Hösten 2004 var jag tydligen sugen på att se actionskräckisar på bio. Först gick jag och såg Resident Evil: Apocalypse som det ju handlade om i söndags här på bloggen. Bara några veckor senare var det dags att se dagens film på bio. Min preblogg-text om Alien vs. Predator skrevs i november 2004. Jag ser nu att det faktiskt är samme Paul W.S. Anderson som ligger bakom bägge filmerna. Vilket år han hade!
Alien vs. Predator överraskade mig en del genom att vara ganska välgjord och ej använda sig av tråkiga Van Bajsing-datoranimeringar. Jag gillade idén med pyramiden som ändrades, och fick lite Cube-vibbar av det. Vissa medlemmar här på forumet (min kommentar: filmforumet filmsnack.se) har sagt att det var okända skådisar. Faktum är att jag kände igen en hel del. Förutom den givna Lance Henriksen så dök Spud från Trainspotting upp och även pappan (den elaka) från Råttfångaren. Problemet med filmen var att vissa bitar stressades igenom. Bl a tyckte jag att det blev lite löjligt när en efter en i gruppen i snabb takt blev antingen Predator- eller Alien-offer. Den hade faktiskt kunna vara en stund längre. Sen tyckte jag hela slutet där <spoiler>hjältinnan och Predatorn blir kompisar</spoiler> blev fånigt. Det funkade inte för mig. Jag tyckte heller inte om att Alien-monstret morrade med munnen som en hund och liksom gjorde en grimas med läpparna. Det är inte Alien-stil.
Efter besvikelsen med Memory House så ville jag se nåt lättsamt på festivalens sista dag. Jag letade bland de Festival on Demand-filmer som fanns men inget lockade mig direkt. Istället beslutade jag mig för att kolla in tre Face2Face, eller snarare Screen2Screen, som det fanns möjlighet att se.
Det handlade om intervjuer med de tre mottagarna av festivalens hederspriser: Isabella Rossellini, Viggo Mortensen (+ special guest Lance Henriksen) och slutligen giganten Martin Scorsese.
Isabella Rossellini
Nja, det här var kanske inte så bra. Intervjuare är den relativt triste Stig Björkman som ju gjorde dokumentären Jag är Ingrid om Isabellas mor. Precis som i den dokumentären så hyllar Isabella sin mamma. Det känns kanske som att Björkman var lite väl inställsam, vilket i och för sig är fullt förståeligt.
Bäst, och faktiskt rörande, var när Isabella berättade om när hon 2019 delade ut ett pris till David Lynch. Hon och David blev ju ett par efter inspelningen av Blue Velvet och tillsammans med Kyle MacLachlan och Laura Dern var de som en familj. Efter att Lynch och Isabella gick skilda vägar tappade hon kontakten med både David och Kyle men fortsatte att ha en nära kontakt med Laura.
På en prisceremoni för ett år sen så höll hon alltså ett tal riktat mot Lynch och det här var tydligen första gången som de sågs på riktigt efter att de separerade. Efteråt, bakom scenen, så träffades alla fyra, kramades och grät och var en familj igen.
Tyvärr var det ganska dålig bild- och ljudkvalitet. Inget som störde jättemycket men en del. Slutligen så avslutades intervjun väldigt abrubt. Det var som att uppkopplingen gick ner mitt under intervjun och så var det bara slut.
Viggo Mortensen (och Lance Henriksen)
Det här var en bättre intervju. Festivalchefen Git Scheynius själv plus en annan tjej (som jag tyvärr inte har koll på vem det var; de båda presenterade sig aldrig) skötte det hela. Det var ett avslappnat samtal om varför Viggo blev skådis från första början och om hur det var att regissera sin första film, Falling från 2020. Det påminde lite om hur David Poland på DP/30 brukar lägga upp sina intervjuer.
En bit in i Face2Face:t så ringde Lance Henriksen in och gästade. Henriksen spelar huvudrollen i Falling där Mortensen själv spelar hans son. Man märkte direkt att Viggo och Lance hade bondat under inspelningen. De berättar fina historier och anekdoter om hur det gick till när de spelade in filmen.
Viggo och Lance tar mer eller mindre över intervjun och börjar snacka med varandra som om de bara var två vänner som hänger på en after work. De svenska intervjuarna fattar detta och låter de två prata på. Bra! Det blir bra content, och både Lance och Viggo framstår som väldigt sympatiska.
Det var gulligt i slutet av intervjun efter att man sagt adjö till Lance men fortsatte att prata med Viggo ett tag till. Viggos mobil började ringa och det är Lance som ringer upp på Skype och vill fortsätta prata med sin kompis.
Martin Scorsese
Även det här var en bra intervju där Marty pratade med Jan Holmberg (vd för Stiftelsen Ingmar Bergman). Det första jag tänker på är hur passionerad för film som Scorsese är. Han är oerhört passionerad. Han brinner verkligen för film som konstform. Han kan allt. Han har koll på svensk stumfilm som Gösta Berlings saga av Mauritz Stiller.
Scorsese har säkert pratat om det han pratar om i det här Face2Face-samtalet hundratals gånger tidigare. Han hade astma som barn och kunde därför inte vara ute och leka med de andra barnen. Istället gick han på bio och blev fullkomligt besatt av film. Trots att han förmodligen sagt samma saker en otal gånger förr så blir det inte tråkigt.
Marty går i princip igenom hela sin filmografi och berättar om varje film, om hur och varför den blev gjord. Det verkar ha funnits några filmer som han verkligen burit med sig under en längre tid men som han av olika anledningar inte kunde göra när han ville. Till slut blev de dock gjorda och det handlade om The Last Temptation of Christ, Gangs of New York och Silence.
Slutligen så fick han den något oväntade frågan om vilken som var hans sämsta film. Det jobbiga och pinsamma nu är att jag inte riktigt minns vilken han utnämnde till sin sämsta. Han pratar väldigt mycket, Marty, så jag tappade tråden. Men jag tror det var antingen Bringing Out the Dead eller The Aviator.
Däremed avslutar jag rapportering från detta års något annorlunda Stockholm Filmfestival. Jag hoppas på att kunna besöka festivalen nästa år och då faktiskt vara på plats fysiskt i en biosalong. Vågar man hoppas på det?
Nu har jag postat inlägg om nästan alla de äldre Jim Jarmusch-filmerna som jag har kunnat hitta gamla texter om. Men bara nästan. Jag slår ihop de två sista inläggen till ett eftersom det lilla jag hittade om dessa filmer inte kändes värdigt egna inlägg. Sen återstår det även för mig att skriva om Jarmuschs senaste spelfilm Paterson från 2016. Samma år kom även Jarmusch ut med Gimme Danger, en dokumentär om Iggy Pop-bandet The Stooges, men den har jag inte sett. Permanent Vacation, Year of the Horse och The Limits of Control har jag inte sett. Ghost Dog – The Way of the Samurai (4/5) har jag sett (på bio när den kom!) men aldrig skrivit om.
Night on Earth är en episodfilm som utspelar sig i fem taxibilar i fem olika städer: Los Angeles, New York, Rom, Paris och slutligen Helsingfors (!).
Roberto Benigni har jag svårt för. Livet är underbart var ganska ok som film, men inte mer, och Benigni är mest jobbig. När jag såg Night on Earth för ett tag sen blev jag ganska överraskad när Benigni dök upp. Lyckligtvis var han ju inte med så länge eftersom han bara var med i sin lilla episod. Night on Earth utspelar sig delvis i Helsingfors och med enbart finska skådisar. Jarmusch har en koppling till Finland via regissörsbröderna Kaurismäki då Jarmusch skådespelat i Leningrad Cowboys Go America och Helsinki Napoli All Night Long. Night on Earth är inte nån av Jarmuschs bästa men sevärd.
Kan detta vara en Johnny Depps mer udda skådespelarinsatser? I denna ”western” spelar han en missförstådd figur som blir indragen i ett morddrama och skadad tvingas fly ut i vildmarken där han träffar den storväxte indianen Nobody.
Jag gillade Dead Man väldigt mycket. Filmen har en märklig stämning över sig. Ibland vet man inte om det man ser är en dröm, om det är Johnny Depp som hallucinerar eller om det verkligen händer. Dead Man är en film som var helt oförutsägbar för mig. Neil Youngs musik bidrar till stämningen på ett utmärkt sätt. Om ni vill se nåt annorlunda ska ni se Dead Man.
Efter Norrmalmstorg så fortsätter vi på det inslagna spåret med filmer om bankrån och gisslandraman och även denna gång är det verkliga händelser som ligger till grund. Min text om Dog Day Afternoon skrevs i januari 2004.
Al Pacino och John Cazale ska råna en bank men det mesta går fel och de två tar gisslan och stannar i banken och förhandlingar med polisen inleds.
Jag tyckte det här var en bra film. Eftersom den i princip utspelar sig på samma plats hela tiden kan man kalla det ett sorts kammardrama. Det uppstår en speciell känsla p.g.a detta, en sorts intensitet som gör att man känner att man är där, i sommarvärmen den där svettiga eftermiddagen i New York. Jag gillade att man kastades direkt in i handlingen utom nån som helst bakgrundshistoria om de två rånarna, om varför de ska råna banken eller vad som har hänt innan. Detta får man reda på allt eftersom filmen håller på och anledningen till själva rånet är ganska oväntad. Själva handlingen, där gisslan i viss mån tar rånarnas parti, påminner en del om Norrmalmstorgsdramat som det ju nyligen gjordes en svensk tv-film om (dock inte lika bra som Dog Day Afternoon).
I Dog Day Afternoon får Pacino spela ut en hel del medan Cazale spelar (utmärkt) en mer tillbakadragen person. Bäst blev det när anledningen till rånet kommer till platsen och pratar i telefon med Pacino. Mot slutet blir det ganska spännande och en ung Lance Henriksen får till slut agera och säga några repliker och inte bara stå i bakgrunden och se hård ut (vilken han i och för sig gör bra också).
I måndags kväll gjorde SF för en gångs skull en bra grej. Fast förmodligen hade de väl blivit tillsagda av distributionsbolaget UIP som vanligt. I vilket fall, så visades James Camerons 80-talsklassiker The Terminator på bio!
Jag kan inte påstå att jag har nån speciell relation till Terminator-filmerna. Ettan från ’84 har jag sett (inte på bio). Vissa scener har, trots att det var länge sen jag såg den, etsat sig fast och det insåg jag under visningen i måndags. Då var det plötsligt som att det var igår jag såg dem.
T2 har jag inte heller sett på bio, även om det var nära. När jag gjorde lumpen i Boden hade jag och en annnan telegrafist i samma pluton tänkt se den på bio. Men när vi skulle köpa biljetter så fick vi veta att det bara fanns EN plats kvar i salongen. Vi lommade hem till kasernen istället och putsade våra k-pistar.
Men nu handlar det alltså om den första filmen, The Terminator, där Arnold spelar en ond terminator från framtiden ute efter att döda en viss Sarah Connor (Linda Hamilton) för att hindra att hennes son John nånsin blir till. John kommer nämligen leda människorna i striden mot maskinerna i ett framtida krig. Till Sarahs undsättning kommer dock Kyle Reese (Michael Biehn), även han skickad från framtiden.
The Terminator är en riktigt schysst och ganska skitig 80-talsactionrulle. Den är inte alls snygg på det där slicka sättet som cgi-tunga filmer är nuförtiden. Nej, här är det rått och på riktigt. Jag gillade känslan. Samtidigt är det nåt med den där 80-talsstämningen som inte riktigt går hem hos mig. Jag vet inte riktigt vad det är men samtidigt som det är rått så kan det ibland bli lite fånigt.
Jag gillade inte de kläder som Arnold får tag på. De var bättre i tvåan.
Att filmens effekter är lite kackiga får man ta. Det positiva är ju att vi slipper tråkig och kall cgi. Men ändå måste jag säga att vissa effekter inte funkade och tog ut mig ur filmen. I salongen hördes även spridda skratt vid några tillfällen. Speciellt är det väl en scen när Arnold ska ”operera” bort sitt ena öga som inte funkade. Plötsligt var det inte Arnold utan en gummidocka!
Merparten av filmen utspelas i 1984 års Los Angeles men vi får även se några korta episoder som utspelas i framtiden mitt under det brinnande kriget mellan maskiner och människor. Jag tyckte inte framtidsscenerna var så bra. Effekterna var halvtaskiga och scenerna i sig gav mig inte så mycket. De kändes lite onödiga.
Det som kanske sticker ut mest för mig är att det i grunden är en ganska mörk historia. Arnold lägger inga fingrar emellan när han mejar ner allt och alla. Filmens slut är inte hoppfullt alls utan mer melankoliskt sorgligt.
Jag såg filmen med Fripps filmrevyer-Henke och vi träffade även på Movies – Noir-Christian och hans bror (som såg filmen på Rigoletto när det begav sig på 80-talet). Vi hann med ett trevligt snack om filmen efter visningen. Det roligast vi konstaterade var att Arnolds terminator kan härma alla röster han hör men ändå så väljer han att prata med österrikisk brytning. Kolla in vad Henke och Christian skriver här:
PS. Förresten, jag sa att SF gjorde nåt bra när de visade The Terminator. Det vägdes tyvärr upp av att SF inte kunde registrera mina bioklubbspoäng innan visningen. Henke köpte biljetten innan jag hade bestämt mig för att haka på så mina poäng registrerades inte vid köpet. För att få in mina poäng behövde SF kancellera mitt köp och sen göra om köpet. Men eftersom det var fullsatt fanns det då en risk att min plats försvann. Det ville jag inte riskera. För att registrera min poäng efter visningen är jag nu tvungen att skicka in den fysiska biljetten med brev till SF:s kundtjänst. Men då behövs ju tydligen inget återköp göras. Huh? DS.
Titel: Alien³
Regi: David Fincher
År: 1992
IMDb | Filmtipset
Obs! Som vanligt när jag skriver om en Alien-film så förekommer det spoilers, bara så ni vet.
Om ni ser del två i Alien-serien, alltså Aliens från 1986, så ska ni se till att kolla igenom hela eftertexterna. I slutet av den version jag såg så förekommer precis i slutet av eftertexterna när musiken har tystnat ett ljud. Det är ett ljud som man känner igen. Det är ljudet av ett Alien-ägg som öppnar sig. När jag hörde det, och det var första gången jag hörde det nu när jag såg Aliens, så blev jag ganska exalterad. Det kändes som om jag hade avslöjat en hemlighet, fått en förklaring till det som sen händer i Alien³. Just den känslan är ett tecken på att det var en bra post-credits scene. Jag tror inte det var första gången, men det var också lite ovanligt med en scen efter eftertexterna som bara består av ljud.
Nåväl, då lämnar vi Aliens och går över till David Finchers försök att göra de tidigare filmerna i serien rättvisa. Eftersom jag hade sett, eller snarare hört, den där ”efter eftertexterna”-scenen så visste jag att någon eller några av personerna ombord på räddningskapseln som kraschlandar på fängelseplaneten Fiorina 161 förmodligen hade blivit infekterade med en liten bebis-Alien i sina bröst. Dessutom såg jag den förlängde versionen av Alien 3 där vi faktiskt under förtexterna får se en spindel-Alien krossa glaset på Ripleys kryokammare för att sätta sig på hennes ansikte.
Kapseln kraschar alltså på en fängelseplanet som endast bebos av män. Den enda som överlever kraschen är Ripley och hon tas om hand av läkaren Clemens, spelad av en personlig favorit i form av Charles Dance. Dance är som en blandning av Anthony Hopkins och Ben Kingsley. Eller så är han bara britt, helt enkelt. Hur som helst, jag gillar hans sätt att prata. På den isolerade planeten har det uppsått en religiös rörelse ledd av Dillon (Charles S. Dutton). Att hänge sig till en tro kan väl vara ett sätt att hålla sig vid liv i sådana jobbiga förhållanden, rent mentalt, som männen lever i. Läkaren och vetenskapliga Clemens är förstås skeptisk men låter (också förstås) de troende hållas.
Den tredje dominerande personen på planeten är fängelsedirektören Andrews (Brian Glover). Han är en ganska ointressant karatär. Han vill inget annat än att hålla ordning. Ripley som ju till skillnand från alla männen på planeten är kvinna måste helt enkelt hålla sig på sitt rum tills det anländer ett skepp som kan hämta henne. Annars kan ju våldtäktsmännen och mördarna få idéer.
”Given the nature of our indigenous population, I would suggest clothes. None of them have seen a woman in years… Neither have I, for that matter”
Hur skulle Fincher nu tackla det hela? Skulle det bli vapen och monster i kubik (ehe)? Nej, Fincher går tillbaka till ettan i serien i viss mening. Vi får inte se speciellt mycket av monstren eller snarare monstret i singularis. På planeten finns inga vapen. Det hela är egentligen ett sorts kammarspel i ett fängelse. Och jag tycker det funkar. Fincher har fått till en ganska bra lite klaustrofobisk stämning. Dessutom finns det en ny vinkling då Ripley dels vet att hennes tid i livet är räknad samtidigt som hon inte kan attackeras av monstret eftersom hon bär på dess avkomma.
Den version jag såg nu var den förlängda versionen, kallad Assembly Cut. Tidigare har jag bara sett bioversionen. Det finns några skillnader, t ex räddas Ripley av Clemens efter att ha spolats i land från havet (i bioversionen räddas hon från den kraschade kapseln). I den förlängda versionen känns hennes förhållande till Clemens därmed lite starkare. Det finns flera skillnader. I bioversionen så är det en hund som råkar ut för en spindel-Alien och blir värd för ett monster som sen föds ur hunden. I Assembly Cut är det istället en oxe. För övrigt är just dessa scener riktigt bra. Fincher klipper mellan monstrets födelse och begravningen av de som omkom i kraschen med räddningskapseln.
En sak som slog mig när jag såg slutet i Assembly Cut är att bioversionen är så himla mycket bättre just här. I bioversionen så faller Ripley ner i den brinnande smältugnen precis när monsterdrottningen föds och hon håller kvar monstret för att se till att hon verkligen förintas tillsammans med henne i lågorna. Effektfullt. I Assembly Cut — så faller hon bara ner i lågorna. Just det här var en av mina favoritscener i filmen när jag såg den första gången och att den var ändrad till det sämre i den förlängda versionen kändes skumt. Hmm, inte bra. Jag tycker nog generellt att Assembly Cut känns lite segare, lite sämre.
Nu skulle jag gärna höra vad Henke har att säga när det gäller skillnader mellan bioversonen och Assembly Cut. Han påstår nämligen att a: i traditionell västerländsk film har man två vändpunkter och b: i bioversionen av Alien³ är den andra vändpunkten bortklippt vilket sänker filmen. Henke får jättegärna upplysa mig och andra intresserade vad det var för händelse som var den andra vändpunkten i Assembly Cut.
Nu återstår bara betyget… och en recension av Alien: Resurrection och sen är vi redo för Prometheus, förhoppningsvis i två dimensioner. 2D-biljetterna släpps imorgon onsdag enligt uppgift.
Titel: Aliens
Regi: James Cameron
År: 1986
IMDb | Filmtipset
Nu vet jag inte hur mycket Ridley Scotts kommande film Prometheus är sammankopplad med resten av Alien-filmerna. Det spelar ingen roll, jag har tänkt se och skriva om alla ändå, precis som Sofia gjorde för ett tag sen. Hur skulle nu Alien från 1979 följas upp? Jag har ingen aning om historiken kring uppföljaren, om det förekom många namn när det gällde vem som skulle regissera, var Scott själv intresserad? Slutsatsen jag drar är ändå att det blev rätt person för jobbet och dessutom att filmen kom ganska så rätt i tiden.
Varför tycker jag att James Cameron är rätt person och varför var 1986 ett lämpligt tillfälle att släppa en uppföljare? Jo, att det väntades till 1986 tyder på att filmbolag och andra i branschen har haft en stor respekt för Scotts banbrytande rymdskäckis. Man ville inte stressa fram en uppföljare och kanske har man tänkt några varv extra. I James Cameron hittade man i mitt tycke den perfekta kandidaten som regissör till uppföljaren. Cameron känns lite mer bombastisk än Scott även om 1982 års ”lågbudget-sf-actionthriller” The Terminator kanske inte är så bombastisk. Men han är annorlunda än Scott, det är min poäng. Och i det här fallet är annorlunda bra eftersom vi inte vill ha samma film en gång till fast lite sämre.
Jag har aldrig recenserat Aliens tidigare men jag vet att jag har gett filmen en fyra på Filmtipset. Dessutom har jag ett trevligt minne från början av 2000-talet från en visning på Cinemateket där Aliens visades ute på Filmhuset vid Gärdet i en 70 mm kopia. Det var maffigt vill jag säga och den filmupplevelsen är fortfarande en fyra. Vad tyckte jag då den här gången? Ja, som ni kanske förstått är jag lite besviken. Aliens är inte en dålig film på något sätt men det är bara en helt ok actionrulle som utspelas i rymden. Magin från 1979 års Alien är borta, tyvärr.
Sigourney Weavers Ripley är i Aliens den uttalade huvudpersonen vilket känns helt rätt. Den här gången får även det stora företaget, FIRMAN, ett ansikte i form av Paul Reiser som gör den slemmige företagsrepresentanten Burke. Förutom dessa två är huvudpersonerna marinsoldater, en android och så Alien-monstren. Efter att ha återvänt till Jorden lockas Ripley med till planeten LV-426 för att slutligen göra slut på monstren. Till Ripleys stora förskräckelse har planeten koloniserats och nu har man tappat kontakten med sina ”terraformers”. Ripley följer bara med om uppdraget är att en gång för alla ta kål på de monster som hon drömmer mardrömmer om. Givetvis är det så, ”That’s the plan”, säger Burke (yeah, sure säger vi andra).
Varför är magin borta? Ja, för det första, Aliens är bara en actionrulle i mängden. Den har inget speciellt. Det speciella fanns i Alien. Där fanns mystiken, rädslan och spänningen. Aliens är fylld med fler efffekter. Tyvärr är det effekter som inte riktigt håller måttet. Exempelvis ser inflygningen mot LV-426 inte speciellt bra ut. I Alien var effekterna nedtonade och det var stämningen som gjorde spänningen så att säga. Här har vi ett gäng snackiga marines med Bill Paxtons Hudson i spetsen och det blir mer av spex än spänning av det hela. Nu ska det sägas att jag inte stör mig specifikt på just Paxtons toköverspel. Det jag stör mig på är jargongen bland soldaterna som känns fånig. Nu är väl Paxton mest fånig av alla i och för sig…
”Well that’s great, that’s just fuckin’ great, man. Now what the fuck are we supposed to do? We’re in some real pretty shit now man…”
En förklaring till Paxtons rollfigur kan vara att man ville ha en kontrast till Michael Biehns karaktär Hicks som efter ett tag bondar med Ripley (om än inte fysiskt, till det finns ingen tid). Tyvärr så hjälper inte denna förklaring. Paxton är irriterande fast mest för de andra rollfigurerna i filmen, kanske inte så mycket för mig. Jag har i och för sig svårt att förstå är hur en person som är så instabil och nervös som Hudson ens från början kunnat få tjänsten som marinsoldat. Kul också hur han hånar den nye oerfarna löjtnanten Gorman (William Hope) när han själv skiter på sig så fort det börjar hetta till. Nu säger jag inte Gorman skötte sig mer stabilt för det gjorde han inte förrän fram till hans sista scen.
En detalj som gjorde mig lite besviken var att jag mindes Lance Henriksens roll som större. Nu visade det sig att han inte är med speciellt mycket även om man faktiskt är med till slutet. Här hade man kunnat utforska lite mer när det gäller skillnaderna mellan Ash i Alien som är farlig för människor och Bishop i Aliens som har inprogrammerat att inte skada människor. Nu är det egentligen bara en scen där ämnet berörs. Men, men, nu är Aliens ju en actionrulle så då får man kanske släppa såna här saker.
Det jag gillar bäst i filmen är vissa over the top-scener som förekommer som t ex när Ripley ska rädda flickan Newt precis innan allt ska explodera. Hon börjar likt Rambo göra i ordning sina vapen, hon förvandlas till en mean killing and saving Newt machine, hon åker ner i hissen och kliver ur, redo för strid. Coolt. Eller när Ripley klivit in i den där robotlyftaren (i skönt motljus) för att möta Alien-honan i slutet. Här har man gjort en snygg plantering också då Ripley visar upp sina lyftarskills i början av filmen. Jag gillade även Bishop. Hmm, det är nåt med androider som jag gillar. En av favoriterna från Star Trek-världen är Data, den konstgjorda människan som strävar efter att bli mänsklig.
I slutändan är Aliens ändå bara ett reguljärt actionflyg med lite för mycket skjuta skjuta, lite för mycket monster och lite för lite stämning för att det ska bli ett riktigt högt betyg. En stark trea är filmen ändå värd denna gång. Min filmupplevelse när jag såg Aliens på Cinemateket är emellertid fortfarande värd en fyra.
Hösten 2004 var jag tydligen sugen på att se actionskräckisar på bio. Först gick jag och såg Resident Evil: Apocalypse som det ju handlade om i söndags här på bloggen. Bara några veckor senare var det dags att se dagens film på bio. Min preblogg-text om Alien vs. Predator skrevs i november 2004. Jag ser nu att det faktiskt är samme Paul W.S. Anderson som ligger bakom bägge filmerna. Vilket år han hade!
Efter besvikelsen med 
Nu har jag postat inlägg om nästan alla de äldre Jim Jarmusch-filmerna som jag har kunnat hitta gamla texter om. Men bara nästan. Jag slår ihop de två sista inläggen till ett eftersom det lilla jag hittade om dessa filmer inte kändes värdigt egna inlägg. Sen återstår det även för mig att skriva om Jarmuschs senaste spelfilm 
Night on Earth är en episodfilm som utspelar sig i fem taxibilar i fem olika städer: Los Angeles, New York, Rom, Paris och slutligen Helsingfors (!).
Kan detta vara en Johnny Depps mer udda skådespelarinsatser? I denna ”western” spelar han en missförstådd figur som blir indragen i ett morddrama och skadad tvingas fly ut i vildmarken där han träffar den storväxte indianen Nobody.
Efter 
Titel: Alien³
Titel: Aliens
Jojjenito – om film... 
Vad säger folk?