The Taking of Pelham One Two Three (1974)

Jag känner direkt att The Taking of Pelham One Two Three är en 70-talsfilm. Haha, ja, jag vet ju att filmen är från 1974 så det kanske är att slå in öppna dörrar. Vad jag menar är att tempot är så annorlunda jämfört med många av dagens filmer. Filmen låter sig själv växa in i sig själv. Det går ganska långsamt och scoren är jazzigt skön.

Jag ser nu när jag läser på om filmen att musiken av David Shire (gift med Talia vid tillfället!) har lyfts som ett av de bästa ljudspåren nånsin. Nånsin? Nja, inte vet jag, jag brukar inte så ofta lägga märke till musiken i filmer. Och om jag gör det så är det oftast för att musiken av olika anledningar tar ut mig ur filmen. Men här både gillar jag och noterar musiken samtidigt som jag inte blir distraherad av den. Så, ja, musiken är bra. Riktigt bra. Gurka (güiro) var kul att höra för övrigt.

Det är alltid kul att se ett rått och skitigt New York från förr. Det är samma sak när jag ser film noir. Just det här att se hur ett samhälle såg ut och fungerade förr. Filmen fungerar som ett tidsdokument. Bara en sån sak som att tunnelbanans förarhytt är ett litet bås längst fram till höger och passagerarna faktiskt sitter med utsikt över spåret.

George Costanzas pappa (ja, eller Ben Stillers pappa om man ska vara noga) dyker upp i en roll! Bland de andra skådisarna finner vi stabile Robert Shaw och så Walter Matthau. Den sistnämnde är jag kanske inte är nåt jättefan av, i alla fall inte i den här filmen. Matthau spelar en tunnelbanepolis. Ja, faktiskt! Tunnelbanepolis eller New York City Transit Police som de hette officiellt.

Problemet med Matthau är att han bidrar med lite för mycket fånig humor vilket gör att spänningen inte riktigt infinner sig. Shaw är stenhård som en av de fyra ”färgstarka” skurkarna som tar passagerarna i en tunnelbanevagn som gisslan. Färgstarka? Ja, skurkarna kallar sig själva för Mr Blue, Mr Green, Mr Grey och Mr Brown. Det är inte svårt att räkna ut varifrån Quentin Tarantino hämtade en del inspiration till Reservoir Dogs.

Ett annat problem, och det var nog det som gjorde att spänningen till viss del uteblev, var att jag aldrig kände nåt för gisslan. Då får man nog säga att filmen på ett sätt har misslyckats.

En sak jag noterade var hur det under ytan, och ibland över ytan, bubblade av rasism och kvinnoförtryck. Till vissa mäns förtret har kvinnor (sic!) börjat jobba på centralen för tunnelbanans övervakningssystem. Chefen är inte nöjd om man säger så. Kvinnor i tunnelbanan, det går inte för sig! Och kvinnliga poliser är ju etter värre. ”They can’t even find their own gun in their god damn handbag!”.

The Taking of Pelham One Two Three är en helt ok 70-tals-thriller. Om man vill ha lite högre tempo kan man väl kolla in remaken från 2009, vilket jag dock inte har gjort.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Delar av filmens soundtrack komponerat av David Shire

10 i topp: Filmer 1974

1974: Parliament-Funkadelic spelar live i bl a Boston. Det återupplivade Parliament återkommer med albumet Up for the Down Stroke efter en paus på fyra år pga rättighetsproblem med namnet Parliament. Funkadelic släpper Standing on the Verge of Getting It On (I’ll Stay!).

Muhammad Ali gick två matcher under 1974, en mot Joe Frazier och sen hans kanske mest kända match: The Rumble in the Jungle mot George Foreman till tonerna av James Brown (The Payback!).

När Henke skickade ut sitt mail om årsbästalistan så kände jag den här gången att jag inte var redo att publicera mitt inlägg på det utvalda datumet. Jag hade inte tio filmer som jag kunde stå för och ville därför se några välkända klassiker som jag missat. Semester och annat gjorde att det drog ut lite på tiden men nu har jag hunnit med att beta av sex stycken hittills osedda filmer och jag känner mig redo för min lista. Av de sex filmer jag såg (markerade med * nedan) så tog sig fyra in på listan, en blev bubblare och en var en stor besvikelse.

 

10. Chinatown
Chinatown

För att det är en bra neo-noir med en obehaglig John Huston.

9. Truck Turner*
Truck Turner
För Isaac Hayes sätt att rikta sin pistol mot sina offer innan han skjuter dem, för Nichelle Nichols (Uhura från Star Trek!) som bordellmamma och så för musiken (Pursuit of the Pimpmobil!) förstås.

8. The Taking of Pelham One Two Three*
The Taking of Pelham One Two Three
För att det är en bra kidnappningsthriller och att vi får njuta av New Yorks gamla tunnelbana.

7. The Sugarland Express
The Sugarland Express

För att den har etsat sig fast och jag inte vill att den ska glömmas bort.

6. Death Wish*
Death Wish
För de härliga New York-miljöerna och brumbjörnen Charles Bronson plus den slemmigaste versionen av Jeff Goldblum.

5. Foxy Brown*
Foxy Brown

För Pam Grier!

4. The Parallax View
The Parallax View

För att det är en av de bästa konspirationsfilmerna från 70-talet.

3. The Conversation
The Conversation

För att John Cazale och paranoian.

2. The Towering Inferno
The Towering Inferno
För den klassiska katastroffilmskänslan och för att jag såg den ganska nyligen.

1. The Godfather: Part II
The Godfather: Part II
För att det är världens bästa uppföljare?

 

Bubblare? Japp, några stycken: A Woman Under the Influence, NattportierenMurder on the Orient Express* och Gone in 60 Seconds. Årets stora besvikelse som bara visade sig vara jobbig, jobbig och äcklig: The Texas Chain Saw Massacre*, och jag verkar vara i minoritet om att tycka så.

Kolla nu in vad de andra filmspanarna hyllar från ’74.

Fripps filmrevyer
Movies – Noir
Filmitch
Fiffis filmtajm
Flmr

%d bloggare gillar detta: