The Taking of Pelham One Two Three (1974)

Jag känner direkt att The Taking of Pelham One Two Three är en 70-talsfilm. Haha, ja, jag vet ju att filmen är från 1974 så det kanske är att slå in öppna dörrar. Vad jag menar är att tempot är så annorlunda jämfört med många av dagens filmer. Filmen låter sig själv växa in i sig själv. Det går ganska långsamt och scoren är jazzigt skön.

Jag ser nu när jag läser på om filmen att musiken av David Shire (gift med Talia vid tillfället!) har lyfts som ett av de bästa ljudspåren nånsin. Nånsin? Nja, inte vet jag, jag brukar inte så ofta lägga märke till musiken i filmer. Och om jag gör det så är det oftast för att musiken av olika anledningar tar ut mig ur filmen. Men här både gillar jag och noterar musiken samtidigt som jag inte blir distraherad av den. Så, ja, musiken är bra. Riktigt bra. Gurka (güiro) var kul att höra för övrigt.

Det är alltid kul att se ett rått och skitigt New York från förr. Det är samma sak när jag ser film noir. Just det här att se hur ett samhälle såg ut och fungerade förr. Filmen fungerar som ett tidsdokument. Bara en sån sak som att tunnelbanans förarhytt är ett litet bås längst fram till höger och passagerarna faktiskt sitter med utsikt över spåret.

George Costanzas pappa (ja, eller Ben Stillers pappa om man ska vara noga) dyker upp i en roll! Bland de andra skådisarna finner vi stabile Robert Shaw och så Walter Matthau. Den sistnämnde är jag kanske inte är nåt jättefan av, i alla fall inte i den här filmen. Matthau spelar en tunnelbanepolis. Ja, faktiskt! Tunnelbanepolis eller New York City Transit Police som de hette officiellt.

Problemet med Matthau är att han bidrar med lite för mycket fånig humor vilket gör att spänningen inte riktigt infinner sig. Shaw är stenhård som en av de fyra ”färgstarka” skurkarna som tar passagerarna i en tunnelbanevagn som gisslan. Färgstarka? Ja, skurkarna kallar sig själva för Mr Blue, Mr Green, Mr Grey och Mr Brown. Det är inte svårt att räkna ut varifrån Quentin Tarantino hämtade en del inspiration till Reservoir Dogs.

Ett annat problem, och det var nog det som gjorde att spänningen till viss del uteblev, var att jag aldrig kände nåt för gisslan. Då får man nog säga att filmen på ett sätt har misslyckats.

En sak jag noterade var hur det under ytan, och ibland över ytan, bubblade av rasism och kvinnoförtryck. Till vissa mäns förtret har kvinnor (sic!) börjat jobba på centralen för tunnelbanans övervakningssystem. Chefen är inte nöjd om man säger så. Kvinnor i tunnelbanan, det går inte för sig! Och kvinnliga poliser är ju etter värre. ”They can’t even find their own gun in their god damn handbag!”.

The Taking of Pelham One Two Three är en helt ok 70-tals-thriller. Om man vill ha lite högre tempo kan man väl kolla in remaken från 2009, vilket jag dock inte har gjort.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Delar av filmens soundtrack komponerat av David Shire

Fail-Safe


Titel: Fail-Safe (Bombsäkert)
Regi: Sidney Lumet
År: 1964
IMDb
| Filmtipset

Fail-Safe är den icke-satiriska versionen av Dr. Strangelove. Ganska märkligt egentligen att det kom två filmer med i princip identisk handling. Eller kanske inte. Det var väl just vid den här tiden som rädslan och oron för kärnvapenutplåning var som störst. Och Kubakrisen ’62 visade att rädslan inte var obefogad. De bägge filmerna bygger i sin tur på två likartade romaner, Fail-Safe respektive Red Alert. När Stanley Kubrick fick höra om Fail-Safe såg han till att stämma den filmens producenter för att på så sätt försena premiären så att den inte skulle ta publik från Dr. Strangelove. Läs mer om den härvan här.

Eftersom Dr. Strangelove är välkänd av de flesta så går jag inte in så mycket på handlingen i Fail-Safe. Av misstag får ett bombplan med kärnvapen order av en krigsdator att utplåna Moskva. Nu handlar det om att försöka stoppa planet.

Henry Fonda gör USA:s president och han är helt enkelt perfekt i rollen. Det var som nån sa i extramaterialet på dvd:n: om Fonda hade ställt upp i det amerikanska presidentvalet så hade han garanterat vunnit.

Komikern Walter Matthau spelar den ”onda” karaktären i filmen, en civil rådgivare som vill att man ska utplåna Sovjet när man väl får chansen. En krigshetsare och kommunisthatare helt enkelt. Om större delen av Jordens befolkning strycker med på köpet, det bekymrar honom mindre.

Fail-Safe är välgjord, spännande, snygg, stilren. Den innehåller vissa snygga sekvenser, bl a en drömsekvens i inledningen och snygga svartvita förtexter. Även slutet var riktigt snyggt och lite experimentellt.

Det hela utspelas i princip på fyra ställen: Kommandocentralen i Omaha, The War Room i Pentagon, ombord på ett bombplan, och så nere i ett safe room med presidenten och Larry Hagmans (just det, J.R.!) översättare. Bäst är det nog nere hos presidenten. Här är det en ganska nervig stämning och Hagman gör en bra insats som nervös och svettig tolk av det som den ryske ledaren säger på andra sidan heta linjen.

Tyvärr blir jag aldrig riktigt indragen. Det kan bero på att när jag hör Fonda prata med ryske premiärministern så hör jag istället Peter Sellers säga ”I’m sorry too, Dimitri. I’m very sorry”. Det är lite synd att den är så lika Dr. Strangelove och att den liksom hamnat i skymundan. Jag måste säga att jag brukar ha svårt för satir men just Dr. Strangelove är det skillnad med. Det är nog ämnet som gör det.

Tyvärr, det är nog bara att konstatera: anledningen till att jag inte ger Fail-Safe högre betyg är att Kubricks film överskuggar den.

3/5

PS. Att Fail-Safe är den icke-satiriska versionen av Dr. Strangelove brydde sig inte de svenska översättarna om eftersom man förstås ville rida på framgångsvågen efter den populära filmen med Peter Sellers — och så fick filmen den studentspex-liknande titeln Bombsäkert. Jisses.

%d bloggare gillar detta: