värld de lever i.

Precis efter att jag hade sett filmen så tyckte jag den var helt ok. Den hade en del roliga idéer och jag hade aldrig tråkigt även om det fanns störningsmoment; bl a tyckte jag Gud var hur jobbig som helst. Jag såg ingen poäng med att göra honom till en idiot. Dottern var förstås charmig med sin uppriktighet som bara ett barn kan ha. 3/5.

Nu när jag ska skriva den här recensionen så känns det som att det jag gillade med filmen har bleknat jämfört med det som stack ut som jobbigt. En sak jag gillade var de där lärjungarnas enskilda historier. Jag fann dessa bitvis ganska rörande (även om det var lite svårt att känna sympati med en seriemördare). Men detta gillande bleknade jämfört med den jobbiga bilden av white trash-Gud i nätbrynja och pyjamasbyxor. 2,5/5.

Nu när jag skrivit ett tag så kommer jag ändå ihåg fler saker som jag uppskattade och även bilder jag ser på nätet från filmen ger mig positiva vibbar, så fort det är bilder på lärjungarna och dottern men inte Gud (som ändå fick ett passande slut). Jag gillade hur människorna och lärjungarna betedde sig i olika situationer som de ställs inför, vare sig det hade med Gud och religionssatir att göra eller inte. Det var när det blev mänskligt som det var bra alltså, quirky-bra. Tillbaka till 3/5.

I slutändan kanske filmens idé och premiss är bättre än filmen i sig men för mig fanns det ändå tillräckligt mycket att gilla för att dela ut en trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Det helt nya testamentet har premiär idag fredag och, för all del, den kan nog funka en lunchvisning en söndag på Saga. Eller en eftermiddag på Grand.

Andra filmspanaråsikter om filmen? Det verkar bara var Henke som skrivit om denna. Vill han skriva ett helt nytt manus till filmen eller duger det som det är?

Fripps filmrevyer

 

Apropå Brand New så kom jag osökt att tänka på The Brand New Heavies, ett brittiskt acid jazz-band som jag lyssnade på i början av 90-talet när jag gled omkring i röken på Popcorn på V-Dala nation i Uppsala. 1992 samarbetade de med ett gäng amerikanska rappare och gjorde den svängiga skivan Heavy Rhyme Experience, Vol. 1.

Le couperet

Titel: Le couperet (Mördande konkurrens)
Regi: Costa-Gavras
År: 2005
IMDb
| Filmtipset

Arbetslöshet kan vara jobbigt (det vet jag själv). Det får Bruno, som är huvudperson i Costa-Gavras film Le couperet, erfara. Bruno blir av med jobbet som kemist inom pappersindustrin pga outsourcing och flytt av verksamhet till låglöneländer. Situationen tär på stackars Bruno som till slut beslutar sig för att mörda sina konkurrenter för att få jobb på nytt.

Ja, det här var en film som överraskade mig. Inledning känns som ett ganska mörkt drama då vi kastas direkt in handlingen under ett av Brunos mord. Efteråt mår Bruno rejält dåligt och självmord känns inte långt borta. Det kändes som man hade ett tragiskt drama framför sig. Men det som jag gillar med filmen är att den lyckas ändra karaktär till en absurd komedi, fast utan att förlora allvaret och djupet i form av kritik och satir av dagens pengafixerade samhälle.

Förutom att fungera som en satir så är filmen även en skön komedi med riktigt bra situationskomik där José Garcia i huvudrollen gör en grym insats som den tafflige, nervöse, men ändå, får man säga, enträgne mördaren. Hela upplägget fungerar då Bruno givetvis inte avslöjar nånting för sin familj. Det hela blir ännu roligare då sonen i familjen hamnar i klammeri med rättvisan och Bruno drar in hela sin familj för att hjälpa sonen genom att lura polisen — samtidigt som han själv mördar papperskemister på löpande band.

Kul att Costa-Gavras (73 år gammal när filmen kom) på gamla dar har gjort en film som känns skarp och fräsch och bättre än mycket annat som görs idag. Själv har jag bara sett en film av Costa-Gavras, Försvunnen från 1982 men jag blir efter denna film sugen på att se vad han gjort för filmer tidigare.

Le couperet får en svag fyra. Eftersom jag bedömer min filmupplevelse och egentligen inte filmen i sig så blir det en svag fyra pga av att jag helt enkelt inte förstod allting. En orsak till det var att då jag såg den på bio så var den franska dialogen textad på danska (tur att det inte var arabiska i alla fall). Men det störde inte allt för mycket, efter ett tag hade man liksom vant sig och man förstod ändå helheten och vad som hände i stort. Många scener bygger också på komisk timing (eller tajming, kan inte välja) och inte på tung dialog.

Jag kan tillägga att couperet betyder slaktarkniv eller giljotin/bila, vilket postern spelar an på. Sen kan jag inte låta bli att nämna två andra franska filmer som tar upp samma tema: Time Out och Motståndaren. Det är filmer av allvarligare typ där framför allt Motståndaren, med Daniel Auteuil som gör en sanslös insats, är riktigt bra… och haneke-obehaglig.

Läs även Movies – Noirs recension av Le couperet.

4-/5

%d bloggare gillar detta: