The Day the Earth Stood Still (2008)

30 april, 2018 Lämna en kommentar

För drygt en vecka sen postade jag ett inlägg om den bästa filmen Keanu Reeves nånsin varit med i, en film som är bra på riktigt: The Matrix. Nu, i väntan på min recension av Avengers: Infinity War som droppar på onsdag, kommer här en gammal kortis om en inte riktigt lika bra film. Texten om The Day the Earth Stood Still skrevs i augusti 2009.

Originalet till den här sci-fi-rullen är en klassiker och riktigt bra (4/5). Det som är bra i den här remaken är inte mycket. Några saker finns det dock som jag uppskattade. Keanu Reeves med sitt nååågot stela spel passar perfekt som utomjording i obekväm människokropp. Jennifer Connelly är också godkänd även om det här inte är en skådespelarnas film. Fotot är bitvis ganska snyggt. Det var väl det ungefär. Resten är skräp. Historien segar sig fram som ett rostigt ooljat tröskverk. Det är totalt ospännande hela tiden. Bara en massa SWAT-teams och arméinsatser hela tiden (gäsp). Specialeffekterna är anonyma. Rymdskeppen är urtråkiga. Jag gillar egentligen grundidén (inte så konstigt eftersom jag gillar originalet), men, nä, regissören har inte alls lyckats att få liv i historien.

Filmen påminner en hel del om Knowing men den rullen tog ut svängarna mer och kändes mer oförutsägbar. Här leder liksom historien ingenvart. Vi kommer aldrig till nån höjdpunkt.

Och just det, kan nån ta bort den där ungen. Han är visst Will Smiths son. Bara ta bort honom.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Jag noterer att filmens regissör är en viss Scott Derrickson. Vem är det frågar ni er? Jo, han har gjort en av mina absoluta skräckfavoriter från de senaste tio åren: Sinister. Och även Doctor Strange ser jag nu, en av de MCU-filmer som jag ger klart godkänt.

Filed under Betyg 2, Drama, Film, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Revolutionary Road

24 oktober, 2012 2 kommentarer

Titel: Revolutionary Road
Regi: Sam Mendes
År: 2008
IMDb | Filmtipset

När jag såg Revolutionary Road så kom jag att tänka en del på Todd Haynes-filmen Far from Heaven. Haynes regisserade även den förra filmen jag skrev om, Safe. Revolutionary Road var den första filmen jag såg på bio 2009 och jag såg den i mars (!) månad, vilket innebär att jag nog måste ha haft ett rekordlångt biouppehåll. Regissör av Revolutionary Road var Sam Mendes, nu aktuell med den senaste regnfilmen Skyfall.

Oj oj, vad skönt att gå bio var min spontana känsla efter att ha sett filmen. Det var nämligen ett tag sen jag släpade mig till min lokala biograf (ja, faktiskt första gången i år). Filmen jag valde (eller som valde mig) blev Sam Mendes (American Beauty, Road to Perdition bl a) Revolutionary Road där Leonardo och Kate enligt uppgift skulle briljera som det perfekta förortsparet som lever det perfekta livet. Alltså det perfekta förortsparet som försöker göra allt för att slippa undan från just detta – som de själva tycker – instängda liv.

Och briljerade gjorde DiCaprio och Winslet och resten av skådespelarna, minst sagt. Det som imponerande mest med filmen var just skådespeleriet. Minsta biroll är mycket bra, t ex Kathy Bates son med psykiska problem (en sanningssägare av rang) spelad av en sjukt bra Michael Shannon (min kommentar: Intressant med Shannon som ju nu t ex gjort en galet bra insats i Take Shelter). DiCaprio och Winslet brinner för sina roller och har en väldigt bra kemi tillsammans. När det gäller temat i filmen så kommer jag att tänka lite på Mendes egna American Beauty.

Även Todd Haynes Far from Heaven dyker upp i huvudet. Det handlar om förortstristess, viljan att göra nåt men inte våga, den perfekta familjen som inte finns (men som man kanske tror finns hos grannen). Slutscenen är härlig och med svart humor. Revolutionary Road är en intensiv film med tunga dialoger och starka scener. Trycket släpper aldrig riktigt. Alltid bubblar nåt under ytan. Barnen var dock märkligt frånvarande (ja, Winslet och DiCaprio hade två barn i filmen). Filmen kändes ibland som spelad teater, vilket inte alltid behöver vara något negativt.

En sak som jag kom på som är lite intressant är att jag kan ha svårt för den käcka, snusförnuftiga och politiskt korrekta känslan som förekommer i ganska många Hollywoodfilmer från 50-talet. Däremot gillar jag nästan alltid nutida filmer som utforskar just den tidsepoken och även bryter igenom dess snygga fasad och blottlägger vad som egentligen döljer sig därunder.

4-/5

Filed under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Midnight in Paris

4 oktober, 2012 6 kommentarer

Titel: Midnight in Paris
Regi: Woody Allen
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Midnight in Paris är Woody Allen-filmen alla hyllar. Well, eller hyllade när den var aktuell. Woody Allen är lustig. Han gör en film per år och det är ju praktiskt taget omöjligt att alla hans filmer ska vara bra. Det går ju bara inte. Jag vet inte riktigt hur den allmänna uppfattningen om hans filmer är men jag tycker ungefär: en hyfsad, en dålig, en bra, en riktigt bra och sen börjar vi om. Det känns som de flesta tyckt att Midnight in Paris hör till kategorin ”riktigt bra”. Jag tyckte både Match Point och Cassandra’s Dream var riktigt bra medan Vicky Cristina Barcelona var hyfsade.

På senare år har Allen åkt från stad till stad och spelat in en film eller två eller tre. Först var han i London, sen Barcelona, sen Paris och nu senast var han i Rom (To Rome with Love). Den film jag nyss har sett utspelas alltså i Paris (duh). Det har gått rykten om att Köpenhamn är nästa destination men det förnekar Allen som säger att det är L.A. som gäller härnäst.

Owen Wilson spelar Gil, en tönt som är i Paris på semester med sin fästmö och hennes föräldrar. Gil är manusförfattare med viss framgång men i Gils ögon är det mest skräp han står för. Han vill bli författare, och inte bara manusförfattare utan Författare av Romaner. I Paris känner han historiens vingslag och hur det var så mycket bättre och mer kreativt förr i tiden. Speciellt 1920-talet lockar. I slutet av en fyllekväll dyker plötsligt en gammal bil upp som tar med honom på en tidsresa. Gil dras in i en nostalgisk nattdröm.

Det är en mysig film, det går inte att förneka. Ja, faktum är att jag gillar filmen tillräckligt mycket för att dela ut en svag fyra. Stämningen är underbar och det är en riktigt rolig idé och filmen är gjord med Allens vanliga lätta hand. Det förekommer några riktigt roliga scener med Gils fästmös odräglige kompis Paul (Michael Sheen). Normalt har jag lite svårt för Owen Wilson. Han känns som en pojkman och jag har svårt att ta honom på allvar. Fast han stör inte här utan är helt ok, och Marion Cotillard är bedårande.

4-/5

Filed under Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

3 x Woody Allen

18 maj, 2012 12 kommentarer

Då kör vi tre snabba Woody Allen-rullar på en gång. Även dessa recensioner skrevs under 2003 och efter succén med Annie Hall och i viss mån Zelig förväntade jag mig stordåd från klarinettisten. Men nja, som så ofta när man har förväntningar…

Titel: Manhattan
Regi: Woody Allen
År: 1979
IMDb | Filmtipset

Woody Allen spelar manusförfattare till tv-shower, är ihop med 17-årig skoltjej och hans ex-fru ska ge ut en bok om deras skilsmässa. Han är även tillsammans med en kvinna, spelad av Diane Keaton, som hans gifta kompis vänstrat med. Jag gillade inte alls den här filmen. Den gjorde mig besviken eftersom de två första Allen-filmerna som jag sett, Annie Hall (vilken höjdare!) och Zelig (sjukt rolig fejkdokumentär), var mycket bra. Jag tyckte historien var ointressant, det blev ej heller speciellt roligt. Enda gången det var lite roligt var när Allen och Keaton gick på konsert med Allens kompis och hans fru. Keaton, Allen och kompisen visste ju alla att kompisen hade vänstrat med Keaton. En rolig scen när de sitter och skruvar på sig och försöker låtsas som det regnar. Men, på det hela en lång transportsträcka mot slutet.

2/5

Titel: Radio Days
Regi: Woody Allen
År: 1987
IMDb | Filmtipset

Radions stjärnor hyllas av Allen genom en judisk (nähä!) familj i 40-talets USA då radion var underhållningen i hemmet, innan TV:n tog över. Vi får se hur människorna bakom rösterna i radion såg ut. Mmm, det här var ett steg upp jämfört med Manhattan. En sevärd och bitvis rolig film där det inte finns nån egentlig historia utan det hela berättas genom korta episoder. Den röda tråden är radion. Allen är inte med eftersom Allen själv i den här filmen är en liten pojke och då kan faktiskt inte Allen spela den rollen. Lite skönt faktiskt. Kul att få se hur Marge i The Simpsons ser ut. Och hon låter precis som i The Simpsons. Det tog kanske 10 minuter innan jag hade placerat rösten i och för sig. Jag fick lite Fellini-känsla, t ex Fellinis Roma. Radio Days är berättad på ett liknande sätt, med korta episoder istället för en rak historia. Radio Days får godkänt, men det är ändå ingen höjdare.

3/5

Titel: Shadows and Fog
Regi: Woody Allen
År: 1991
IMDb | Filmtipset

Filmen utspelas i en okänd stad där en mördare härjar. Allen väcks mitt i natten av ett medborgargarde som vill att han ska hjälpa till att fånga mördaren. En cirkus har anlänt till staden. Svärdslukerskan (Mia Farrow) grälar med sin pojkvän clownen (John Malkovich) och ger sig av in mot staden och hamnar på en bordell. Tråkigt och helt meningslöst tyckte jag. Jag förstår ingenting av historien. Den ger ingenting. Allen springer förvirrad runt hela natten utan att få nånting gjort förutom att själv bli misstänkt som mördaren. Jaha. Och? Kanske skulle det vara en bild av hans eget liv vid den här tiden. Vad vet jag. Allvarligt slöseri med skådespelartalanger: John Malkovich, Kathy Bates, John Cusack, Jodie Foster, William H Macy, Lily Tomlin bl a. Nä, inte bra Allen. Du gör mig besviken. Annie Hall var ju så rolig, fantasifull och skarp. Det här var ju blaha blaha. Snudd på etta, men det blir ändå en tvåa.

2-/5

Filed under Betyg 2, Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

%d bloggare gillar detta: