Wildlife (2018)

Paul Dano är inte nån av mina skådespelar-favoriter. Han har en udda stil som jag inte blir klok på. Har han nånsin spelat en helt vanlig normal person undrar jag? På Stockholm Filmfestival fick jag chansen att ta reda på hur Dano funkar som regissör då hans regidebut Wildlife visades där.

I huvudrollerna ser vi Jake Gyllenhaal, Carey Mulligan och nykomligen (för mig) Ed Oxenbould. (Oxenbould! Oxenbould! Haha, vilket fantasy-namn.) Gyllenhaal och Mulligan spelar ett gift par som precis flyttat till Montana med sin son (Oxenbould).

Gyllenhaal verkar ha problem med att behålla de jobb han får och därmed försörja familjen, och det är anledningen till deras flytt. Men historien upprepar sig då Gyllenhaal återigen får sparken. Dagen efter erbjuds han dock jobbet tillbaka men stoltvägrar ta det och sticker istället iväg och jobbar med att släcka bränder i bergen. Sonen och frun blir ensamma kvar i stan (eller hålan kanske är mer rätt).

Tyvärr så funkade inte Dano speciellt mycket bättre som regissör. Eller han funkade inte alls om jag ska vara ärlig. Jag förstår knappt nånting av historien. Vad går den ut på? Vad har vi för stakes? Jag förstår att det är en film om ett äktenskap på fallrepet skildrat ur barnets perspektiv. Det är sonen som är huvudpersonen och försöker förstå sina föräldrars agerande. Problemet med filmen är kanske att varken han eller jag förstår deras agerande.

Gyllenhaal verkar gå in i en depression när han blir av med jobbet och sen vill han i princip fly fältet genom att ta jobb på annan ort. Så han slipper ansvar antar jag. Slipper frågorna. När han sitter på flaket på trucken som köra dem upp i bergen andas han ut.

När Gyllenhaal berättar för frun att han ska jobba med bränderna blir hon fullkomligt rasande. Ja, jag förstår att det kanske är en rimlig reaktion efter att han tackade nej till sitt förra jobb (som golftränare på den lokala golfklubben) för att istället ta ett lågavlönat och potentiellt farligt jobb. Men hela scenen när de grälade kändes ändå orimlig. För överdriven. Och då var det ändå den kanske bästa scenen i filmen och enda gången det hettade till.

Ett misstag filmen gör är att Gyllenhaal försvinner ur handlingen under större delen av filmen. Han är spårlöst borta. Ja, filmen är baserad på en roman och det är säkert så i boken, men det betyder ju inte att man måste följa den till punkt och pricka. För mig dog dynamiken i filmen, både den mellan sonen och pappan, och mellan man och hustru.

Jag tycker inte det är en tajt berättad historia. Den är långsam, seg och tråkig. Det förekommer en del trådar och scener som jag aldrig tycker följs upp. Joe, som sonen heter, har tjejkompis på skolan och de umgås då och då men hon förblir helt anonym och tillför i slutändan ingenting. På ett sätt påminde filmen mig om den vedervärdigt trista svenska filmen Korparna. Nu är ändå Wildlife aningen mer upplyftande än Korparna, vilket i och för sig är svårt att inte vara.

Slutligen var det en märklig känsla att se på en film om bränder som härjar samtidigt som stora delar av Kalifornien läggs i aska.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Om visningen: Jag såg filmen tillsammans med Movies – Noir-Christian och för att läsa om inte bara vad han tyckte om filmen utan även om våra upplevelser före och under visningen kolla in här (rolig läsning utlovas!).

Wildlife får vanlig svensk biopremiär 4 januari under titeln Under en öppen himmel.

The Big Sick (2017)

The Big Sick var en sån där film som många av de podcaster jag lyssnar på hyllade och den dök väl upp på en del topp-10-listor om jag minns rätt. Levde den upp till hajpen? Nej, det gjorde den förstås inte. Det är en ganska vanlig romantisk komedi, en amerikansk indierulle med mycket dialog och mysig humor. Det som den har som ett plus är att storyn tar en vändning som man kanske inte väntar sig i den här typen av film.

The Big Sick utspelar sig i komikervärlden i Chicago och Kumail Nanjiani spelar sig själv som en ståuppare som hankar sig fram men utan att riktigt lyckas. Under och efter en show träffar han Emily (Zoe Kazan) och de båda blir ett par. Ja, de dejtar i alla fall, men Kumail säger absolut ingenting till sina pakistanska föräldrar om Emily. Kumail ska ju gifta sig med nån av mammans utvalda blivande brudar som presenteras för Kumail i en strid ström.

Sen blir Emily sjuk och hamnar i koma. Det här var den vändningen som jag inte riktigt hade väntat mig i en romantiskt komedi. Men så bygger ju filmen på verkliga händelser som hände just Kumail. Nu visste jag ju att det skulle hända eftersom det ingick i det man inte kunde undvika att veta på förhand. Men ändå.

På sjukhuset träffar Kumail Emilys föräldrar, spelade av Holly Hunter och Ray Romano, och efter några inledande pinsamheter så upptäcker de att de gillar varandra. Här gillar jag exempelvis en mysig scen där Kumail betraktar och pratar med Emilys föräldrar och upptäcker att de faktiskt är roliga.

Jag gillar för övrigt alla scener mellan Kumail och föräldrarna och då pratar jag både om Emilys föräldrar och Kumails egna föräldrar. Hela Kumails familj och vad som pågår där var kul. Det finns en värme och mysighet som jag gillade. Filmen visar att de flesta har samma typer av problem (måhända av olika grader och varianter) och därmed blir filmen inkluderande istället för exkluderande.

När det gäller ståupp-biten så inser Kumail till slut att det handlar om att berätta om sig själv för att lyckas fullt ut. Det räcker inte bara att poängtera roliga detaljer i vardagen. Eller?! Seinfeld funkar ju.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Revolutionary Road

Titel: Revolutionary Road
Regi: Sam Mendes
År: 2008
IMDb
| Filmtipset

När jag såg Revolutionary Road så kom jag att tänka en del på Todd Haynes-filmen Far from Heaven. Haynes regisserade även den förra filmen jag skrev om, Safe. Revolutionary Road var den första filmen jag såg på bio 2009 och jag såg den i mars (!) månad, vilket innebär att jag nog måste ha haft ett rekordlångt biouppehåll. Regissör av Revolutionary Road var Sam Mendes, nu aktuell med den senaste regnfilmen Skyfall.

Oj oj, vad skönt att gå bio var min spontana känsla efter att ha sett filmen. Det var nämligen ett tag sen jag släpade mig till min lokala biograf (ja, faktiskt första gången i år). Filmen jag valde (eller som valde mig) blev Sam Mendes (American Beauty, Road to Perdition bl a) Revolutionary Road där Leonardo och Kate enligt uppgift skulle briljera som det perfekta förortsparet som lever det perfekta livet. Alltså det perfekta förortsparet som försöker göra allt för att slippa undan från just detta – som de själva tycker – instängda liv.

Och briljerade gjorde DiCaprio och Winslet och resten av skådespelarna, minst sagt. Det som imponerande mest med filmen var just skådespeleriet. Minsta biroll är mycket bra, t ex Kathy Bates son med psykiska problem (en sanningssägare av rang) spelad av en sjukt bra Michael Shannon (min kommentar: Intressant med Shannon som ju nu t ex gjort en galet bra insats i Take Shelter). DiCaprio och Winslet brinner för sina roller och har en väldigt bra kemi tillsammans. När det gäller temat i filmen så kommer jag att tänka lite på Mendes egna American Beauty.

Även Todd Haynes Far from Heaven dyker upp i huvudet. Det handlar om förortstristess, viljan att göra nåt men inte våga, den perfekta familjen som inte finns (men som man kanske tror finns hos grannen). Slutscenen är härlig och med svart humor. Revolutionary Road är en intensiv film med tunga dialoger och starka scener. Trycket släpper aldrig riktigt. Alltid bubblar nåt under ytan. Barnen var dock märkligt frånvarande (ja, Winslet och DiCaprio hade två barn i filmen). Filmen kändes ibland som spelad teater, vilket inte alltid behöver vara något negativt.

En sak som jag kom på som är lite intressant är att jag kan ha svårt för den käcka, snusförnuftiga och politiskt korrekta känslan som förekommer i ganska många Hollywoodfilmer från 50-talet. Däremot gillar jag nästan alltid nutida filmer som utforskar just den tidsepoken och även bryter igenom dess snygga fasad och blottlägger vad som egentligen döljer sig därunder.

4-/5

Meek’s Cutoff

Titel: Meek’s Cutoff
Regi: Kelly Reichardt
År: 2010
IMDb
| Filmtipset

Meek’s Cutoff är en annorlunda western som bl a Henke har skrivit om. Det är en sån där perfekt indiefilm (inte indianfilm alltså… heh) som jag gillar att se på Filmfestivalen i Stockholm. Den hade passat perfekt där. Nu såg jag den mellan sportsändningarna mitt i OS-sommaren.

Vi kastas direkt in i handlingen då en grupp immigranter i USA försöker hitta nya mark att slå sig ner på. Nybyggarna har anlitat en viss Stephen Meek som lett dem bort från huvudvägen på en genväg till det förlovade och frodiga landet. Fast grejen är att Meek inte har speciellt mycket koll. Han genomskådas ganska snabbt av Emily (Michelle Williams), en ung kvinna med skinn på näsan. Det är männen som tror de styr men Emily är den som nånstans kontrollerar skeendet. Meek, han skryter om hur han dödat indianer och känner till landet som sin egen ficka, men nåt vatten, det kan han inte hitta.

Filmen är långsam och vi får ej heller nån backstory. Den börjar och sen slutar den och lämnar mig sugen på att se mer. Ljudspåret är mycket bra, en sorts ambient electronica som ger en perfekt ödsligt stämning. För mig var det något av meditation att se filmen. Lite annorlunda med så moderna musik gjord av datorer och syntar i en westernfilm. Här var det liksom inga fioler och munspel, men det funkade alltså perfekt och gjorde inte att man tappade den historiska känslan som väl annars kan vara en risk.

Under filmens gång hade jag ingen aning om vem som spelade Meek, han var fullkomligt dold i ett buskigt skägg och långt hår. Paul Dano är med också och han är som vanligt en något obehaglig, nästan slemmig, person, precis som i There Will Be Blood.

Meek’s Cutoff är en nedtonad film men den är ändå spännande och det är nånting som gör att jag tänker på den efteråt. Fotot och miljöerna i filmen är vackra. Åh, vad jag önskar att jag hade haft möjlighet att se den på bio. Nåt som är lite speciellt är att den är filmad med det gamla tv-formatet 4:3 vilket regissören valde för att ge en känsla av utsatthet och ensamhet.

4-/5

PS. IMDb upplyste mig om att det var Bruce Greenwood som spelade Meek, och han har jag ju faktiskt sett i en hel del storfilmer, t ex National Treasure: Book of Secrets.

%d bloggare gillar detta: