Nashville (1975)

Plötsligt händer det! Vad då, undrar du? Ja, det får du se om du fortsätter läsa.

När jag började titta på Robert Altmans långfilm (och då menar jag lååång film) Nashville så trodde jag först att jag fått tag i fel film. Förtexterna var fullkomligt kaotiska med en trailerröst som gjorde reklam för filmen (ja, filmen Nashville alltså). Skådisarna presenteras och hyllas samtidigt som en countrylåt spelas ovanpå det. Stökigt! Rörigt!

När sen filmen väl började så var det visst rätt film och jag kände mig dessutom trygg i regissörens händer. Vi möter ett gäng människor, eller snarare människoöden, i Nashville, främst inom musikbranschen (Nashville aka Music City). Och när jag skriver gäng så menar ett stort gäng. Det sägs att Nashville har 24 stycken huvudkaraktärer. Nashville är The Godfather of ensemblefilmer och även vad jag brukar kalla en hyperlänkfilm, vilket har varit en favoritgenre ändå sen jag såg Short Cuts (av vilken regissör?).

Det var riktigt kul att se en del av skådisarna i tidiga roller, kanske främst Shelley Duvall och Jeff Goldblum (som inte har en enda replik men åker runt på sin trehjuliga motorcykel). Jag kände igen en skådis från Magnolia. Henry Gibson, som satt i en bar och pratade med Quiz Kid Donnie Smith (William H Macy). Gibson har ett något obehagligt över sig, både i Nashville och Magnolia. Att PTA castade Gibson i sin film måste ju vara en blinkning till Nashville. Det är ju uppenbart att Altman är en stor inspirationskälla för Anderson.

Kanske halvvägs in i filmen så har jag vaggats in i nån form av härlig känsla där jag känner att jag älskar filmen. Det är svårt att förklara varför sånt händer. Det bara händer. Filmen är ganska kaotiskt berättad och klippt. Det är mängder av karaktärer, som sagt. Ibland händer det fyra saker samtidigt. Vi hör dialog från en scen men ser en annan scen i bild. 70-tals-miljöerna är underbara. Allt från bilar, möbler, frisyrer, kläder, möbler. Titta bara på bilderna längst ner.

Hela tiden i bakgrunden så finns det ett politiskt tema. Walker, en politiker från det så kallade Replacement Party, ska försöka bli USA:s nästa president. Det pågår en valkampanj och en skåpbil med högtalare åker runt sprider muntlig propaganda på gatorna i Nashville. Hela filmen avslutas med en konsert för att samla in pengar till Walker men det hela tar en oväntad vändning.

Musiken i filmen är kanske dess största styrka. Lili Tomlin spelar Linnea, en vit gospelsångerska, helt ensam i en i övrigt svart kör. Något weird. Gibson spelar Haven Hamilton, en countrystjärna med en politisk agenda. Keith Carradine är folkmusikern (och tjejtjusaren) Tom och han gör ett helt otroligt framträdande av låten ”I’m Easy” som Linnea tittar på och blir förtrollad. En helt magisk sekvens. Även Karen Black (ytterligare en av alla skådisar som är med) gör ett bra insats på the Grand Ole Opry. Obs! Alla skådisar sjunger själva i filmen. Imponerande!

Ja, vad var det som plötsligt hände då? Jo, jag delar ut min första femma på väldigt länge. Senaste gången var det Aki Kaurismäkis Höstlöv som faller som fick den äran. Även där var det ett musikframträdande av systrarna i Maustetytöt aka Spice Girls som var pricken över i:t.

24!