RoboCop (1987)

RoboCop '87Titel: RoboCop
Regi: Paul Verhoeven
År: 1987
IMDb
| Filmtipset

Imorgon bitti är vi ett gäng filmspanare som skriver om remaken på RoboCop och eftersom jag hittade en gammal text om originalet, som jag inte mindes att jag skrivit, så postar jag den bara för sakens skull. Jag måste säga att hela grejen (original/remake) påminner påminner väldigt mycket om Total Recall från häromåret. Även i det fallet var det ju Paul Verhoeven som var regissör av originalet.

Ett privat företag har tagit över polisverksamheten i Detroit. Det planeras en ny stadsdel, Delta City, som ska byggas i slumkvarteren. Alltså måste drägget rensas bort först. En superpolis skapas, en blandning av maskin och en riktig människa, nämligen en polis, Murphy som dött i tjänsten. RoboCop gör entré.

Filmen är rätt så våldsam action med lite av glimten i ögat blandat med lite samhällskritik. Jag tyckte det funkade men den kändes daterad på nåt sätt. Den kändes också lite ytlig och jag drogs aldrig in i filmen. ”Roligast” var nästan när en skurk kör in i en stor tank med giftigt avfall och får en dusch och förvandlas till the Toxic Avenger.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

Hitchcock

HitchcockTitel: Hitchcockfilmspanarna_kvadrat
Regi: Sacha Gervasi
År: 2012
IMDb
| Filmtipset

Den här månadens Filmspanarhäng inleddes med nåt otäckt. Innan vi skulle se biografifilmen Hitchcock om The Master of Suspense så fikade vi. Jag beställde en capuccino och en vaniljsemla. Jag fick inte en vaniljsemla. Jag fick en wienersemla och det var en grotesk sak. Ett frasigt sött och platt wienerbröd utan gott gult klegg med tre liter grädde till. Givetvis knöt jag näven i fickan och tuggade i mig styggelsen.

Efter denna skräckupplevelse blev det trevligare… ja, fast först stannade vi alltså till på en biograf och såg månadens film som visade sig vara en ganska otäck upplevelse det med, fast på fel sätt.

När man gör biografifilmer kan man göra på lite olika sätt. Ett sätt är att berätta hela historien, i princip från början till slut, som i t ex Walk the Line där större delen av Johnny Cashs liv skildras. Eller så kan man välja ett speciellt litet avsnitt som man fokuserar på som t ex i Lincoln. I Hitchcock har man valt det senare sättet och det hela kretsar kring tiden för inspelningen av Psycho från 1960.

Alfred har precis gjort succé med North by Northwest. Filmbolaget vill ha en film till i samma stil. Det vill inte Alfred. Han vill göra nåt nytt, nåt fräscht. Han vill känna den där kreativa glädjen som han tydligen inte känner längre. Faktum är att Alfred inte mår bra alls. Han hetsäter, dricker för mycket sprit, är överviktig. Samtidigt börjar äktenskapet med fru Alma (Helen Mirren) knaka i fogarna. Så läser Alfred Robert Blochs Psycho, en historia som inspirerats av den verklige seriemördare Ed Gein. Alfred bestämmer sig för att filma den upprörande historien utan att ha filmbolagets stöd när det gäller pengarna. Makarna Hitchcock tvingas belåna sin lyxvilla för att finansiera filmen som alla tror ska bli ett fiasko.

Filmen består av två parallella historier kan man säga. Dels handlar det om hur arbetet med Psycho gick till och dels handlar det om svårigheterna herr och fru Hitchcock har i sitt förhållande. När det gäller den senare historien så finns det två scener som var bra på riktigt. Den första utspelas vid Hitchcockarnas swimminpool när Alfred berättar för Alma varför han vill göra Psycho. För en gångs skull kunde jag här se en sorts människa bakom fatsuit, lösnäsa och manér. Den andra, vilket var den bästa scenen i hela filmen, var när Helen Mirren skäller ut Alfred efter noter och samtidigt spelar den vita skjortan och den svarta slipsen av Hopkins.

Den del av filmen som handlar om inspelningen av Psycho var intressant och jag hade gärna sett mer av den. Nu tyckte jag inte riktigt man fick till balansen mellan Psycho-delen och äktenskapsdelen. I en sidohistoria har Alma har en sorts flört med en manusförfattare, spelad av den som vanligt slemmige Danny Huston, men det leder inte nån vart utan rinner ut i sanden.

Det stora problemet för mig var att Hopkins inte funkade, inte på något sätt. Även fast han egentligen ser helt annorlunda ut så kan jag inte låta bli att tänka på Hannibal Lecter. Jag sitter och väntar på att han ska väsa ”…and a nice chianti, slurp slurp”. Apropå slurp så blir det upprepande och övertydligt när man ständigt och jämnt låter oss se, och framförallt höra, Hopkins slurpa rödvin och äta vaniljkräm (eller vad det nu var) direkt ur förpackningen på natten vid kylen. Sen försöker Hopkins köra med nån sorts putande mun som jag antar var ett av Hitchcocks manér. Resultatet blir en fet pratande anka.

Jag tyckte även det blev övertydligt och fånigt när Hitchcock ska visa hur den berömda duschscenen ska gå till. Han tycker inte den blir tillräckligt intensiv och tar själv hand om kniven och hugger mot Janet Leigh (Scarlett Johansson) samtidigt som han ser inre bilder av allt han hatar (chefen för filmcensuren bl a). Fast, som sagt, det var intressant att ta del av hur man arbetade med filmen och hur Alfred inte på något sätt hade full kontroll över det, om filmen nu skildrar det hela som det faktiskt gick till (sånt är ju svårt att veta).

Jag vet inte, hela filmen hade en lättviktigt känsla av tv-film vilket kanske kan förklaras av greppet att låta Alfred själv prata in i kameran som han gjorde i Alfred Hitchcock presenterar-tv-serien. Sen är filmen plötsligt slut (förvånansvärt snabbt i dessa 3-timmarsfilmtider) och allt är bra mellan herr och fru Hitchcock. Jaha?!

Både Jessica Biel, som den andra kvinnliga Psycho-stjärnan Vera Miles, och Scarlett Johansson gör ganska bleka insatser men de har å andra sidan inte några speciellt intressanta roller.

Nej, jag fick aldrig nån riktig känsla varken för Hitchcock eller för vad filmen ville säga om Hitchcock.

En annan, och mycket bättre biografifilm, som jag kom att tänka på är Capote. Det finns en parallell här med Hitchcock som blir besatt av den verklige historien om Ed Gain och ser syner av honom med jämna mellanrum. I Capote är det ju Truman Capote som blir besatt av mordet på familjen Clutter 1959. Se den istället är mitt tips!

Det finns ytterligare en koppling till Capote faktiskt. Samma år som Capote där ju Philip Seymour Hoffman spelar Capote så kom även Infamous där Toby Jones spelar samma roll. Det lustiga är att även Hitchcock med Hopkins ackompanjeras av en systerfilm, tv-filmen The Girl, som handlar om inspelning av The Birds. Vem spelar Hitchcock här? Jo, stackars Toby Jones förstås.


eller uttryckt i siffror 2/5

****

Tyckte nu min filmspanarvänner att Hitchcock var en otäck upplevelse eller hade de en trevlig filmstund? Klicka på länkarna nedan så får du veta.

Plox
The Velvet Café
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Mode + Film
Fiffis filmtajm
Filmparadiset
Har du inte sett den? (podcast)

Star Trek-sommar – Star Trek VI: The Undiscovered Country

Titel: Star Trek VI: The Undiscovered Country
Regissör: Nicholas Meyer
År: 1991
IMDb
| Filmtipset

Nu är det dags för den sista filmen med det gamla gänget från originalserien (Kirk, McCoy, Spock, Uhura, Chekov och Sulu), även om Kirk och några till faktiskt återkommer även i den sjunde filmen. Nåväl, tillbaks till filmen jag nyss sett. Detta mäktiga drama (tihi) inleds med att en av klingonernas månar, där de bedriver gruvdrift, exploderar pga en olycka. Resultatet blir att klingonernas hemplanet Kronos om 50 år kommer att vara obeboelig pga att ozonlagret kommer att försvinna.

Problemet skulle kunna åtgärdas men klingonerna satsar alla sina resurser på militären så de har inte råd att genomföra de räddningsaktioner som behövs. Detta leder till att klingonerna och Federationen (där bl a Jorden ingår) inleder fredsförhandlingar. Förhandlingsuppdraget går till den klingon-hatande James Tiberius Kirk (som inte kan förlåta klingonerna för sin sons död). Det hela går dock galet från början. När Enterprise ska eskortera den klingonska kanslern Gorkon till Jorden så beskjuts klingonernas skepp och Gorkon mördas. Enterprise och dess besättning anklagas. Kirk och McCoy blir efter en rättegång skickade till straffkolonin på isplaneten Rura Penthe, samtidigt som Spock & Co inleder en undersökning för att ta reda på vad som egentligen hände när klingonernas skepp besköts.

Det är inte svårt att dra paralleller till dagens politiska händelser med krig (can you say Irak?) och miljöproblem (can you say Kyoto-avtal?). Det gör filmen lite bättre än vad den egentligen är kanske. Om man jämför med tidigare filmer i serien så känns den här snäppet mörkare. Det är inte lika mycket humor, även om det förekommer (Spock höjer bl a sitt ena ögonbryn ett antal gånger). Man tar upp mer generella problem som är lika aktuella för vår verklighet idag, både personliga och politiska frågeställningar. Kirk t ex hatar muslim… eh, klingons och kommer till insikt att det kanske inte är en helt rationell inställning. En oväntad skådis som dök upp var Christopher Plummer. Jag gillar honom i vanliga fall, men här spelar han klingon och han passade inte riktigt i rollen. Klingons (eller klingoner som det nog heter på svenska i plural) ska vara brutala, hedervärda krigare, men Plummers karaktär känns inte riktigt som en klingon; han känns som en skådis som spelar en klingon. Dessutom envisades karaktären med att droppa Shakespeare-citat vilket blev tröttsamt i längden.

Nåt jag gillade i filmen var Kirk och McCoys vistelse på fång- och isplaneten där de bl a träffar en fånge spelad av fotomodellen Iman (som för övrigt var den sista kvinnan att kyssa karaktären Kapten Kirk vilket kan man läsa på den outsinliga informationskällan IMDb). Hela den här sekvensen kändes skönt matinéaktig. Jag tyckte även den del av filmen som fokuserade på utredningen om vad som egentligen hände när Gorkon mördades var bra. Det var en sorts detektivhistoria vilket var lite annorlunda för en Star Trek-film, och sen är ju Spock alltid sevärd. Men i slutändan så var väl filmen inget speciellt ändå. Det är en ganska seg film som flyter på utan några större toppar eller dalar. Jag tycker ändå det var en värdig avslutning för originalseriens besättning och nu ser jag fram emot att spana in filmerna med besättningen från The Next Generation (TNG). Betyget till den sjätte Star Trek-filmen blir en trea.

3/5

PS. En rolig detalj var att Worf (dvs skådisen Michael Dorn) från TNG-besättningen var med i The Undiscovered Country som Kirk och McCoys klingonska försvarsadvokat. Det ska bli intressant att se om detta refereras till i de följande filmerna. Ytterligare en skådis som oväntat dök upp var Kim Cattrall från Sex in the City. Hon spelade en vulcansk löjtant, vilket kändes lustigt (nästan bisarrt).

3 x Woody Allen

Då kör vi tre snabba Woody Allen-rullar på en gång. Även dessa recensioner skrevs under 2003 och efter succén med Annie Hall och i viss mån Zelig förväntade jag mig stordåd från klarinettisten. Men nja, som så ofta när man har förväntningar…

Titel: Manhattan
Regi: Woody Allen
År: 1979
IMDb
| Filmtipset

Woody Allen spelar manusförfattare till tv-shower, är ihop med 17-årig skoltjej och hans ex-fru ska ge ut en bok om deras skilsmässa. Han är även tillsammans med en kvinna, spelad av Diane Keaton, som hans gifta kompis vänstrat med. Jag gillade inte alls den här filmen. Den gjorde mig besviken eftersom de två första Allen-filmerna som jag sett, Annie Hall (vilken höjdare!) och Zelig (sjukt rolig fejkdokumentär), var mycket bra. Jag tyckte historien var ointressant, det blev ej heller speciellt roligt. Enda gången det var lite roligt var när Allen och Keaton gick på konsert med Allens kompis och hans fru. Keaton, Allen och kompisen visste ju alla att kompisen hade vänstrat med Keaton. En rolig scen när de sitter och skruvar på sig och försöker låtsas som det regnar. Men, på det hela en lång transportsträcka mot slutet.

2/5

Titel: Radio Days
Regi: Woody Allen
År: 1987
IMDb
| Filmtipset

Radions stjärnor hyllas av Allen genom en judisk (nähä!) familj i 40-talets USA då radion var underhållningen i hemmet, innan TV:n tog över. Vi får se hur människorna bakom rösterna i radion såg ut. Mmm, det här var ett steg upp jämfört med Manhattan. En sevärd och bitvis rolig film där det inte finns nån egentlig historia utan det hela berättas genom korta episoder. Den röda tråden är radion. Allen är inte med eftersom Allen själv i den här filmen är en liten pojke och då kan faktiskt inte Allen spela den rollen. Lite skönt faktiskt. Kul att få se hur Marge i The Simpsons ser ut. Och hon låter precis som i The Simpsons. Det tog kanske 10 minuter innan jag hade placerat rösten i och för sig. Jag fick lite Fellini-känsla, t ex Fellinis Roma. Radio Days är berättad på ett liknande sätt, med korta episoder istället för en rak historia. Radio Days får godkänt, men det är ändå ingen höjdare.

3/5

Titel: Shadows and Fog
Regi: Woody Allen
År: 1991
IMDb
| Filmtipset

Filmen utspelas i en okänd stad där en mördare härjar. Allen väcks mitt i natten av ett medborgargarde som vill att han ska hjälpa till att fånga mördaren. En cirkus har anlänt till staden. Svärdslukerskan (Mia Farrow) grälar med sin pojkvän clownen (John Malkovich) och ger sig av in mot staden och hamnar på en bordell. Tråkigt och helt meningslöst tyckte jag. Jag förstår ingenting av historien. Den ger ingenting. Allen springer förvirrad runt hela natten utan att få nånting gjort förutom att själv bli misstänkt som mördaren. Jaha. Och? Kanske skulle det vara en bild av hans eget liv vid den här tiden. Vad vet jag. Allvarligt slöseri med skådespelartalanger: John Malkovich, Kathy Bates, John Cusack, Jodie Foster, William H Macy, Lily Tomlin bl a. Nä, inte bra Allen. Du gör mig besviken. Annie Hall var ju så rolig, fantasifull och skarp. Det här var ju blaha blaha. Snudd på etta, men det blir ändå en tvåa.

2-/5

%d bloggare gillar detta: