The Taking of Pelham One Two Three (1974)

Jag känner direkt att The Taking of Pelham One Two Three är en 70-talsfilm. Haha, ja, jag vet ju att filmen är från 1974 så det kanske är att slå in öppna dörrar. Vad jag menar är att tempot är så annorlunda jämfört med många av dagens filmer. Filmen låter sig själv växa in i sig själv. Det går ganska långsamt och scoren är jazzigt skön.

Jag ser nu när jag läser på om filmen att musiken av David Shire (gift med Talia vid tillfället!) har lyfts som ett av de bästa ljudspåren nånsin. Nånsin? Nja, inte vet jag, jag brukar inte så ofta lägga märke till musiken i filmer. Och om jag gör det så är det oftast för att musiken av olika anledningar tar ut mig ur filmen. Men här både gillar jag och noterar musiken samtidigt som jag inte blir distraherad av den. Så, ja, musiken är bra. Riktigt bra. Gurka (güiro) var kul att höra för övrigt.

Det är alltid kul att se ett rått och skitigt New York från förr. Det är samma sak när jag ser film noir. Just det här att se hur ett samhälle såg ut och fungerade förr. Filmen fungerar som ett tidsdokument. Bara en sån sak som att tunnelbanans förarhytt är ett litet bås längst fram till höger och passagerarna faktiskt sitter med utsikt över spåret.

George Costanzas pappa (ja, eller Ben Stillers pappa om man ska vara noga) dyker upp i en roll! Bland de andra skådisarna finner vi stabile Robert Shaw och så Walter Matthau. Den sistnämnde är jag kanske inte är nåt jättefan av, i alla fall inte i den här filmen. Matthau spelar en tunnelbanepolis. Ja, faktiskt! Tunnelbanepolis eller New York City Transit Police som de hette officiellt.

Problemet med Matthau är att han bidrar med lite för mycket fånig humor vilket gör att spänningen inte riktigt infinner sig. Shaw är stenhård som en av de fyra ”färgstarka” skurkarna som tar passagerarna i en tunnelbanevagn som gisslan. Färgstarka? Ja, skurkarna kallar sig själva för Mr Blue, Mr Green, Mr Grey och Mr Brown. Det är inte svårt att räkna ut varifrån Quentin Tarantino hämtade en del inspiration till Reservoir Dogs.

Ett annat problem, och det var nog det som gjorde att spänningen till viss del uteblev, var att jag aldrig kände nåt för gisslan. Då får man nog säga att filmen på ett sätt har misslyckats.

En sak jag noterade var hur det under ytan, och ibland över ytan, bubblade av rasism och kvinnoförtryck. Till vissa mäns förtret har kvinnor (sic!) börjat jobba på centralen för tunnelbanans övervakningssystem. Chefen är inte nöjd om man säger så. Kvinnor i tunnelbanan, det går inte för sig! Och kvinnliga poliser är ju etter värre. ”They can’t even find their own gun in their god damn handbag!”.

The Taking of Pelham One Two Three är en helt ok 70-tals-thriller. Om man vill ha lite högre tempo kan man väl kolla in remaken från 2009, vilket jag dock inte har gjort.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Delar av filmens soundtrack komponerat av David Shire

Om Jojjenito
And all that is good is nasty

6 Responses to The Taking of Pelham One Two Three (1974)

  1. Den här gillas och har setts ett par gånger 🙂 Visst var det ett annat tempo på den här tiden, vilket för det mesta är att föredra framför dagens snabba klipp som snarare sänker spänningen. Men det beror så klart på fler faktorer också.

    Noterar att vi nämner och tar upp flera liknande saker och för det mesta håller vi med varandra. Musiken fann jag dock (åtminstone under förtexterna) som ett störningsmoment, men det blev skönt nog bättre och mer passande senare 😉

    https://moviesnoir.blogspot.com/2020/07/the-taking-of-pelham-one-two-three-revisited.html

    Remaken kan jag vara utan. Minns den som ok, men kan inte mäta sig med originalet.
    https://moviesnoir.blogspot.com/2010/04/taking-of-pelham-1-2-3.html

    • Jojjenito says:

      Jag visste väl, eller snarare var helt säker på, att du gillade den här filmen. Bronson-approved dessutom. 🙂 Obs! Jag har inga problem med tempot, jag uppskattade det, men noterade skillnaden med dagens filmer (ja, om nu inte tittar på nån Haneke-rulle, Twin Peaks säsong 3, Kogonadas Columbus eller nåt liknande).

  2. Sofia says:

    Du minns väl att det var en tunnelbanepolis som var ”skurken” i Fruitvale Station?

  3. gubbeserfilm says:

    En bortglömd pärla skulle jag säga. Älskar hur 70-talsgritty den är, jämfört med hur polerad remaken är.

    • Jojjenito says:

      Kanske inte helt bortglömd ändå eftersom vi fick oss en remake (om än polerad). Jag gillar också den råa 70-talskänslan. Det är den som gör filmen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: