Dog Day Afternoon (1975)

Efter Norrmalmstorg så fortsätter vi på det inslagna spåret med filmer om bankrån och gisslandraman och även denna gång är det verkliga händelser som ligger till grund. Min text om Dog Day Afternoon skrevs i januari 2004.

Al Pacino och John Cazale ska råna en bank men det mesta går fel och de två tar gisslan och stannar i banken och förhandlingar med polisen inleds.

Jag tyckte det här var en bra film. Eftersom den i princip utspelar sig på samma plats hela tiden kan man kalla det ett sorts kammardrama. Det uppstår en speciell känsla p.g.a detta, en sorts intensitet som gör att man känner att man är där, i sommarvärmen den där svettiga eftermiddagen i New York. Jag gillade att man kastades direkt in i handlingen utom nån som helst bakgrundshistoria om de två rånarna, om varför de ska råna banken eller vad som har hänt innan. Detta får man reda på allt eftersom filmen håller på och anledningen till själva rånet är ganska oväntad. Själva handlingen, där gisslan i viss mån tar rånarnas parti, påminner en del om Norrmalmstorgsdramat som det ju nyligen gjordes en svensk tv-film om (dock inte lika bra som Dog Day Afternoon).

I Dog Day Afternoon får Pacino spela ut en hel del medan Cazale spelar (utmärkt) en mer tillbakadragen person. Bäst blev det när anledningen till rånet kommer till platsen och pratar i telefon med Pacino. Mot slutet blir det ganska spännande och en ung Lance Henriksen får till slut agera och säga några repliker och inte bara stå i bakgrunden och se hård ut (vilken han i och för sig gör bra också).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Annie Hall

Titel: Annie Hall
Regi: Woody Allen
År: 1977
IMDb
| Filmtipset

Vi fortsätter med nästa gamla Woody Allen-recension och jag blir ju otroligt sugen på att se om filmen i fråga men nu struntar jag i det och postar helt enkelt min gamla text så får vi se om jag tycker likadant när jag väl ser om filmen. Läs här vad Addepladde tycker om Annie Hall, och jag kan väl säga att han inte ogillar den. Min recension skrevs i oktober 2003.

Komikern Alvy Singer (Woody Allen) ser tillbaka på delar av sitt liv, speciellt förhållandet med Annie Hall (Diane Keaton). Singer är en cynisk och neurotisk person som kläcker ur sig citat som ”Jag skulle vilja vara medlem i en klubb som inte tillåter såna som mig själv i klubben”. Han är rätt så paranoid med andra ord, men otroligt rolig.

Oj oj, den här filmen överraskade mig totalt. Vilken fantasi, vilken dialog. Allen pratar som en kulspruta och får ur sig den ena roliga kommentaren efter den andra. Keaton är underbar (hon fick en Oscar för sin roll om jag förstod rätt). Chris Walken dyker upp i en liten biroll. Man känner igen en del från dagens komedier i den här filmen. Ja, det kan ju finnas tidigare filmer också antar jag som Allen själv influerats av. Bl a får jag lite Seinfeld-känsla ibland, typ när Alvy och Annie ska gå på bio men han vägrar gå in eftersom de är två minuter sena, och han måste se HELA filmen, även om de bara missar förtexterna på svenska (de skulle se en Bergman-film, Allen älskar Bergman har jag förstått). Eller när de senare står i en biokö och snubben bakom snackar vitt och brett, och framförallt rätt i Allens öra, om filmer och författare. Allen tycker killen snackar skit och håller på att gå åt.

Snubben som snackar i biokön blir Allen till slut tokig på. Det gäller en viss författare som snubben tydligen missförstått enligt Allen. Han drar ur honom ur kön och sen hämtar han fram författaren i fråga, som materialiserats ute ur bild, och säger: ”Titta, vilken överraskning, här är ju…”. Författaren säger då givetvis att Allen har rätt och att snubben har missförstått allt fullständigt. Allen säger sen: ”Ja, tänk om det kunde gå till så här i verkliga livet”. Haha, underbart.

Ibland, mitt i en scen, börjar Allen plötsligt prata med biopubliken. Eller så dyker han upp som vuxen i en återblickarna om sig själv som barn och liksom kommenterar det han ser. Bitvis är det otroligt roligt. Jag hade ingen aning om att Woody Allen kunde vara så här roligt. Jag hade inte en susning. Filmen tappade kanske lite mot slutet men den är ändå bra hela tiden.

4+/5

PS. Var det i Adam & Eva vi såg tricket att låta skådisarna säga en sak men sen ha en annan textning, typ ”Mmm, vilka intressanta fotografier. De har en väldigt speciell estetik” (Undar hur hon ser ut naken)? Hur som helst använde Allen det redan i Annie Hall. Vet ej om det var han som uppfann det men Herngren & Holm var i alla fall inte först.

%d bloggare gillar detta: