The Favourite (2018)

28 november, 2018 11 kommentarer

Jag såg The Favourite redan nere i Malmö under filmdagarna. Det var en film jag hade en hel del förväntningar på. Giorgos Lanthimos är en fascinerande regissör med en väldigt speciell still på sina filmer. Hans genombrottsfilm, i alla fall internationellt, Dogtooth är i mina ögon ett mästerverk. Hans uppföljare Alper har jag inte sett och den verkar ha gått under radarn även för andra.

I och med The Lobster gick han över till att göra engelskspråkiga filmer. Med lyckat resultat för man väl lov att säga, även om varken hummer-filmen eller The Killing of a Sacred Deer når upp till samma klass som Dogtooth.

Det som för mig gör filmerna speciella är hur Lanthimos skapar helt egna universum med regler som vi inte riktigt känner igen från vår egen värld. Lite som Charlie Kaufman kanske. I både The Lobster och hjort-filmen så spelar skådespelarna under så mycket de kan. De pratar med tomma känslolösa röster och man undrar om inte Data kunde vara så snäll och låna ut sitt känslochip.

The Favourite är ett avsteg från allt detta för Lanthimos, och det tycker jag känns som ett fräscht grepp. Ändå finns det likheter. Den värld som skildras, det brittiska hovet under 1700-talet, är som eget universum med sina egna regler. Det är bara det att Lanthimos inte skapat det själv. Men han låter sin film att utspela sig där.

Skådespelarna, med Rachel Weisz, Emma Stone och Olivia Colman i spetsen, får verkligen spela ut. Här talar vi inte om nåt underspel, snarare tvärtom. Det skriks, gapas, diskuteras, intrigeras, debatteras, svimmas på låtsas, knuffas och skjuts lerduvor… eh, ja, eller levande duvor. Throw!

Filmen är otroligt häftig rent visuellt. Det är ett äkta kostymdrama (Oscar för bästa kostym?) men jag tycker den har en mustigare och farligare känsla än vad som är normalt. Hela filmen är vad det verkar även inspelad med naturligt ljus, dvs ljus från stearinljus som man hade på den tiden, precis som Kubricks epos Barry Lyndon. Det ger en speciell känsla. Intimare kanske. Även användningen av fiskögeobjektiv sticker ut. En annan film som i stilen påminner mycket om The Favourite är Peter Greenaways The Draughtsman’s Contract.

Första gången jag såg The Favourite var det som den sista av fem filmer som betades av under en dag. Det kanske gjorde att jag hade lite svårt att uppskatta filmen fullt ut. Dessutom visades filmen otextad den gången, och det var inte helt lätt att hänga med i all intrikat dialog.

Jag hade hoppats att filmen skulle lyfta en eller två nivåer den här gången. Det gjorde den nog inte. Även om jag hade en betydligt trevligare visning så funkade filmen inte fullt ut. Kanske blev jag till slut lite trött på alla intriger och möjligen lite förvirrad över vem som var vem där i hovet och personerna runt omkring. Det kändes som att jag saknade nåt att hänga upp handlingen på.

Skådisarna är strålande. Rachel Weisz spelar en rollfigur som är en av de mest tåliga som jag sett. Hon är en badass med tjockt skinn på näsan som finner sig i alla situationer som uppstår utan att nånsin misströsta.

En märklig upplevelse jag hade när jag såg filmen nu under filmfestivalen är att jag kunde svära på att det var en version som var annorlunda klippt jämfört med den vi bjöds på i Malmö. Min känsla är dels att filmen inte började med samma scen. I Stockholm var den första scenen samma scen som inleder trailern, som avslutas med att Queen Anne säger ”Oh, I did not know that!”. I Malmö kom denna scen en bit in i filmen, inte som första scen. Dessutom introducerades vi denna gång till Emma Stones rollfigur nästan omedelbart (och inte efter att först ha spenderat en del tid med Rachel Weisz och Olivia Colman vilket är det jag minns från Malmö-visningen). Jag är mycket nyfiken på hur det egentligen ligger till. Upplevde jag filmen så olika eftersom det var andra gången jag såg den eller är den faktiskt omklippt?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Därmed avslutar jag rapporteringen från Stockholm Filmfestival för den här gången. 25 januari får The Favourite vanlig premiär på bio i Sverige.

The Favourite (Giorgos Lanthimos, 2018)

Barry Lyndon (Stanley Kubrick, 1975)

The Draughtsman’s Contract (Peter Greenaway, 1982)

Nicholas Hoult is in a wig but not a Whig (The Favourite)

Filed under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Kostymdrama, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2018 Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Skate Kitchen (2018)

26 november, 2018 2 kommentarer

Den historia som berättas i Skate Kitchen är inte speciellt originell. Det är en coming of age-film med en handling som vi sett flera gånger förut. Huvudpersonen Camille (Rachelle Vinberg i vita hipsterglajjor) är en ung brädåkande tjej i New York som efter att ha skadat sig (she got credit-carded, ja, det är den riktiga Rachelle i klippet) av sin mamma förbjuds att åka bräda. Det är förstås ett orimligt förbud och det blir än mer orimligt när Camille hookar up med en crew med skejtande tjejer som går under namnet The Skate Kitchen.

Skate Kitchen var en film som växte en del efter titten. Det jag tar med mig är stämningen bland tjejerna och hur jag fick en insyn i deras värld. Det är alltid intressant att få se en glimt från nån form av subkultur. Tjejerna lever livet och åker skateboard. Det framgår att det är viktigt för tjejer att ha andra tjejer att åka med. Det är inte så jävla lätt att som tjej gå själv till en skatepark som kryllar av kaxiga killar. Med det sagt så kändes det ändå som att det rådde en rå, eller snarare ärlig, och samtidigt hjärtlig stämning mellan tjejer och killar i filmen.

Jag såg filmen på biografen Zita vilket var riktigt synd. Om jag sett den i den stora salongen på Sture eller på Grand (som tyvärr inte användes under årets filmfestival) så hade den ganska säkert fått ett högre betyg. Kanske till och med så högt som en fyra. Stämningen i filmen är nämligen underbar. Man skejtar runt i New York, nästan så att man surfar fast på asfalt, till alldeles underbar musiken och det framkallar en skön frihetskänsla, kanske lite som min pappa känner när han åker långfärdsskridsko.

En typ av sekvens som jag ofta gillar i filmer är partyscener som man kan förlora sig i. Det är bra musik, det vimlar med folk, det dricks, röks på, det är en kaos. Och har man tur så dyker Tom Cruise upp som en hitman. Det förekommer en sån sekvens i Skate Kitchen och jag gillar den. Den kändes intim, precis som en del andra scener där tjejerna pratar om allt möjligt på ett äkta sätt.

Tillbaka till biografen Zita och dess problem. Problemet är helt enkelt att det är en dålig biosalong. Salongen är bredare än den är djup och det ger en väldigt hoptryckt nästan klaustrofobisk känsla. Duken är liten. Stolarna är trånga och obekväma. Ljudet är en katastrof. Burkigt. De ansvariga för biografen behöver uppgradera sitt ljudsystem. Det är väldigt svårt att låta sig svepas med in i filmen, trots bra musik och skön känsla i skejt-scenerna.

Slutligen: regissören Crystal Moselle (The Wolfpack) har valt att kasta in (casta) en viss Jaden Smith i rollen som Camilles kärleksintresse och Smith Jr förnekar sig inte; han är som vanligt totalt okarismatisk och ointressant, och borde syssla med nåt annat än att försöka skådespela. Kan inte hans pappa ha ett allvarligt samtal med honom… aha, det är hans pappa som i själva verket driver på honom som skådis. Ridå.

Det var just dessa ”skrivna” scener med t ex Jaden som inte riktigt funkade. När filmen var dokumentär i känslan när tjejerna bara hängde med varandra var den så mycket bättre.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Filed under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2018 Tagged with , , , , , , , , , , ,

The Old Man & the Gun (2018)

22 november, 2018 4 kommentarer

Robert Redford, vilken charmör till skådis han ändå är! The Old Man & the Gun sägs vara hans sista film, i alla fall om man ska tro honom själv. Han ska tydligen ta upp sitt måleri igen på äldre dagar. Ett citat från en artikel från 2016 skvallrar ändå om att skådespelardörren inte är helt stängd.

”It’s just me, just the way it used to be, and so going back to sketching – that’s sort of where my head is right now. So, I’m thinking of moving in that direction and not acting as much.”

Jag litar ändå mer på Redford än på andra som hotat med att sluta *host*Steven Soderbergh*host*. Redford är ändå över 80. Men som sagt, jag tror inte det är definitivt med tanke på avslutningen ”…not acting as much”.

The Old Man & the Gun är en film om världens snällaste bankrånare. Om den verkliga personen, Forrest Tucker, var lika mysig, snäll och charmig som det framställs i filmen, det vet jag inte, men filmen bygger alltså på verkliga händelser. Fast jag har svårt att tro att en person som åker in och ut ur finkan genom hela livet och ägnar dagarna åt att råna banker verkligen kan framstå som så mysig som Redford gör i The Old Man & the Gun.

Filmen innehåller väldigt tydliga metaaspekter. Detta är Redfords svanesång, en sorts sammanfattning av och hyllning till hans karriär som skådis. Film och verklighet flyter ihop.

De bästa scenerna är de när Redford träffar och flörtar med Sissy Spaceks rollfigur. Jag hade kunnat hänga hur länge som helst vid sidan om när de båda sitter och småpratar på ett fik. Det är bara att sitta där i ett diner-bås intill och njuta av det lättsamma samtalet och skådespeleriet från de båda.

I en sidohistoria i filmen får vi även följa en polis, spelad av Casey Affleck, som är Redford i hälarna. Även den här storyn är mysig och snäll. Affleck har ett trevligt förhållande med sin fru och sina små barn. Det förekommer inget stort drama. Alla är snälla.

De enda skotten som hörs i filmen är knallar från avgasrör. Vi får vid ett tillfälle se resultatet av ett skott då en av Redfords kumpaner, spelad av Danny Glover, har fått ett sår i en av sina love handles. Den tredje medlemmen av Redfords gäng spelas av en vithårig Tom Waits. Ja, de tre är sannerligen The Over-the-Hill Gang.

Det blir inte mysigare än så här tror jag, i alla fall inte i en film om bankrånare. The Old Man & the Gun är som en antites till Heat. Alla är snälla och Waingro lyser med sin frånvaro.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Filed under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Komedi, Recension, Romantik, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2018 Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Wildlife (2018)

20 november, 2018 4 kommentarer

Paul Dano är inte nån av mina skådespelar-favoriter. Han har en udda stil som jag inte blir klok på. Har han nånsin spelat en helt vanlig normal person undrar jag? På Stockholm Filmfestival fick jag chansen att ta reda på hur Dano funkar som regissör då hans regidebut Wildlife visades där.

I huvudrollerna ser vi Jake Gyllenhaal, Carey Mulligan och nykomligen (för mig) Ed Oxenbould. (Oxenbould! Oxenbould! Haha, vilket fantasy-namn.) Gyllenhaal och Mulligan spelar ett gift par som precis flyttat till Montana med sin son (Oxenbould).

Gyllenhaal verkar ha problem med att behålla de jobb han får och därmed försörja familjen, och det är anledningen till deras flytt. Men historien upprepar sig då Gyllenhaal återigen får sparken. Dagen efter erbjuds han dock jobbet tillbaka men stoltvägrar ta det och sticker istället iväg och jobbar med att släcka bränder i bergen. Sonen och frun blir ensamma kvar i stan (eller hålan kanske är mer rätt).

Tyvärr så funkade inte Dano speciellt mycket bättre som regissör. Eller han funkade inte alls om jag ska vara ärlig. Jag förstår knappt nånting av historien. Vad går den ut på? Vad har vi för stakes? Jag förstår att det är en film om ett äktenskap på fallrepet skildrat ur barnets perspektiv. Det är sonen som är huvudpersonen och försöker förstå sina föräldrars agerande. Problemet med filmen är kanske att varken han eller jag förstår deras agerande.

Gyllenhaal verkar gå in i en depression när han blir av med jobbet och sen vill han i princip fly fältet genom att ta jobb på annan ort. Så han slipper ansvar antar jag. Slipper frågorna. När han sitter på flaket på trucken som köra dem upp i bergen andas han ut.

När Gyllenhaal berättar för frun att han ska jobba med bränderna blir hon fullkomligt rasande. Ja, jag förstår att det kanske är en rimlig reaktion efter att han tackade nej till sitt förra jobb (som golftränare på den lokala golfklubben) för att istället ta ett lågavlönat och potentiellt farligt jobb. Men hela scenen när de grälade kändes ändå orimlig. För överdriven. Och då var det ändå den kanske bästa scenen i filmen och enda gången det hettade till.

Ett misstag filmen gör är att Gyllenhaal försvinner ur handlingen under större delen av filmen. Han är spårlöst borta. Ja, filmen är baserad på en roman och det är säkert så i boken, men det betyder ju inte att man måste följa den till punkt och pricka. För mig dog dynamiken i filmen, både den mellan sonen och pappan, och mellan man och hustru.

Jag tycker inte det är en tajt berättad historia. Den är långsam, seg och tråkig. Det förekommer en del trådar och scener som jag aldrig tycker följs upp. Joe, som sonen heter, har tjejkompis på skolan och de umgås då och då men hon förblir helt anonym och tillför i slutändan ingenting. På ett sätt påminde filmen mig om den vedervärdigt trista svenska filmen Korparna. Nu är ändå Wildlife aningen mer upplyftande än Korparna, vilket i och för sig är svårt att inte vara.

Slutligen var det en märklig känsla att se på en film om bränder som härjar samtidigt som stora delar av Kalifornien läggs i aska.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Om visningen: Jag såg filmen tillsammans med Movies – Noir-Christian och för att läsa om inte bara vad han tyckte om filmen utan även om våra upplevelser före och under visningen kolla in här (rolig läsning utlovas!).

Wildlife får vanlig svensk biopremiär 4 januari under titeln Under en öppen himmel.

Filed under Betyg 1, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2018 Tagged with , , , , , , , , , , ,

Happy New Year, Colin Burstead. (2018)

16 november, 2018 5 kommentarer

Eftersom Fripps filmrevyer-Henke inte kunde vara med på kvällspasset under filmspanarlördagen på årets filmfestival så bad han om lite input angående vilken kvällsfilmen skulle bli. Jag såg att filmen med den något tråkiga titeln Happy New Year, Colin Burstead skulle visas vid lämplig tid och att regissören var en man vid namn Ben Wheatley.

Hmm, Ben Wheatley, tänkte jag, det var ju han som gjorde den där fullkomligt vedervärdiga Kill List som jag avskydde. Den väljer jag! Hur tänker jag då, undrar ni kanske? Jo, eftersom Kill List väckte såna känslor hos mig, må så vara negativa, så kändes det som ett bra val. Hellre det än en mellanmjölksfilm.

Det som är positivt med Ben Wheatley, ja, i alla fall en positiv aspekt, är att han gör ganska så olika filmer från gång till gång och i olika genrer. Kill List var socialrealism som övergick i flumskräck. Sightseers är en skräckkomedi. A Field in England är en kostymdramaskräckis. Hmm, kanske skräck en gemensam nämnare ändå.

Men sen har han gjort High-Rise som av Wikipedia beskrivs som ett dystopiskt drama och slutligen Free Fire som är en actionkomedi. Så, jo, han blandar nog genrer ganska så friskt.

Happy New Year, Colin Burstead är ett familjedrama i stil med det danska Dogmamästerverket Festen men med mer humor och utan de där riktigt pinsamma skämskuddeögonblicken. Neil Maskell, från Kill List, spelar här titelns Colin Burstead som bjuder in sina släktingar till en nyårsfest på ett slott.

Colins syster Gini (bönätande Hayley Squires från I, Daniel Blake) bjuder på eget bevåg in deras bror David (Sam ”Ian Curtis” Riley). David har efter en konflikt med familjen brutit upp och bor nu i Tyskland sen fem år. Hans ankomst till festen väcker saker till liv som kanske inte borde väckas… eller så borde de just det.

Happy New Year, Colin Burstead var en positiv överraskning, helt klart. Ett fall framåt om jag jämför med Kill List. Ja, det där var kanske orättvist. Happy New Year, Colin Burstead är mer än ett fall framåt. Det är bra film, och en rolig film. Det är en tajt film. Tempot är uppskruvat till max. Dialogen sprutar ut ur rollfigurernas munnar som kulspruteeld. Alla förolämpar varandra när de får chansen, kanske med glimten i ögat oftast. Man är ju ändå släkt så man blir ju inte av med varandra. Fast man kan ju dra till Tyskland, men det håller ju bara tills man blir inbjuden på släktkalas.

Det som sticker ut allra mest är ändå klippningen, som är helt vansinnig och då menar jag vansinnig på ett mestadels positivt sätt. En scen inleds, pågår i fem sekunder och sen klipper vi till nästa och sen tillbaka, och sen till en annan dialog mellan två andra rollfigurer som är på väg ut ur rummet som de i den första scenen var i. Sen rullar det på så där, som ett filmekorrhjul.

Jag kom att tänka på en annan film som är uppbyggd på ett liknande sätt fast på en annan skala. Jag syftar på Cloud Atlas där man ju hoppar mellan sex olika historier. Där kanske man spenderar fem minuter i varje historia åt gången. I Happy New Year, Colin Burstead handlar det snarare om fem sekunder i varje kort liten scen och det är ju inte så att man nånsin hoppar i tiden. Men just det där round-robin-upplägget fick mig att tänka på syskonen Wachowskis och Tom Tykwers film.

Jag är nöjd med Happy New Year, Colin Burstead. Det var en lagom lång film (filmer behöver inte alltid vara 2t 20min, det räcker gott med 1t 35min) som bjöd på en hel del skratt. Det var inte helt lätt att hänga med i det furiösa tempot och att hålla koll på alla i persongalleriet. Vem var släkt med, och hur, var frågor man ställde sig men sällan fick svar på.

Slutligen: Charles Dance. Vilken lirare! I filmen visar det sig att hans rollfigur Uncle Bertie har en böjelse, en böjelse som förblev helt okommenterad. Och det var inte så konstigt eftersom att hans släkt och vänner ju kände honom sen gammalt. Gott så.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Om visningen: Efter filmens slut bjöds det på ett Face2Face med regissören Ben Wheatley som var på plats i Stockholm. Moderatorn höll ganska låg nivå, vilket tyvärr är ganska vanligt på festivalen. Men jag ska inte gnälla för mycket. Jag vet inte om jag skulle göra ett så mycket bättre jobb själv. Fast jag hade nog varit lite mer påläst i alla fall. Tur då att publiken, som fick komma till tals ganska snabbt, ställde betydligt mer intressanta frågor.

Herr Wheatley var mycket frispråkig och gav informativa svar. Vi fick bl a veta att filmens manus bygger på Shakespearepjäsen Coriolanus. På Wikipedia läser jag att filmens arbetsnamn var Colin You Anus och då förstår man ju varför.

Wheatley såg en föreställning av Coriolanus eftersom Tom Hiddleston var med i den och Tom skulle vara med i Wheatleys film High-Rise. För att imponera (?) på Tom skrev Wheatley ett manus baserat på Shakespeares verk. Pjäsen handlar om en romersk general som krigar mot diverse arméer som vill invadera Rom. Wheatley tog ramhandlingen och gjorde om det hela till ett litet familjedrama på ett slott istället. Ja, varför inte?

Det kanske viktigaste ha sa var att han gillade att göra film oavsett hur liten den är. Och det var därför han gjorde så pass mycket film. Hellre det än att vänta i sex år på att få in pengar i Hollywood för att kunna göra en cgi-tung monsterfilm. Nej, bättre då att hyra ett slott och spela in ett drama på två veckor, och sen klippa färdigt filmen på tre veckor. Klart!

Filed under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2018 Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Blaze (2018)

14 november, 2018 23 kommentarer

Blaze är Ethan Hawkes debutfilm som regissör. Höll jag på att säga. För det visade det sig nämligen att det är hans tredje fjärde (tack, Cecilia!) film i registolen. Men jag är ganska säker på att det är den som har fått mest uppmärksamhet.

Obs! Nästan alla länkarna i texten leder till underbara YouTube-klipp med härlig, oftast melankolisk musik, framförd av antingen skådisarna eller den artist de gestaltar.

Filmen är en biopic om, för mig tidigare helt okända, countrymusikern Blaze Foley. Vi får följa Blaze (spelad av musikern Ben Dickey) genom livet i lösryckta sekvenser, från det att han träffar sin flickvän Sibyl (Alia Shawkat), försöker lyckas som musiker, och fram till hans för alltför tidiga död.

Ibland räcker det med musik, stämning, foto och miljöer för att jag ska uppslukas totalt av en film. Blaze är ett exempel på en sån film. Miljön i det här fallet är den amerikanska södern precis som i Searching for the Wrong-Eyed Jesus (lyssna på tjejens magiska röst, Maggie Brown heter hon). Blaze är inte en strikt berättelse från a till ö som är lätt att följa. Istället är det en film som låter vackra sekvenser avlösa varandra i ett långsamt tempo som vaggar mig till nån sorts trans.

Med det sagt så förekommer det starka scener som för mig säger något om livet, och döden. När Blaze tillsammans Sibyl och sin syster besöker sin gamle far på ålderdomshemmet blev det rörande. Som barn spelade Blaze och hans syster tillsammans med sin far och mor musik och sjöng i kyrkor. Nu när det enda som pappan verkar vilja ha är cigaretter så blir det musiken som får honom att väckas till liv och röras till tårar (liksom jag). Lämpligt nog spelas pappan av Kris Kristofferson. Efter denna scen hade filmen mig på kroken om det nu inte hade det innan.

Det är lätt att dra paralleller till bröderna Coens film Inside Llewyn Davis och då inte bara för scener där det sjungs för en åldrande far. Även i Inside Llewyn Davis har vi en avig musiker som är för vrång, eller uppfuckad på ren svenska, för att kunna lyckas. Countryartisten Lucinda Williams har beskrivit Blaze så här: ”En genialisk och vacker förlorare”. Det passar väl hyfsat bra in på Llewyn också.

Musiken var det, ja. Jag tyckte den var helt underbar. Det är en form av country som jag verkligen gillar. Melankolisk country. Kanske mer nån form av folkmusik, långsam bluegrass eller vad man ska kalla den. I en scen som för min del hade kunnat pågå hur länge som helst spelar Townes Van Zandt, här gestaltad av musikern Charlie Sexton (bara 17 år gammal i klippet!), den underbara låten Marie (live från filmen!) med bluesig gitarr och en sorgsen fiol där kameran sakta zoomar in och solljuset från ett fönster gör att vi bjuds på linsöverstrålning som slår JJ Abrams (som tydligen enligt klippet slutat med denna ljuseffekt nu).

När jag läser om de musiker som spelar den här typen av musik så verkar i princip alla drabbade av inre demoner och drogmissbruk. Jag undrar lite varför? Är det livet som musiker som bjuder in till förfall eller är det helt enkelt inbyggt i ens personlighet och ofrånkomligt? Blaze kämpar med sina demoner. Han är oftast som en snäll brumbjörn. I andra stunder är han en man med stora brister och helt fel tankar i huvudet. Kan man säga att han är mänsklig kanske?

Även filmen har brister. Det hoppiga och olinjära berättande kanske inte funkar fullt ut. Fast efter ett tag gör det just det. Men sen blev det lite upprepande, framförallt när vi återkom till de två delar som inte hade att göra med relationen mellan Blaze och Sibyl. De två delarna var den sista konserten Blaze gjorde och en radiointervju med Townes och en annan musikervän.

Men bristerna är inte nog allvarliga för att sänka mitt betyg från en stabil fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Jag är glad att såg Blaze eftersom det fick mig att leta runt på YouTube efter de artister som förekom i filmen. Jag hittade bl a detta klipp med en vacker men samtidigt väldigt mörk sång med Townes Van Zandt. När old-timern i bakgrunden börjar bli berörd…

Från dokumentären Heartworn Highways inspelad 1975.

Jag såg Blaze på den stora filmspanardagen under Stockholm Filmfestival och här hittar ni de andras tankar om filmen:

Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Har du inte sett den?
The Nerd Bird
Filmfrommen

Blaze får vanlig svensk biopremiär 30 november.

Filed under Betyg 4, Biografifilm, Drama, Film, Musik, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2018 Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

%d bloggare gillar detta: