The Parallax View (1974)

Konspirationsteorier funkar väl alltid bra på film, eller hur? Det är något av en favoritgenre för mig. Filmer som Three Days of the Condor och Marathon Man är underbara. Min text om The Parallax View skrevs i november 2004.

Journalisten Frady (Warren Beatty) börjar gräva i ett mord på en politker efter att vittnena tre år senare har dött en efter en. Han blir mer och mer besatt av att avslöja den sammansvärjning som han tror ligger bakom.

Det kändes rätt snart att det här var en speciell film. Flera sekvenser är överraskande pga att filmen inte följer nån standardmall. I en mer vanlig film hade man t ex visat mer vad som hänt i vissa scener. Här klipps det direkt till något annat på ett ganska udda sätt. Jag nämner två såna scener för er som har sett filmen inom spoilermarkeringar:

<spoiler>
1. När Beatty kramar om sin kvinnliga vän (tv-journalisten) på balkongen. I nästa scen ligger samma kvinna död på ett bårhus.
2. Efter båtexplosionen får man aldrig se vad som händer med Beatty. I scenen efter är han bara på kontoret för att snacka med sin chef.
</spoiler>

I en mer vanlig film hade man känt att nåt var på gång, det hade byggts upp med hjälp av musik eller klippning på nåt sätt. Här puttrar en scen på, på ett nästan tråkigt sätt, för att plötsligt slå till helt från vänster med nåt överraskande. Två exempel: <spoiler>När båten exploderade (ut ur det blå) och när polisen plötsligt tar fram pistolen när Beatty står och fiskar framför dammen.</spoiler>

En annan sak jag la märke till vara att det ofta var ganska sparsamt med musik eller dialog. Jag vet att bl a Czechflash (min kommentar: a.k.a. Movies – Noir, som jag fick låna filmen av för övrigt) gillade musiken som skapade rätt stämning, och det gjorde den säkert i vissa scener, men jag måste erkänna att jag inte minns den riktigt. Då var ”ledmotivet” i Blood Simple effektfullare tycker jag. Däremot tycke jag som sagt att det ibland blev bättre stämning pga att det just inte var nån musik. Ett exempel är i början när den ena hitmannen jagas upp på taket av tornet av några män och de brottas. Här förekom ingen musik, utan man hörde bara ett obehagligt ljud från männens skor. En annan scen där man (eller regissören Pakula snarare) bygger upp stämningen utmärkt är ju ”flygplansscenen”. Ni som har sett filmen vet vad jag menar. Detta var det bästa avsnittet i hela filmen.

Skådisarna är bra. Beatty spelar så där envis och lite tjurskallig och sen gillade jag veteranen Hume Cronyn som hans chef på tidningen.

Som helhet tyckte jag dock det fattades lite för att den ska vara den där riktiga toppfilmen. Jag har sagt till Czech att den liksom var för smart för sitt eget bästa. Jag vet inte riktigt om det är vad jag menar, men jag kände ibland att jag inte kunde komma igenom den smarta ytan med mystiska händelser och organisationer och verkligen känna nåt för filmen. Kanske var det den sparsmakade dialogen som på gott och ont skapde en stämning som var effektiv i vissa scener men ibland gjorde filmen lite svåråtkomlig. I vilket fall som helst så blir det en fyra till denna konspirationsklassiker.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

10 i topp: Filmer 1974

1974: Parliament-Funkadelic spelar live i bl a Boston. Det återupplivade Parliament återkommer med albumet Up for the Down Stroke efter en paus på fyra år pga rättighetsproblem med namnet Parliament. Funkadelic släpper Standing on the Verge of Getting It On (I’ll Stay!).

Muhammad Ali gick två matcher under 1974, en mot Joe Frazier och sen hans kanske mest kända match: The Rumble in the Jungle mot George Foreman till tonerna av James Brown (The Payback!).

När Henke skickade ut sitt mail om årsbästalistan så kände jag den här gången att jag inte var redo att publicera mitt inlägg på det utvalda datumet. Jag hade inte tio filmer som jag kunde stå för och ville därför se några välkända klassiker som jag missat. Semester och annat gjorde att det drog ut lite på tiden men nu har jag hunnit med att beta av sex stycken hittills osedda filmer och jag känner mig redo för min lista. Av de sex filmer jag såg (markerade med * nedan) så tog sig fyra in på listan, en blev bubblare och en var en stor besvikelse.

 

10. Chinatown
Chinatown

För att det är en bra neo-noir med en obehaglig John Huston.

9. Truck Turner*
Truck Turner
För Isaac Hayes sätt att rikta sin pistol mot sina offer innan han skjuter dem, för Nichelle Nichols (Uhura från Star Trek!) som bordellmamma och så för musiken (Pursuit of the Pimpmobil!) förstås.

8. The Taking of Pelham One Two Three*
The Taking of Pelham One Two Three
För att det är en bra kidnappningsthriller och att vi får njuta av New Yorks gamla tunnelbana.

7. The Sugarland Express
The Sugarland Express

För att den har etsat sig fast och jag inte vill att den ska glömmas bort.

6. Death Wish*
Death Wish
För de härliga New York-miljöerna och brumbjörnen Charles Bronson plus den slemmigaste versionen av Jeff Goldblum.

5. Foxy Brown*
Foxy Brown

För Pam Grier!

4. The Parallax View
The Parallax View

För att det är en av de bästa konspirationsfilmerna från 70-talet.

3. The Conversation
The Conversation

För att John Cazale och paranoian.

2. The Towering Inferno
The Towering Inferno
För den klassiska katastroffilmskänslan och för att jag såg den ganska nyligen.

1. The Godfather: Part II
The Godfather: Part II
För att det är världens bästa uppföljare?

 

Bubblare? Japp, några stycken: A Woman Under the Influence, NattportierenMurder on the Orient Express* och Gone in 60 Seconds. Årets stora besvikelse som bara visade sig vara jobbig, jobbig och äcklig: The Texas Chain Saw Massacre*, och jag verkar vara i minoritet om att tycka så.

Kolla nu in vad de andra filmspanarna hyllar från ’74.

Fripps filmrevyer
Movies – Noir
Filmitch
Fiffis filmtajm
Flmr

%d bloggare gillar detta: