The Taking of Pelham One Two Three (1974)

Jag känner direkt att The Taking of Pelham One Two Three är en 70-talsfilm. Haha, ja, jag vet ju att filmen är från 1974 så det kanske är att slå in öppna dörrar. Vad jag menar är att tempot är så annorlunda jämfört med många av dagens filmer. Filmen låter sig själv växa in i sig själv. Det går ganska långsamt och scoren är jazzigt skön.

Jag ser nu när jag läser på om filmen att musiken av David Shire (gift med Talia vid tillfället!) har lyfts som ett av de bästa ljudspåren nånsin. Nånsin? Nja, inte vet jag, jag brukar inte så ofta lägga märke till musiken i filmer. Och om jag gör det så är det oftast för att musiken av olika anledningar tar ut mig ur filmen. Men här både gillar jag och noterar musiken samtidigt som jag inte blir distraherad av den. Så, ja, musiken är bra. Riktigt bra. Gurka (güiro) var kul att höra för övrigt.

Det är alltid kul att se ett rått och skitigt New York från förr. Det är samma sak när jag ser film noir. Just det här att se hur ett samhälle såg ut och fungerade förr. Filmen fungerar som ett tidsdokument. Bara en sån sak som att tunnelbanans förarhytt är ett litet bås längst fram till höger och passagerarna faktiskt sitter med utsikt över spåret.

George Costanzas pappa (ja, eller Ben Stillers pappa om man ska vara noga) dyker upp i en roll! Bland de andra skådisarna finner vi stabile Robert Shaw och så Walter Matthau. Den sistnämnde är jag kanske inte är nåt jättefan av, i alla fall inte i den här filmen. Matthau spelar en tunnelbanepolis. Ja, faktiskt! Tunnelbanepolis eller New York City Transit Police som de hette officiellt.

Problemet med Matthau är att han bidrar med lite för mycket fånig humor vilket gör att spänningen inte riktigt infinner sig. Shaw är stenhård som en av de fyra ”färgstarka” skurkarna som tar passagerarna i en tunnelbanevagn som gisslan. Färgstarka? Ja, skurkarna kallar sig själva för Mr Blue, Mr Green, Mr Grey och Mr Brown. Det är inte svårt att räkna ut varifrån Quentin Tarantino hämtade en del inspiration till Reservoir Dogs.

Ett annat problem, och det var nog det som gjorde att spänningen till viss del uteblev, var att jag aldrig kände nåt för gisslan. Då får man nog säga att filmen på ett sätt har misslyckats.

En sak jag noterade var hur det under ytan, och ibland över ytan, bubblade av rasism och kvinnoförtryck. Till vissa mäns förtret har kvinnor (sic!) börjat jobba på centralen för tunnelbanans övervakningssystem. Chefen är inte nöjd om man säger så. Kvinnor i tunnelbanan, det går inte för sig! Och kvinnliga poliser är ju etter värre. ”They can’t even find their own gun in their god damn handbag!”.

The Taking of Pelham One Two Three är en helt ok 70-tals-thriller. Om man vill ha lite högre tempo kan man väl kolla in remaken från 2009, vilket jag dock inte har gjort.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Delar av filmens soundtrack komponerat av David Shire

Colossus: The Forbin Project (1970)

Klassiskt typsnitt

Under 2007 hade jag en period då jag betade av ett antal science fiction-rullar från 70-talet som t ex Soylent Green, THX 1138, Zardoz, Silent Running och The Andromeda Strain. Ytterligare en i raden av filmer var Colossus: The Forbin Project och min text om den skrevs i december 2007.

Colossus: The Forbin Project är en sci-fi-film som inleder bra. Stämningen är 70-talsskön och ganska nördig. Dr. Charles Forbin (en träig Eric Braeden) har skapat en superdator som ensam ska kontrollera USA:s kärnvapenförsvar. Datorn upptäcker dock i samma stund som den aktiveras att den har en ”tvilling” i Sovjet. Ja, just det, superdatorn har man döpt till Colussus, haha. Jag vet inte varför men jag tyckte det var ett roligt namn.

Nja, jag vet inte, det blev liksom för torrt med en dator i huvudrollen när dessutom den andra huvudrollen var en ganska stel Eric Braeden. Det blev lite för mycket kommandon fram och tillbaka mellan dator och Forbin. Och när jag tänker efter så var det faktiskt inte 70-talsstämning utan snarare en politiskt korrekt lite töntig 60-talsstämning, främst när en kvinnlig kollega till Forbin ska spela hans älskarinna för att lura Colussus. Betyget blir 2/5.

Förresten, om jag ska rekommendera en bättre vetenskapsnördigt torr sci-fi från 70-talet så rekommenderar jag The Andromeda Strain.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: