Innerspace (1987)

20 juni, 2015 4 kommentarer

InnerspaceNyligen hamnade Innerspace på min topplista över de bästa filmerna från 1987. Här har ni min gamla recension av 24-timmarsjakten (som den heter på svenska) som skrevs för ganska så exakt tio år sen.

Efter att ha läst lite om den här filmen på ett forum (bl a skrev Movies – Noir-Christian en recension) så tyckte jag den passade perfekt för att lätta upp kvällen efter tung höstdags jobb i Östersund. Det visade sig funka. Den lätt fåniga men roliga filmen handlar om den hypokondriske Jack som av misstag får den miniatyriserade piloten Tuck (Dennis Quaid) injicerad i sig. Egentligen skulle Tuck och den farkost han färdas i hamnat i en försökskanin (alltså bokstavligen en kanin), men experimentet utsätts för ett attentat av ett gäng skurkar och Tuck hamnar alltså i Jack istället. Nu har Jack och Tucks flickvän (som i och för sig inte vet att Tuck finns inne i Jack) 24 timmar på sig att få ut Jack samt få tag på det datachip som behövs för att förstora honom igen. Efter 24 timmar tar nämligen luften slut i Tucks farkost.

Ok, trots att jag bitvis tyckte det här kändes som en barnfilm så var det ändå en film med en skönt underhållande och lättsam ton. Det är fånigt och lite barnsligt, men ändå roligt mest hela tiden. Martin Short är rolig i sin roll som feg men påtvingat modig anti-hjälte. Meg Ryan var det kul att se i en så här tidig film, och Dennis Quaid funkar bra som kaxig men avdankad pilot. Det är lustigt, eller mindre lustigt, men Quaid har liksom aldrig fått det där riktiga genombrottet. Skurkarna känns ganska harmlösa, ungefär som Disney-skurkar, och mot slutet när några av dem förvandlas till halvlängdsmänniskor blev det lite för fånigt för min smak. Det var kul att se Robert Picardo, som ju spelar hologramdoktorn i Star Trek: Voyager, i en märklig roll som hälare med cowboy-stil.

Mmm, precis som Movies – Noir skriver så är effekterna när vi får följa Quaid inuti Jacks kropp väldigt bra gjorda. Utan datoreffekter lyckas man skapa väldigt snygga miljöer, och det blir liksom inte så där sterilt som det ibland blir nuförtiden när det är cgi som härskar. Filmen är ju för övrigt en skön homage till kultfilmen Fantastic Voyage om kom 20 år tidigare. Sen hade vi den där grymma stuntscenen när Jack står på vindrutan till en sportbil i hög fart. Jag vill inte veta hur den gjordes men faktum är att det ser ut som om det är Short själv som gör stora delar av den här scenen. Grymt i vilket fall som helst. Jag var faktiskt tvungen spola tillbaka och titta på den här scenen igen några gånger.

Sen måste jag nämna att den där hejduken med de olika konstgjorda armarna var rätt kul. Speciellt la jag märke till en viss arm med en viss vibrerande sak på. Med tanke på att det känns som en ganska barnvänlig film kändes det skämtet som ganska vågat. Undrar vad den kristna högern i USA sa om det när filmen var aktuell? Nåja, just den scenen var väldigt kort så det var väl lätt att missa, om man inte är uppmärksam och har öga för sånt. 😉 Ok, sammanfattningsvis är jag väldigt nära att ge den här sköna komedin en svag fyra, men jag måste ju upprätthålla myten om att jag ger låga betyg, så då får det bli en väldigt stark trea istället.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Action, Betyg 3, Film, Komedi, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Star Trek-sommar – Star Trek VIII: First Contact

26 juli, 2012 10 kommentarer

Titel: Star Trek VIII: First Contact
Regissör: Jonathan Frakes
År: 1996
IMDb | Filmtipset

I den åttonde Star Trek-filmen är det dags för The Next Generation-besättningen att helt stå på egna ben. Regissör av filmen är dessutom Jonathan Frakes som spelar försteofficern Riker (eller Number One som Kapten Picard kallar honom). Det hela börjar med att Borgerna inleder en massiv attack mot Jorden och dess allierade, mot Federationen med andra ord. Picard och hans besättning på Enterprise vill givetvis hjälpa till men blir kommenderade till ett annat hörn av kvadranten eftersom stjärnflottan inte litar på Picard då han för sex år sen själv fallit offer för Borgerna och blivit en del av deras kollektiv (detta är nåt som skildrats i tv-serien).

Borgerna är en cybernetisk ras vars mål är att assimilera alla andra raser och göra om dem till sin egen mix av maskin och organisk varelse. En individ (människa, klingon, vulcan eller en annan ras) som assimileras genomgår en metamorfos där organiska kroppsdelar byts ut mot konstgjorda och blodomloppet blir fullt med nanoprober. En individ som assimilerats har inget eget tänkande utan blir en del av ett gemensamt medvetande, Kollektivet. Detta kollektiv ”leds av” Borgdrottningen, som för övrigt spelas mycket bra i den här filmen av Alice Krige. Picard var alltså själv en gång assimilerad men lyckades bli fri och kunde återställas till vanlig människa. Detta gör dock att stjärnflottan inte litar på Picard och samtidigt plågar det även honom själv, och han är mer fylld av hämnd än han kan ana.

Picard & Co bryter givetvis mot sina order och beger sig mot stridens centrum. Det slutar med att de följer efter ett borgskepp som rest tillbaka i tiden från det 23:e århundradet för att ändra historien genom att assimilera Jorden redan år 2063. Borgernas mål är att hindra Jordens första kontakt med andra varelser genom att stoppa en viss Zephran Cochrane (James Cromwell) från att just 2063 genomföra den första warpflygningen (flygning i ljusets hastighet eller mer). För Picard gäller det alltså att stoppa Borgerna och samtidigt hjälpa Cochrane, som dock inte riktigt visar sig motsvara den helgonstatus han har fått 300 år framåt i tiden.

Ho! Det här var den bästa Star Trek-filmen hittills. En av orsakerna är Patrick Stewart som spelar Kapten Picard med tyngd och allvar, humor och passion. En annan orsak är givetvis Borgerna som är min favorit bland de elaka utomjordiska varelserna som förekommer i Star Trek-universumet.

”We are the Borg. Lower your shields and surrender your ships. We will add your biological and technological distinctiveness to our own. Your culture will adapt to service us. Resistance is futile”

Underbart! Förutom dessa två ingredienser är manus genomtänkt och dialogen välskriven. Här finns drama på det personliga planet, främst för Picard då, och själva grundhistorien är spännande och innehåller förstås favoritelementet tidsresan.

Rent tekniskt är det mesta snyggt och välgjort. Effekterna, i form av exploderande rymdskepp, utseendet på Borgerna och övrig scenografi är bra. Nåt jag skulle kunna klaga på är att de scener som utspelas på Jorden 2063 känns väldigt mycket studio. Det ska föreställa ett område med skog, gräs och jordiga gårdsplaner men det känns verkligen som en studio, en tv-studio dessutom. Men det är nästan bara charmigt. När det gäller skådespelarinsatser så är det mesta ok, förutom några undantag. T ex så känns Marina Sitris (som spelar rådgivare Deanna Troi) som något av en såpaskådis. Det blir lite töntigt ibland, bl a när hon ska spela full (överspel och felspel). Nåja.

Det främsta positiva var ändå att det var spännande hela tiden. Det blir på nåt sätt det så fort Borgerna är med. Till saken hör också att Borgdrottningen är något av en favoritkaraktär. Skönt självgod och vältaligt ondskefull. Slemmig värre kan man säga. Till favoriterna hör även Data (den konstgjorda människan som vill bli mer mänsklig) samt klingonen Worf (härligt strong). Nu är det väl även så att det som vanligt hjälper om man kan lite om Star Trek, känner karaktärerna, osv. Men jag tror ändå att det här är den film som såna som inte är Star Trek-insatta skulle kunna gilla. Men vad vet jag?

4/5

Filed under Betyg 4, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

%d bloggare gillar detta: