McCabe & Mrs. Miller (1971)

decadesMcCabeI slutet av 2002 så började jag lista alla filmer jag ser och det har jag fortsatt med sen dess. Jag skriver upp titel, vilket år filmen är gjord, datum när jag såg den och i vilket format jag såg den, och slutligen betyget förstås. Nu finns det ju nättjänster för att göra just detta (Filmtipset, Letterboxd) men jag har fortsatt med min egen lista ändå.

Den första film jag såg år 2003, vet ni vilken det var? Ja, det är kanske inte så svårt att gissa med tanke på vilken film vi har kommit till i decennie-temat. Rätt gissat! Den 2 januari 2003 såg jag McCabe & Mrs. Miller efter att ha spelat in den då SVT visade den. Jag gav den betyget 3/5 och det jag minns från den nu innan omtitten är en man i stor pälsrock som rider på en häst i snö och regn…

Warren Beatty och Julie Christie gör huvudrollerna i denna anti-western (till skillnad från The Salvation som var en ultra-western). De båda har slagit sina påsar ihop i en gruvstad uppe i de snöiga bergen nånstans i USA:s utkanter. Hon driver bordell, han står för resten. Hon är driftig, han tror han har koll och tror han är cool.

Det här var en klart intressant film. Länge är den ganska seg och lite trist. Det kanske är regissör Altmans signum. Jag förstår inte vad den går ut på. Allt är grått, trist, regnigt och snöigt. Det är en deprimerande miljö. Jag gillar den trots allt, inte mycket men lagom. Den blir bättre allt eftersom, när vi får se mer av Beattys rollfigur och vad han verkligen (inte) går för. Vi får även se hur Christies rollfigur hanterar den grå vardagen.

Det är alltså en anti-western. Inte nån figur i filmen går egentligen att gilla. Det är i slutändan en sorglig film. Slutet är talande och symboliskt och förmodligen var det så här det var på den här tiden. Filmen utspelas 1902 så det är alltså en sån där lite jobbig western där tiden börjar komma ikapp sig själv. Modernismen börjar bita sig fast, t ex i form av ångmaskiner och andra moderniteter. Av nån anledning tänker jag nu på Jan Troells filmer, som t ex Här har du ditt liv.

Jag får be om ursäkt för den möjligen förvirrade texten. Det har varit en stressig vecka med en massa recensioner att skriva (plus en håglös och oproduktiv söndag) så jag såg filmen först igår kväll och skrev ner mina tankar direkt efteråt. Well, ibland kan det vara det bästa sättet. McCabe & Mrs. Miller var en intressant film och jag kan inte låta bli att ge den en trea. Anti-western med antihjältar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Hoppa nu över till mina decennie-kollegor Henke och Christian för deras syn på filmen. Är de anti eller anti-anti?

Movies – Noir
Fripps filmrevyer

Annie Hall

Titel: Annie Hall
Regi: Woody Allen
År: 1977
IMDb
| Filmtipset

Vi fortsätter med nästa gamla Woody Allen-recension och jag blir ju otroligt sugen på att se om filmen i fråga men nu struntar jag i det och postar helt enkelt min gamla text så får vi se om jag tycker likadant när jag väl ser om filmen. Läs här vad Addepladde tycker om Annie Hall, och jag kan väl säga att han inte ogillar den. Min recension skrevs i oktober 2003.

Komikern Alvy Singer (Woody Allen) ser tillbaka på delar av sitt liv, speciellt förhållandet med Annie Hall (Diane Keaton). Singer är en cynisk och neurotisk person som kläcker ur sig citat som ”Jag skulle vilja vara medlem i en klubb som inte tillåter såna som mig själv i klubben”. Han är rätt så paranoid med andra ord, men otroligt rolig.

Oj oj, den här filmen överraskade mig totalt. Vilken fantasi, vilken dialog. Allen pratar som en kulspruta och får ur sig den ena roliga kommentaren efter den andra. Keaton är underbar (hon fick en Oscar för sin roll om jag förstod rätt). Chris Walken dyker upp i en liten biroll. Man känner igen en del från dagens komedier i den här filmen. Ja, det kan ju finnas tidigare filmer också antar jag som Allen själv influerats av. Bl a får jag lite Seinfeld-känsla ibland, typ när Alvy och Annie ska gå på bio men han vägrar gå in eftersom de är två minuter sena, och han måste se HELA filmen, även om de bara missar förtexterna på svenska (de skulle se en Bergman-film, Allen älskar Bergman har jag förstått). Eller när de senare står i en biokö och snubben bakom snackar vitt och brett, och framförallt rätt i Allens öra, om filmer och författare. Allen tycker killen snackar skit och håller på att gå åt.

Snubben som snackar i biokön blir Allen till slut tokig på. Det gäller en viss författare som snubben tydligen missförstått enligt Allen. Han drar ur honom ur kön och sen hämtar han fram författaren i fråga, som materialiserats ute ur bild, och säger: ”Titta, vilken överraskning, här är ju…”. Författaren säger då givetvis att Allen har rätt och att snubben har missförstått allt fullständigt. Allen säger sen: ”Ja, tänk om det kunde gå till så här i verkliga livet”. Haha, underbart.

Ibland, mitt i en scen, börjar Allen plötsligt prata med biopubliken. Eller så dyker han upp som vuxen i en återblickarna om sig själv som barn och liksom kommenterar det han ser. Bitvis är det otroligt roligt. Jag hade ingen aning om att Woody Allen kunde vara så här roligt. Jag hade inte en susning. Filmen tappade kanske lite mot slutet men den är ändå bra hela tiden.

4+/5

PS. Var det i Adam & Eva vi såg tricket att låta skådisarna säga en sak men sen ha en annan textning, typ ”Mmm, vilka intressanta fotografier. De har en väldigt speciell estetik” (Undar hur hon ser ut naken)? Hur som helst använde Allen det redan i Annie Hall. Vet ej om det var han som uppfann det men Herngren & Holm var i alla fall inte först.

%d bloggare gillar detta: