Delicatessen (1991)

Jean-Pierre Jeunet, vad gör han nu för tiden? Den senaste filmen jag såg av honom var Micmacs från 2009. Efter det gjorde han The Young and Prodigious T.S. Spivet (som jag inte sett) och så tv-serien Cassanova (som nog bara blev en pilot och som jag inte heller sett). I övrigt har det varit ganska tyst. Hmm, jag längtar efter Amélie-Jeunet märker jag. Texten om Delicatessen skrevs i januari 2004.

Jean-Pierre Jeunet och Marc Caro har jobbat tillsammans sen 70-talet. På 90-talet gjorde de två långfilmer tillsammans: De förlorade barnens stad (1995) och innan det Delikatessen som utspelas i och kring ett hyreshus i en fransk stad i en dystopisk och annorlunda framtid. Mat är en bristvara och används som pengar. Fd clownen Louison kommer till staden och får jobb som vaktmästare i hyreshuset och blir kär i den lokale slaktarens dotter. Att den förre vaktmästaren försökte rymma gömd i en soptunna vet han inte om och inte heller varför. Det blir han så småningom varse.

Själv tycker jag att de filmer Jeunet har gjort själv är bättre än samarbetena med Carot. Det som kännetecknar både Delikatessen och De förlorade barnens stad är den speciella scenografin med signum Carot. Det påminner lite om Tim Burton eller Terry Gilliam, som även de ofta skapar egna universum i sina filmer. Just detta, miljöerna alltså, är det som är det bästa med Carot & Jeunets filmer. Däremot tycker jag själva storyn och den övriga känslan är bättre i både Amelie från Montmartre och faktiskt också i Alien 4 (just det håller förmodligen inte så många med om, men det tycker jag). Det är nåt i Delikatessen som fattas, som gör att jag inte blir engagerad av historien. En anledning kan vara Dominique Pinon i rollen som Louison. Jag gillar honom helt enkelt inte. Det gjorde jag inte i Amelie heller. Det klart bästa är en kvinna som bor i fastigheten som ständigt på mer och mer uppfinningsrika sätt försöker ta livet av sig. Absurt roligt. Filmen är sevärd men inte mer.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Hmm, 3/5, det var snällt.

Le couperet

Titel: Le couperet (Mördande konkurrens)
Regi: Costa-Gavras
År: 2005
IMDb
| Filmtipset

Arbetslöshet kan vara jobbigt (det vet jag själv). Det får Bruno, som är huvudperson i Costa-Gavras film Le couperet, erfara. Bruno blir av med jobbet som kemist inom pappersindustrin pga outsourcing och flytt av verksamhet till låglöneländer. Situationen tär på stackars Bruno som till slut beslutar sig för att mörda sina konkurrenter för att få jobb på nytt.

Ja, det här var en film som överraskade mig. Inledning känns som ett ganska mörkt drama då vi kastas direkt in handlingen under ett av Brunos mord. Efteråt mår Bruno rejält dåligt och självmord känns inte långt borta. Det kändes som man hade ett tragiskt drama framför sig. Men det som jag gillar med filmen är att den lyckas ändra karaktär till en absurd komedi, fast utan att förlora allvaret och djupet i form av kritik och satir av dagens pengafixerade samhälle.

Förutom att fungera som en satir så är filmen även en skön komedi med riktigt bra situationskomik där José Garcia i huvudrollen gör en grym insats som den tafflige, nervöse, men ändå, får man säga, enträgne mördaren. Hela upplägget fungerar då Bruno givetvis inte avslöjar nånting för sin familj. Det hela blir ännu roligare då sonen i familjen hamnar i klammeri med rättvisan och Bruno drar in hela sin familj för att hjälpa sonen genom att lura polisen — samtidigt som han själv mördar papperskemister på löpande band.

Kul att Costa-Gavras (73 år gammal när filmen kom) på gamla dar har gjort en film som känns skarp och fräsch och bättre än mycket annat som görs idag. Själv har jag bara sett en film av Costa-Gavras, Försvunnen från 1982 men jag blir efter denna film sugen på att se vad han gjort för filmer tidigare.

Le couperet får en svag fyra. Eftersom jag bedömer min filmupplevelse och egentligen inte filmen i sig så blir det en svag fyra pga av att jag helt enkelt inte förstod allting. En orsak till det var att då jag såg den på bio så var den franska dialogen textad på danska (tur att det inte var arabiska i alla fall). Men det störde inte allt för mycket, efter ett tag hade man liksom vant sig och man förstod ändå helheten och vad som hände i stort. Många scener bygger också på komisk timing (eller tajming, kan inte välja) och inte på tung dialog.

Jag kan tillägga att couperet betyder slaktarkniv eller giljotin/bila, vilket postern spelar an på. Sen kan jag inte låta bli att nämna två andra franska filmer som tar upp samma tema: Time Out och Motståndaren. Det är filmer av allvarligare typ där framför allt Motståndaren, med Daniel Auteuil som gör en sanslös insats, är riktigt bra… och haneke-obehaglig.

Läs även Movies – Noirs recension av Le couperet.

4-/5

%d bloggare gillar detta: