Fail Safe

Titel: Fail Safe (Bombsäkert)
Regi: Sidney Lumet
År: 1964
IMDb | Filmtipset

Fail-Safe är den icke-satiriska versionen av Dr. Strangelove. Ganska märkligt egentligen att det kom två filmer med i princip identisk handling. Eller kanske inte. Det var väl just vid den här tiden som rädslan och oron för kärnvapenutplåning var som störst. Och Kubakrisen ’62 visade att rädslan inte var obefogad. De bägge filmerna bygger i sin tur på två likartade romaner, Fail-Safe respektive Red Alert. När Stanley Kubrick fick höra om Fail-Safe såg han till att stämma den filmens producenter för att på så sätt försena premiären så att den inte skulle ta publik från Dr. Strangelove. Läs mer om den härvan här.

Eftersom Dr. Strangelove är välkänd av de flesta så går jag inte in så mycket på handlingen i Fail-Safe. Av misstag får ett bombplan med kärnvapen order av en krigsdator att utplåna Moskva. Nu handlar det om att försöka stoppa planet.

Henry Fonda gör USA:s president och han är helt enkelt perfekt i rollen. Det var som nån sa i extramaterialet på dvd:n: om Fonda hade ställt upp i det amerikanska presidentvalet så hade han garanterat vunnit.

Komikern Walter Matthau spelar den ”onda” karaktären i filmen, en civil rådgivare som vill att man ska utplåna Sovjet när man väl får chansen. En krigshetsare och kommunisthatare helt enkelt. Om större delen av Jordens befolkning strycker med på köpet, det bekymrar honom mindre.

Fail-Safe är välgjord, spännande, snygg, stilren. Den innehåller vissa snygga sekvenser, bl a en drömsekvens i inledningen och snygga svartvita förtexter. Även slutet var riktigt snyggt och lite experimentellt.

Det hela utspelas i princip på fyra ställen: Kommandocentralen i Omaha, The War Room i Pentagon, ombord på ett bombplan, och så nere i ett safe room med presidenten och Larry Hagmans (just det, J.R.!) översättare. Bäst är det nog nere hos presidenten. Här är det en ganska nervig stämning och Hagman gör en bra insats som nervös och svettig tolk av det som den ryske ledaren säger på andra sidan heta linjen.

Tyvärr blir jag aldrig riktigt indragen. Det kan bero på att när jag hör Fonda prata med ryske premiärministern så hör jag istället Peter Sellers säga ”I’m sorry too, Dimitri. I’m very sorry”. Det är lite synd att den är så lika Dr. Strangelove och att den liksom hamnat i skymundan. Jag måste säga att jag brukar ha svårt för satir men just Dr. Strangelove är det skillnad med. Det är nog ämnet som gör det.

Tyvärr, det är nog bara att konstatera: anledningen till att jag inte ger Fail-Safe högre betyg är att Kubricks film överskuggar den.

3/5

PS. Att Fail-Safe är den icke-satiriska versionen av Dr. Strangelove brydde sig inte de svenska översättarna om eftersom man förstås ville rida på framgångsvågen efter den populära filmen med Peter Sellers — och så fick filmen den studentspex-liknande titeln Bombsäkert. Jisses.