Dog Day Afternoon (1975)

Efter Norrmalmstorg så fortsätter vi på det inslagna spåret med filmer om bankrån och gisslandraman och även denna gång är det verkliga händelser som ligger till grund. Min text om Dog Day Afternoon skrevs i januari 2004.

Al Pacino och John Cazale ska råna en bank men det mesta går fel och de två tar gisslan och stannar i banken och förhandlingar med polisen inleds.

Jag tyckte det här var en bra film. Eftersom den i princip utspelar sig på samma plats hela tiden kan man kalla det ett sorts kammardrama. Det uppstår en speciell känsla p.g.a detta, en sorts intensitet som gör att man känner att man är där, i sommarvärmen den där svettiga eftermiddagen i New York. Jag gillade att man kastades direkt in i handlingen utom nån som helst bakgrundshistoria om de två rånarna, om varför de ska råna banken eller vad som har hänt innan. Detta får man reda på allt eftersom filmen håller på och anledningen till själva rånet är ganska oväntad. Själva handlingen, där gisslan i viss mån tar rånarnas parti, påminner en del om Norrmalmstorgsdramat som det ju nyligen gjordes en svensk tv-film om (dock inte lika bra som Dog Day Afternoon).

I Dog Day Afternoon får Pacino spela ut en hel del medan Cazale spelar (utmärkt) en mer tillbakadragen person. Bäst blev det när anledningen till rånet kommer till platsen och pratar i telefon med Pacino. Mot slutet blir det ganska spännande och en ung Lance Henriksen får till slut agera och säga några repliker och inte bara stå i bakgrunden och se hård ut (vilken han i och för sig gör bra också).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Kunskapskanalen – Film om film: John Cazale

 

Titel: I Knew It Was You: Rediscovering John Cazale (I skuggan av Gudfadern)
Regi: Richard Shepard
År: 2009
IMDb
| Filmtipset

En typisk amerikansk dokumentär där en massa personer sitter och berättar om en annan person. I det här fallet en radda kända skådisar och regissörer som pratar om John Cazale. Det blir lite tradigt. Visst, Cazale var en bra och speciell skådis som gjorde toppinsatser i de fem filmer han var med i, och det tråkigt att han dog så ung. Men att höra alla säga att hur bra han är gång på gång blir nästan löjligt. Men eftersom det handlar om duktiga skådisar/regissörer som är trevliga att lyssna på så blir det ändå ganska underhållande.

En sak jag noterade är att alla amerikanska skådisar har teaterscenen som bas. Precis som t ex svenska dito. Det är ju lite lustigt det där med att det ofta klagas på att svenska skådisar är teatrala i sitt uttryck. Och det kan kanske stämma att svenska skådisar är sämre på att släppa teatern när de gör film. Fast det är något mer också. Dialogen och att vi direkt känner om det som sägs på svenska inte riktigt är rätt spelar mer in.


Tillbaka till dokumentären: Det var riktigt rörande att se hur nära dessa amerikanska toppskådisar var varandra. T ex att Meryl Streep och Cazale var ett par visste jag inte.

Obs! Filmen finns att se på SVT Play fram till imorgon (tisdag 23/11) så det är bara att passa på! Det är sevärda dryga 38 minuter det handlar om trots min svamliga recension som kom in på stickspår om svenska skådisar och annat trams.

PS. Några av de skådisar/regissörer som förekommer: Meryl Streep, Steve Buscemi, Francis Ford Coppola, Robert De Niro, Philip Seymour Hoffman, Al Pacino, Gene Hackman, John Savage, Sam Rockwell, Brett Ratner, mm.

%d bloggare gillar detta: