Dog Day Afternoon (1975)

Efter Norrmalmstorg så fortsätter vi på det inslagna spåret med filmer om bankrån och gisslandraman och även denna gång är det verkliga händelser som ligger till grund. Min text om Dog Day Afternoon skrevs i januari 2004.

Al Pacino och John Cazale ska råna en bank men det mesta går fel och de två tar gisslan och stannar i banken och förhandlingar med polisen inleds.

Jag tyckte det här var en bra film. Eftersom den i princip utspelar sig på samma plats hela tiden kan man kalla det ett sorts kammardrama. Det uppstår en speciell känsla p.g.a detta, en sorts intensitet som gör att man känner att man är där, i sommarvärmen den där svettiga eftermiddagen i New York. Jag gillade att man kastades direkt in i handlingen utom nån som helst bakgrundshistoria om de två rånarna, om varför de ska råna banken eller vad som har hänt innan. Detta får man reda på allt eftersom filmen håller på och anledningen till själva rånet är ganska oväntad. Själva handlingen, där gisslan i viss mån tar rånarnas parti, påminner en del om Norrmalmstorgsdramat som det ju nyligen gjordes en svensk tv-film om (dock inte lika bra som Dog Day Afternoon).

I Dog Day Afternoon får Pacino spela ut en hel del medan Cazale spelar (utmärkt) en mer tillbakadragen person. Bäst blev det när anledningen till rånet kommer till platsen och pratar i telefon med Pacino. Mot slutet blir det ganska spännande och en ung Lance Henriksen får till slut agera och säga några repliker och inte bara stå i bakgrunden och se hård ut (vilken han i och för sig gör bra också).