The Taking of Pelham One Two Three (1974)

Jag känner direkt att The Taking of Pelham One Two Three är en 70-talsfilm. Haha, ja, jag vet ju att filmen är från 1974 så det kanske är att slå in öppna dörrar. Vad jag menar är att tempot är så annorlunda jämfört med många av dagens filmer. Filmen låter sig själv växa in i sig själv. Det går ganska långsamt och scoren är jazzigt skön.

Jag ser nu när jag läser på om filmen att musiken av David Shire (gift med Talia vid tillfället!) har lyfts som ett av de bästa ljudspåren nånsin. Nånsin? Nja, inte vet jag, jag brukar inte så ofta lägga märke till musiken i filmer. Och om jag gör det så är det oftast för att musiken av olika anledningar tar ut mig ur filmen. Men här både gillar jag och noterar musiken samtidigt som jag inte blir distraherad av den. Så, ja, musiken är bra. Riktigt bra. Gurka (güiro) var kul att höra för övrigt.

Det är alltid kul att se ett rått och skitigt New York från förr. Det är samma sak när jag ser film noir. Just det här att se hur ett samhälle såg ut och fungerade förr. Filmen fungerar som ett tidsdokument. Bara en sån sak som att tunnelbanans förarhytt är ett litet bås längst fram till höger och passagerarna faktiskt sitter med utsikt över spåret.

George Costanzas pappa (ja, eller Ben Stillers pappa om man ska vara noga) dyker upp i en roll! Bland de andra skådisarna finner vi stabile Robert Shaw och så Walter Matthau. Den sistnämnde är jag kanske inte är nåt jättefan av, i alla fall inte i den här filmen. Matthau spelar en tunnelbanepolis. Ja, faktiskt! Tunnelbanepolis eller New York City Transit Police som de hette officiellt.

Problemet med Matthau är att han bidrar med lite för mycket fånig humor vilket gör att spänningen inte riktigt infinner sig. Shaw är stenhård som en av de fyra ”färgstarka” skurkarna som tar passagerarna i en tunnelbanevagn som gisslan. Färgstarka? Ja, skurkarna kallar sig själva för Mr Blue, Mr Green, Mr Grey och Mr Brown. Det är inte svårt att räkna ut varifrån Quentin Tarantino hämtade en del inspiration till Reservoir Dogs.

Ett annat problem, och det var nog det som gjorde att spänningen till viss del uteblev, var att jag aldrig kände nåt för gisslan. Då får man nog säga att filmen på ett sätt har misslyckats.

En sak jag noterade var hur det under ytan, och ibland över ytan, bubblade av rasism och kvinnoförtryck. Till vissa mäns förtret har kvinnor (sic!) börjat jobba på centralen för tunnelbanans övervakningssystem. Chefen är inte nöjd om man säger så. Kvinnor i tunnelbanan, det går inte för sig! Och kvinnliga poliser är ju etter värre. ”They can’t even find their own gun in their god damn handbag!”.

The Taking of Pelham One Two Three är en helt ok 70-tals-thriller. Om man vill ha lite högre tempo kan man väl kolla in remaken från 2009, vilket jag dock inte har gjort.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Delar av filmens soundtrack komponerat av David Shire

Serpico (1973)

SerpicoMed anledning av att Sofia precis skrev om Serpico så skickar jag upp en gammal preblogg-recension av samma film. Texten skrevs i oktober 2009.

En amerikansk 70-talsfilm i regi av Sidney Lumet och med en skäggig Al Pacino i huvudrollen borde vara en säker hit. Och faktum är att den här filmen har så mycket ”gratis” att den bara pga det får godkänt. Vad har vi då? Jo, vi har en strålande Pacino i sköna frisyrer och kläder (kostymavdelningen har verkligen jobbat övertid här!), härligt slitna men vackra New York-miljöer, och en historia som efter ett tag engagerar. Pacino är klockren som nybliven polis med ambitioner att göra nytta men som upptäcker att korruptionen är så utbredd att det inte går att undvika den. Det är en film om en outsider, om någon som sticker ut från mallen. Kanske är just detta något som man hittar i flera av Lumets filmer? Folk som hamnar i omöjliga, desperata situationer. Förutom en ung Pacino var det kul att se yngre upplagor av andra skådisar som man känner igen (tänker på M. Emmet Walsh och F. Murray Abraham). Historien är intressant men blir aldrig riktigt, riktigt, gripande. Det är nära fyran men det räcker inte ända fram. Filmen bygger för övrigt på den sanna historien om Frank Serpico. (Min kommentar: BOATS är inget nytt med andra ord.)

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom

Annie Hall

Titel: Annie Hall
Regi: Woody Allen
År: 1977
IMDb
| Filmtipset

Vi fortsätter med nästa gamla Woody Allen-recension och jag blir ju otroligt sugen på att se om filmen i fråga men nu struntar jag i det och postar helt enkelt min gamla text så får vi se om jag tycker likadant när jag väl ser om filmen. Läs här vad Addepladde tycker om Annie Hall, och jag kan väl säga att han inte ogillar den. Min recension skrevs i oktober 2003.

Komikern Alvy Singer (Woody Allen) ser tillbaka på delar av sitt liv, speciellt förhållandet med Annie Hall (Diane Keaton). Singer är en cynisk och neurotisk person som kläcker ur sig citat som ”Jag skulle vilja vara medlem i en klubb som inte tillåter såna som mig själv i klubben”. Han är rätt så paranoid med andra ord, men otroligt rolig.

Oj oj, den här filmen överraskade mig totalt. Vilken fantasi, vilken dialog. Allen pratar som en kulspruta och får ur sig den ena roliga kommentaren efter den andra. Keaton är underbar (hon fick en Oscar för sin roll om jag förstod rätt). Chris Walken dyker upp i en liten biroll. Man känner igen en del från dagens komedier i den här filmen. Ja, det kan ju finnas tidigare filmer också antar jag som Allen själv influerats av. Bl a får jag lite Seinfeld-känsla ibland, typ när Alvy och Annie ska gå på bio men han vägrar gå in eftersom de är två minuter sena, och han måste se HELA filmen, även om de bara missar förtexterna på svenska (de skulle se en Bergman-film, Allen älskar Bergman har jag förstått). Eller när de senare står i en biokö och snubben bakom snackar vitt och brett, och framförallt rätt i Allens öra, om filmer och författare. Allen tycker killen snackar skit och håller på att gå åt.

Snubben som snackar i biokön blir Allen till slut tokig på. Det gäller en viss författare som snubben tydligen missförstått enligt Allen. Han drar ur honom ur kön och sen hämtar han fram författaren i fråga, som materialiserats ute ur bild, och säger: ”Titta, vilken överraskning, här är ju…”. Författaren säger då givetvis att Allen har rätt och att snubben har missförstått allt fullständigt. Allen säger sen: ”Ja, tänk om det kunde gå till så här i verkliga livet”. Haha, underbart.

Ibland, mitt i en scen, börjar Allen plötsligt prata med biopubliken. Eller så dyker han upp som vuxen i en återblickarna om sig själv som barn och liksom kommenterar det han ser. Bitvis är det otroligt roligt. Jag hade ingen aning om att Woody Allen kunde vara så här roligt. Jag hade inte en susning. Filmen tappade kanske lite mot slutet men den är ändå bra hela tiden.

4+/5

PS. Var det i Adam & Eva vi såg tricket att låta skådisarna säga en sak men sen ha en annan textning, typ ”Mmm, vilka intressanta fotografier. De har en väldigt speciell estetik” (Undar hur hon ser ut naken)? Hur som helst använde Allen det redan i Annie Hall. Vet ej om det var han som uppfann det men Herngren & Holm var i alla fall inte först.

%d bloggare gillar detta: